Clara benar ut tusenåriga mord

Det här är en artikel från 2019.

Clara Alfsdotter drivs av att försöka fylla ut luckor i kunskapen om mänskliga kvarlevor, att förbättra metoder för att studera processer som inträffar när människor dör. Därför forskar hon som doktorand om mänsklig förruttnelse, vilket egentligen är rättsmedicinarnas område.

– Jag ser att vår förståelse av mänskliga kvarlevor inte är komplett: Jag kan som arkeolog i dag inte tolka ett material så bra som jag skulle vilja. Vi behöver veta mer om förruttnelse inom arkeologin också. Samtidigt som både rättsmedicin och arkeologi kan utvecklas tillsammans, säger Clara Alfsdotter som svar på varför hon är intresserad av att studera kroppar som bryts ner.

Intresset för historia väcktes redan på högstadiet, när Clara Alfsdotter fick en väldigt bra historielärare.

– Det kom när jag började fatta hur allt hängde ihop, att det inte bara var en händelse och sedan nästa, på varandra. När jag skulle plugga vidare ville jag testa något där jag kunde kombinera teori och fysiskt arbete, berättar hon.

Hon valde att testa med arkeologi i Lund, men det kunde lika gärna ha blivit biologi. Och hon träffade rätt och byggde sedan på med osteologi eftersom hon är intresserad av människokroppens anatomi och mekanik. Att studera just ben och gamla kroppar ger mer än bara biologin, förklarar hon.

– Det är kopplingen mellan kroppslighet och samhällsstrukturer, hur man tolkar mänskligheten utifrån det perspektivet som intresserar mig. Att kombinera humaniora med fysisk manifestation av hälsa och samhällsförändringar.

De senaste åren har Clara Alfsdotter deltagit i utgrävningarna av fornborgen Sandby borg på Öland. Där skedde en massaker i slutet av 400-talet och borgen har grävts ut sedan 2011. Hittills har kvarlevorna av ett trettiotal individer påträffats. Att ingen av dem man har kunnat könsbedöma har varit kvinnor har väckt mycket spekulationer. Men än finns ingen förklaring och man har bara grävt ut en tiondel av borgens yta. Man har hittat en hel del värdefulla föremål, vilket tyder på att motivet till massakern inte var plundring. Offren har överraskats i sina vardagsbestyr och huggits ned utan strid. Angriparna måste ha varit många, väl koordinerade och ”gjort sitt jobb” utan övervåld. Att massakern utförts i kallt blod kan tyda på att den var beställd, kanske i en lokal maktkamp. Sedan övergavs borgen, blev tabu.

– Sandby borg är en väldigt speciell plats. Vi har inget annat jämförbart arkeologiskt material, med den här stora mängden fynd från ett och samma ögonblick. Mycket är svårt att förklara. Där finns till exempel ett skelett där underkroppen är i perfekt anatomiskt läge, men kraniet och underkäken ligger en bit bort, och en bit av ryggen. Jag tänker mig att individen suttit mot något som multnat bort, men det förklarar inte allt. Käken borde inte ha suttit kvar, säger Clara Alfsdotter.

Eftersom skeletten i borgen hittats i eller utanför husen finns mycket lite referensmaterial att jämföra med. De flesta kvarlevor som arkeologer arbetar med har legat i gravar.

– Jag kan i många fall inte se om benen ligger som man kan förvänta sig eller ej, eftersom vi så sällan hittar rester av kroppar som ruttnat ovan jord, säger hon.

Många skelett är väldigt trasiga och då blir analysen krävande. På ett kraniefragment från en ung person fann Clara en avvikande brottyta. För att förstå vad det var för typ av skada, och när den hade skett, fick hon lägga pussel för att få en så komplett bild som möjligt.

– När jag hade lyckats sätta ihop flera fragment av skallen kunde jag få ett helhetsintryck av skadan. Jag såg att brottet är trattformat inåt och kanterna i akut vinkel mot benets ytskikt. Jag kunde utröna att brottet skett samtidigt med döden, och att det sannolikt rört sig om trubbigt våld. För att ta reda på hur skadan uppstått får man ofta söka sig till statistik, benens sammanhang och var på skelettet skadan är belägen. Skador ovanför den så kallade ”hattlinjen”, som i detta fall, uppstår sällan vid olyckor, berättar hon.

I arbetet med att analysera kvarlevor efter massakern vid Sandby borg insåg Clara Alfsdotter att hon, och arkeologin generellt, har luckor i kunskapen om hur kroppar bryts ner under olika förhållanden – om de förmultnat i gravar eller, som i Sandby borg, ovan jord.

