Kapade postsäckar väcker 1700-talet till liv

Den danske sjömannen Otte Bülge har det tufft. På några känslosamma brevsidor från hamnen i Plymouth i december 1695 berättar han för sin hustru Anna i Köpenhamn om sina vedermödor. Han har fått jobba dag och natt ombord och nästan inte kunnat sova någonting, han är missnöjd med sina kaptener och han har varit nära att stryka med i en av de sjukdomar som härjat och som decimerat besättningen. ”Jag beder dig for gudz shyld sörg slet inte for mig, tj jeg wil bere Sorgen for os bege”, skriver han och önskar samtidigt att snart få återse Anna och dottern Barbara.

Om nu inte Otte skickade flera likadana brev med olika skepp, vilket ibland förekom, så fick hustrun aldrig läsa om hans plågor. Skeppet som fraktade posten tillbaka till Skandinavien kapades nämligen. Brevet hamnade tillsammans med alla andra papper som fanns ombord i en låda på brittiska nationalarkivet i London. Där låg det oöppnat i över 320 år, tills Margaret Hunt, professor i historia vid Uppsala universitet, hittade det 2016. Hon bad doktoranden Simon Berggren, som sedan tidigare arbetat med danska 1600-talshandskrifter, att transkribera och översätta.

– Det var en pirrig känsla när man läste igenom det, nästan som om man fått brevet själv. Människan bakom orden och dem som brevet var ämnat för blir levande och talande på ett sätt som inte är så vanligt i 1600-talsmaterialet, säger Simon Berggren.

De flesta forskare som arbetat med arkivserierna HCA 30 och 32 på det brittiska nationalarkivet i Londonstadsdelen Kew, där det som kallas The Prize papers finns, känner igen den känslan.

Helt plötsligt väcks historien till liv, av ett ömt kärleksbrev som aldrig nådde fram, av en handske som någon tappat bland dokument som hastigt rafsats ihop av kapare, av vardagliga anteckningar i krita på en griffeltavla.

The Prize papers är en tidskapsel, nästan orörd genom seklerna. Materialet är insamlat från mitten av 1600-talet och fram till 1800-talets första decennier, en period då det var vanligt att man kapade fientliga länders fartyg som en del i de ständigt återkommande krigen. På så vis kunde man hindra motståndarens handel. Men förfarandet blev så vanligt att många skepp började segla under falsk flagg eller upprättade bluffkontrakt som skulle påskina att skeppen och dess last inte tillhörde någon stridande part.

Därför blev det nödvändigt för britterna att skapa ett juridiskt system som kunde avgöra om kapningen hade gått rätt till och vilket land skeppet och lasten egentligen tillhörde, så att man lagligen kunde behålla det man kapat eller lämna tillbaka det om man av misstag kapat ett fredligt lands skepp.

En av de viktigaste åtgärderna när ett skepp kapats var att beslagta och dokumentera allt pappersmaterial ombord, eftersom det kunde användas i amiralitetsdomstolen i London för att fastslå skeppets rätta identitet. Kaparna tog med sig allt från administrativa dokument till besättningens personliga tillhörigheter, såsom spelkort, teckningar och kalendrar. Men även all internationell post som transporterades på skeppen. Ibland, när någon skeppsägare krävde att få tillbaka sitt skepp, sprättade amiralitetsdomstolen upp posten och gick igenom den. Men i de flesta fall blev postsäckarna, tillsammans med alla andra papper ombord på skeppet, liggande orörda i domstolens arkiv efter avslutad förhandling.

Totalt rörde det sig om 35 000 skepp mellan 1664 och 1815 vars papper sparats. Bland annat finns runt 160 000 brev som aldrig nådde sina adressater, många fortfarande oöppnade. Hittills har man hittat 19 olika språk i breven, allt från nederländska och franska till armeniska, mandarin och jiddisch. Det finns även en hel del på svenska. Bland de kapade skeppen var nämligen fler än 3 000 från Skandinavien.

Mycket av materialet är sådant som normalt sett aldrig hade sparats till eftervärlden, vilket gör arkivserierna världsunika.

– I ett arkiv finns det vanligtvis någon som har bestämt vad som ska sparas. Men här är det bara en slump vad som har kommit med, säger Margaret Hunt, som är en av de första historiker att utforska det skandinaviska materialet i samlingen.

