Vården saknar kunskap om hbtq

Unga hbtq-personer riskerar högre grad av ohälsa jämfört med heterosexuella och cispersoner, det vill säga personer vars könsidentitet stämmer överens med det kön man tilldelats vid födseln. Det framkommer i en rapport från Forte (Forskningsrådet för hälsa, arbetsliv och välfärd) som har sammanställt forskningsläget kring unga hbtq-personers hälsa. Mest framträdande är risken att hbtq-ungdomar drabbas av depression, ångest och självmordsbeteende, men även nedsatt funktionsförmåga i form av huvudvärk, sömnstörningar och magproblem.

– Detta är ett snabbt växande forskningsområde. Men många studier om hbtq-personer kommer från USA så vi vet rätt lite om läget i Europa och Sverige, säger Richard Bränström, docent i folkhälsovetenskap vid Karolinska institutet och författare till forskningsöversikten.

Jêran Rostam, vice ordförande för RFSL Ungdom, möter de hbtq-ungdomar som mår dåligt.

– Många söker sig till oss för att vara i tryggare sammanhang och tillsammans med andra som fattar, för att kunna slappna av och må bättre.

Enligt Jêran Rostam handlar det ofta om att de som kommer till dem lever i en omgivning som inte är accepterande. Men det kan också vara personer som behöver hjälp att hantera könsdysfori, en diagnos som innebär att kroppen inte hör ihop med hur personen upplever sin könsidentitet. Dessa personer har enligt rapporten från Forte fem till sex gånger förhöjd sannolikhet att vårdas för psykisk ohälsa. Och att vårdköerna är så långa bidrar också till den psykiska ohälsan, menar Jêran.

En stor del av de hälsobesvär som hbtq-personer upplever bottnar i vad som kallas minoritetsstress, det vill säga stress kring att behöva utstå diskriminering eller att konstant vara orolig för att utsättas för diskriminering. Värst utsatta är transpersoner visar rapporten, där 57 procent rapporterar att de haft självmordstankar det senaste året, men även bisexuella kvinnor sticker ut i statistiken med 41 procent.

Jêran Rostam lyfter också fram att de ser att transpersoner generellt sett mår sämre, och i synnerhet icke-binära personer, de som upplever sin könsidentitet på ett spektrum utanför den klassiska uppdelningen mellan man och kvinna.

Yousef Lebbad är genusvetare och jämlikhetskonsult på stiftelsen Make Equal. Han upplever i sitt arbete med att utbilda organisationer att många vill lära sig mer om hbtq-frågor men att tiden inte räcker till:

– Det finns en extremt stor vilja att lära sig mer. Skolpersonal vill till exempel veta hur de ska ta hand om sina elever, men de vet inte var de ska börja.

RFSL Ungdom håller utbildningar för lärare och Jêran Rostam berättar att de återkommande får höra om hbtq-ungdomar som måste ta över sex- och samlevnadsundervisningen, eftersom de har mer kunskap än sina lärare eller för att lärarna är obekväma med att prata om sex på ett sätt som inkluderar alla.

En del forskning tyder på att hbtq-personer tenderar att utsätta sig för hälsorisker i form av rökning, alkohol- och drogmissbruk eller genom sexuellt risktagande. Kartläggningar visar också att hbtq-personer är extra utsatta för mobbning, hot och våld. Livskvaliteten försämras också hos en del personer i form av internaliserad homofobi eller transfobi, det vill säga ett inåtriktat självhat kopplat till ens sexuella läggning eller könsidentitet. Många lider också av ensamhet eller social isolering.

Det finns en tveksamhet bland hbtq-personer inför att söka hjälp eftersom många är osäkra på vilket bemötande de kommer att få.

– Är man inte säker på att den person man ska gå till förstår problemet – då går man kanske inte dit. Det tar extremt mycket energi att både hantera ett problem och samtidigt försöka förklara för någon om problemet. Att motta den här oförståelsen, och det händer ju ofta att man får ett negativt bemötande av de vuxna man ska kunna lita på, det gör ju att vissa hellre vänder sig till ingen alls, säger Yousef.

Okunskapen kan uttrycka sig i form av att bli felkönad eller att felaktiga antaganden görs om ens sexualitet. I vissa fall kan det leda till att personen får felaktig vård.

Richard Bränström bekräftar bilden av att hbtq-kunskaper saknas i vården:

– Många i sjukvården möter dessa personer, men vet sällan hur de ska hjälpa dem. Där behövs mer kunskap!

