Vad händer med jaget på bioduken?
Böcker är ofta skrivna i jag-form. Men det är väl svårt att filmatisera en sådan bok? Då borde jaget motsvaras av kameran, med en bakgrundsröst. Visserligen har jag sett korta sådana avsnitt i filmer, då man hör hur någon tänker högt. Men finns det en hel sådan film, där huvudaktören motsvaras av kameran?
/Stefan Jeppsson
Precis som du säger är det inte helt enkelt med filmer i jag-form. Böcker skrivna på det sättet brukar ofta återges på film med en berättarröst som säger ”jag”, exempelvis i Robert Bressons filmatisering från 1951 av Georges Bernanos Prästmans dagbok (1936), som också inleds med bilder av den dagboksskrivande prästen.
Men det finns också en del experiment just med kameran som huvudperson. Du frågar om det finns en hel sådan film. Svaret är ja. Raymond Chandlers The Lady in the Lake (1943) filmatiserades tre år senare av Robert Montgomery. Där intar huvudpersonen Philip Marlowe konsekvent kamerans position och blir aldrig synlig, förutom då han ser sig i spegeln. Filmen fick beröm av kritikerna för det djärva experimentet, men samtidigt var de flesta överens om att resultatet var ett misslyckande. Det är svårt att undvika att det framstår som rätt konstruerat, som när Marlowe får ett slag på käften och det svartnar för honom.
Ett annat känt och omdiskuterat exempel, där kameran ersätter huvudpersonen under en del av filmen är Delmer Daves Dark Passage (1947), baserad på David Goodis roman med samma titel. Här är förevändningen för perspektivet att filmens hjälte, spelad av Humphrey Bogart, ett stycke in i berättelsen genomgår plastikkirurgi för att undvika att bli igenkänd efter en flykt från fängelset San Quentin. Åskådaren får alltså se honom först efter ingreppet.
Litteratur och film fungerar på olika sätt, och försök till direktöversättning dem emellan blir sällan lyckade.
/Astrid Söderbergh Widding, professor i filmvetenskap och rektor för Stockholms universitet