Hon tar simpla reklambladstryck som exempel. Sådant bevarades väldigt sällan på den tiden, men kan i dag vara ovärderligt för en konsumtionshistoriker som vill veta vilka varor som fanns till försäljning och vad de kostade.

– Det är livets efemära material, vad som råkade finnas på skeppet just den dag då kaparna kom, säger Margaret Hunt.

En annan viktig aspekt är att de olevererade breven och många andra dokument till stor del berättar om helt vanliga människor. Brev och artefakter från samhällseliterna finns det mycket av i arkiv runtom i världen, men från de med en mer anspråkslös bakgrund finns väldigt lite bevarat. Prize papers kan därför öppna helt nya fönster till den tidigmoderna epoken och livet för de som inte tillhörde de övre samhällsklasserna.

– I vanliga fall är det mycket, mycket ovanligt att se ett brev som det från den olyckliga danska sjömannen Otte Bülge från 1695, säger Margaret Hunt.

På det brittiska nationalarkivet är Amanda Bevan, arkivarie och chef för de juridiska arkiven, sannolikt den med allra störst kunskap om Prize papers. Hon guidar runt bland lådorna som förvaras djupt inne i den brutalistiska 1970-talsbyggnaden i Kew. Sedan 2013 arbetar hon största delen av sin tid med katalogiseringen av Prize papers.

– Jag har jobbat här i 40 år och detta är det mest spännande jag har gjort, säger hon.

Med på arkivet denna dag är också historikern Christina Beckers från Carl von Ossietzky-universitetet i tyska Oldenburg. Hon bläddrar igenom innehållet i en av lådorna som hämtats från hyllorna, från det danska skeppet Hercules som kapades 1807. I ett kuvert som verkar vara öppnat sedan tidigare hittar hon en nyckel som ser helt ny ut, gömd i ett noga ihopvikt pappersark som knappt gulnat alls.

– Det som jag tycker är extremt fascinerande är att om du plockar fram en låda så vet du aldrig vad som kan finnas i den, säger hon.

Christina Beckers är koordinator för ett stort projekt som startade 2018 och som syftar till att katalogisera och digitalisera hela materialet och skapa forskningsorienterade metadata. Under slutet av 2019 ska de första dokumenten komma ut på nätet. 20 år beräknas hela digitaliseringen ta och budgeten är på 9,3 miljoner euro.

– Vi får tweets och andra reaktioner på att vi nu ska digitalisera samlingarna, där människor menar att detta kommer att förändra hela historieskrivningen för den tidigmoderna tiden. Jag kanske inte skulle gå fullt så långt för jag tror inte att en enda samling kan göra ett sådant avtryck. Men det är en viktig och intressant källa, säger Christina Beckers.

Men varför har denna skattkammare med historiskt material till största delen legat orörd och okatalogiserad under flera århundraden, fram till nu? Delvis hänger det ihop med den enorma mängd material som finns på brittiska nationalarkivet, i kombination med begränsade ekonomiska resurser, menar Amanda Bevan. Men det beror också på att det är ett arkiv som är internationellt till sin karaktär med mängder av språk huller om buller.

– Det är en stor anledning till att folk inte har ägnat sig åt det. Det krävs stora språkkunskaper för att kunna uppskatta och förstå Prize papers, säger Amanda Bevan.

Det var i slutet på 1990-talet som ett gryende intresse för arkivet först kunde skönjas.

– Nederländarna var bland de första att förstå att det det här fantastiska arkivet som innehöll nederländskt material fanns, och efter 2005 har de verkligen börjat undersöka det, säger Amanda Bevan.

Därefter har fler länder hakat på. Den stora mängden av vetenskapliga artiklar baserade på Prize papers kommer först om ett antal år, när digitaliseringen nått längre, men redan nu finns det en hel del publicerat. Spännvidden på forskningsområden som kan använda materialet är enorm. Klimatstudier och forskning kring papprets utveckling som material är två mer oväntade sådana. Till de mer otippade Prize papers-publiceringarna får man väl även räkna en vetenskaplig artikel i tidskriften Seed Science Research, om hur några 200 år gamla fröer från Sydafrika som hittats bland dokumenten kunde gro.