En del av kunskapsbristen kretsar kring begreppsförvirring. Yousef Lebbad förstår att det kan vara svårt eftersom nya ord dyker upp titt som tätt medan andra blir utdaterade.

–Det är till exempel många som inte vet vad q:et står för i hbtq, eller vad queer är för något.

Det finns också felaktiga uppfattningar om begreppet transsexualism, som är en medicinsk diagnos.

– Det är få som numera kallar sig transsexuell. Man säger ofta trans eller transgender. Men det finns ju de som föredrar att kalla sig transsexuell och de som helst inte vill bli kallade det, säger Yousef Lebbad.

Den minoritetsstress som ligger till grund för den försämrade allmänna hälsan kan komma till uttryck på olika sätt. Yousef berättar att transpersoner kan känna stor stress inför att gå på en offentlig toalett eftersom de då riskerar att utsättas för dåligt bemötande eller direkt våld.

– Även om det inte händer kan man ändå bli stressad, rädd och undvikande. Studier om transpersoners hälsa i USA har visat att en del transpersoner drabbas av urinvägsinfektioner för att de måste hålla sig. Om vi inte har den forskningen kan vi inte heller göra förbättringar. Och då förstår man inte heller debatten kring att det behövs könsneutrala toaletter, för man förstår inte hur det drabbar transpersoner, säger han.

Hypervigilans är det ord som beskriver många hbtq-personers förhöjda uppmärksamhet på potentiella hot eller förväntan att bli avvisad. Stigmatiseringen leder alltså till att man söker efter tecken på diskriminering baserat på tidigare erfarenheter. Den här konstanta oron kan också leda till skadliga fysiologiska stressreaktioner, som ökat kortisolpåslag, inflammationsreaktion och sämre reglering av puls och blodtryck som i längden kan utlösa hjärt- och kärlsjukdom.

– Att tillhöra en liten minoritetsgrupp som bryter mot samhällets normer kring sexualitet eller könsidentitet verkar kosta på, menar Richard Bränström. Och vi vet inte om vanliga behandlingar för psykisk ohälsa fungerar för den här gruppen. Sedan måste vi forska mer om exakt hur dessa mekanismer fungerar.

Fortes rapport visar att acceptansen för homosexualitet har ökat. 98 procent av alla svenskar håller idag med om påståendet att ”homosexuella män och kvinnor bör få leva sina egna liv som de själva vill”. Det är en ökning med 4 procentenheter sedan början av 2000-talet.

Under de senaste tio åren har dessutom antalet anmälda hatbrott kopplade till sexuell läggning halverats.

– Dessa förändringar hänger av allt att döma ihop med lagstiftningen. Lagar påverkar både normer och de faktiska ohälsotalen, säger Richard Bränström.

Han betonar att i internationella jämförelser ser man ett tydligt samband mellan ett lands lagstiftning och riktlinjer i dessa frågor och befolkningens normer och attityder.

– Öppenheten kring sexuell identitet verkar vara en viktig faktor för livskvaliteten överlag, säger Richard Bränström.

Men trots lagstiftat diskrimineringsskydd och en större öppenhet i samhället är det enligt forskningen svårt att vara en ung hbtq-person idag. Och Forte efterfrågar i sin sammanställning mer studier kring förebyggande vård och insatser riktade till hbtq-ungdomar.

Dessutom behövs mer forskning och kunskap om olika könsidentiteter, menar rapportskrivarna.

– Kunskapsnivån kring transpersoner och specifikt icke-binära transpersoner är mycket lägre, men även för intersexpersoner och asexuella, förklarar Jêran Rostam.

Studier från USA (bland annat från University of Texas) visar att risken för att barn och unga med könsdysfori ska drabbas av psykisk ohälsa reduceras kraftigt om de blir stöttade och respekterade i sin könsidentitet.

Jêran Rostam efterlyser mer forskning bedriven av hbtq-personer själva, för att minimera risken att resultaten tolkas utifrån heteronormativa och cisnormativa föreställningar.

Yousef Lebbad önskar att man tittar mer på varför bisexuella kvinnor mår sämre än både homosexuella och heterosexuella personer. I linje med de forskningsbehov som tas upp av Forte vill han också se hur hbtq-personer drabbas i kombination med andra diskrimineringsgrunder.

– Alla människor som är sjuka, som mår dåligt, som undviker vissa arbetsmiljöer eller som kanske inte utbildar sig – deras lidande blir även en enorm kostnad för samhället, ett extremt resursslöseri. Vi skulle spara så mycket pengar om vi tog hand om dessa personer, om vi tog hand om unga hbtq-personer, avslutar Yousef.