Ett mer uppenbart fält är språkhistorisk forskning. Bland annat har nederländska forskare, bland dem Marijke van der Wal och Gijsbert Rutten, de senaste åren publicerat språksociologiska studier där de analyserar hur de mindre privilegierade nederländska samhällsgrupperna uttryckte sig i skrift. Breven forskarna använde gav dem, med deras egna ord, ”en aldrig tidigare skådad möjlighet att få tillgång till dåtidens vardagsspråk.” Innan Prize papers öppnade sig för dem fanns mest bara eliternas välformulerade texter att studera, men nu kunde forskarna se hur de lägre socialgrupperna tenderade att författa sina brev och därigenom helt omtolka den traditionella synen på det nederländska språket på 1600- och 1700-talen. Bland annat såg forskarna hur lägre samhällsgrupper använde en blandning av talspråk och skriftspråk, en sorts informellt skriftspråk. De kunde också skönja många andra tydliga klass- och genusmarkörer i brevens språkbruk.

Ett annat exempel från Nederländerna, som är det land där mest forskning baserad på Prize papers har gjorts, är kulturantropologen Irene Cieraads som använt brev mellan nederländska kvinnor på 1600-talet och deras män till sjöss för sin forskning kring nederländska genremålningar från samma tidsperiod.

Känslornas historia är sedan några år tillbaka ett av de mest expanderande fälten inom historieforskningen och här kommer sannolikt Prize papers att betyda mycket. Redan finns det flera historiska känslostudier baserade på Prize papers publicerade. Ett exempel är den tyska historikern Annika Raapkes utforskande av hur 1700-talets europeiska besökare i Karibien kämpade med alla nya sinnesintryck. I brev hem beskrev de ofta Karibien som en horribelt farlig plats för europeiska kroppar med alla okända sjukdomar, insekter och väderfenomen. Men ofta också som en plats där det sociala manöverutrymmet var större, där man i princip kunde göra vad man ville.

Svensk Prize papers-forskning finns det knappt något av än, trots att samlingarna innehåller dokument från fler än 3 000 skandinaviska skepp. Men det kommer det att bli ändring på under de kommande åren. Margaret Hunt leder ett nystartat projekt som syftar till att utforska den skandinaviska delen av materialet. Med hjälp av 5,7 miljoner kronor från Vetenskapsrådet ska hon och kollegan Leos Müller vid Stockholms universitet under fyra år undersöka de skandinaviska dokumenten. Det är ett projekt som är fristående från den stora digitaliseringen och det syftar inte till att få ut något material på nätet.

– Det första vi ska göra är att åka dit och se vad som faktiskt finns där, för ingen har någonsin gått igenom breven från de 3 000 skandinaviska skeppen, inget är katalogiserat på dokumentnivå, säger Margaret Hunt.

Nästa steg blir att forska kring hur kunskap skapades och överfördes mellan skandinaviska sjöfarare. Det finns mycket forskning om global kunskap som ett elitprojekt, som exempelvis studier av Linné och hans världsomspännande nätverk, men det fanns också mycket som resande människor i de lägre samhällsklasserna behövde lära sig om och veta i en värld som höll på att bli global, såsom navigation. Eller att hantera saknad och hemlängtan. Eller att träffa människor från andra kulturer, med helt andra språk.

– Det var nya saker som människor kände att de behövde behärska för att klara sig i den här nya världen, som var en mycket större värld än de var vana vid. Vi är intresserade av hur all den kunskapen spreds, säger Margaret Hunt.

Det svenska projektet ska också skapa en handbok för skandinaviska forskare som vill använda Prize papers-materialet samt arrangera två konferenser.

För många forskare innebär det brittiska nationalarkivets stora kaparskatt av dokument något som väcker fantasin till liv. Det finns ett romantiskt skimmer som omgärdar de där arkivserierna, HCA 30 och 32 – möjligheten att få vara den första att läsa ett 300 år gammalt brev som aldrig kom fram. Men för tillfället har faktiskt arkivet stoppat öppnandet av brev. Amanda Bevan berättar att det är för att man vill undersöka om det skulle gå att läsa dem utan att faktiskt öppna dem, dels för att minimera risken för skador, dels för att inte förstöra brevens orginalutseende.

Just nu tittar man på om det går att använda en speciell form av skanner som normalt används för medicinska ändamål för att läsa innehållet.

– I framtiden kommer du att titta på en säck och tänka att för tio år sedan var den fylld av oöppnade brev. Nu är alla öppnade och tillplattade och ordnade, säger Amanda Bevan.

– Vi hade gärna behållit brevens mystiska aura.