Sådana processer kan man studera i USA, där det finns sju ”human decomposition facilities” – anläggningar där mänsklig förruttnelse studeras – i olika klimat. Det har inte funnits någon motsvarighet i Europa förrän i höstas då en anläggning öppnades i Nederländerna. En diskuteras även i Storbritannien, men i Sverige med relativt få mord anses behovet inte så stort.

Clara forskar vid en anläggning som drivs av centret för forensisk arkeologi vid Texas state university, med både forensisk och arkeologisk forskning. Där används kroppar donerade till just dessa ändamål. Clara undersöker tre kroppar: en som ligger i en nedgrävd kista, en i kista med locket i markplan och en i grop utan kista.

– Vi öppnar de två sistnämnda varannan dag. Det vi hittills har sett är att den vätska som produceras när mjukdelarna bryts ned stannar kvar i kistan längre än i gropen. Det påverkar hur leder rör sig. Kroppen i kistan bryts ned fortare, för fukten drar till sig insekter och mikroorganismer.

Vid centret finns ett helt program som handlar om att identifiera mänskliga kvarlevor, vilket bland annat motiveras av att man relativt ofta hittar kvarlevor efter migranter från Centralamerika som dukat under efter en lång vandring till USA. Dels vill man identifiera kvarlevor, dels kunna förstå hur och när de dött.

Den forensiska arkeologin länkar ihop brottsplatsundersökningar, rättsmedicin och arkeologi. Många av metoderna är gemensamma eller likartade, samma teknik kan till del användas inom de olika verksamheterna.

– Arkeologin är tvärvetenskaplig, den lånar metoder och teorier från andra discipliner. Jag försöker att jobba även åt andra hållet. Det som liknar polisarbetet är att vi vill rekonstruera en mänsklig aktivitet, förstå vad som hänt på en plats. Vi arkeologer kan bidra med kunskaper om att hitta en brottsplats, och tolka hur en plats påverkats av naturliga och mänskliga processer. Just när det gäller dokumentation ligger arkeologin i framkant. Med digitala hjälpmedel skapar man tredimensionella bilder av platsen innan man gräver, och sedan nya 3D-modeller efter hand som man gräver. Det gör att man kan återvända till platsen och göra nya tolkningar.

Arkeologer kan även bidra med förståelse av hur en kropp har legat, om den har flyttats, hur länge den har funnits på platsen, ifall den legat i någon behållare och så vidare. Medan polisen har ett brett angreppssätt i en utredning så är arkeologerna specialiserade på materiell kultur.

Men även bra metoder kan alltid förbättras, vilket Clara Alfsdotter vill bidra till.

– Det finns en arkeologisk metod där man ser hur ett skeletts leder ligger om kroppen har flyttats. Man kan se om det skett före eller efter att kroppen skeletterats. Om den legat i ett tomrum, till exempel i en kista, faller benen isär på ett visst sätt. I Sandby borg ligger vissa skelett i perfekt anatomiskt läge trots att de inte legat under jord. Jag blev nyfiken på varför kroppar som ruttnar i olika utrymmen faller isär på olika sätt, och därför valde jag att doktorera på det, bland annat genom studierna i USA.

Att många tycker att det är osmakligt att studera ruttnande lik är hon väl medveten om. Men kunskaperna kan vara värdefulla inte bara i polisarbete, utan även vid tolkning av äldre fynd.

– Vid arkeologiska fynd måste vi försöka frångå våra föreställningar om hur man förhåller sig till döden och försöka samla så mycket data vi kan och förstå vad som betraktades som normalt på den tiden.

I Sverige finns än så länge bara en forensisk arkeolog anställd vid polisen i Sverige. Men Clara har kontaktats av polisen när man har hittat ben i området kring Kalmar, där hon samarbetar med länsmuseet i utgrävningarna av Sandby borg. Hon är annars anställd av Bohusläns museum som arkeolog och osteolog, och har varit med och grävt i bland annat Nya Lödöse, som är Göteborgs föregångare.

Clara Alfsdotter har två år kvar som doktorand vid Linnéuniversitetet. Hon vill gärna samarbeta med Rättsmedicinalverket i sin forskning inom forensisk arkeologi.

– Vi har lagt in en forskningsansökan, men den ska granskas av etiknämnden, säger hon. Vi hoppas få besked till hösten.

Och så hoppas hon på fortsatta utgrävningar i Sandby borg, där sannolikt fler överraskningar finns att uppdaga. I väntan på besked om finansiering ska hon analysera det senaste skelettmaterialet från borgen. Just nu tittar hon på benmaterial från brandgravar i det gravfält som borgen anlades på.

– Det är ett väldigt fragmentariskt material, mest tandrester och mycket små fragment. Jag tittar också på ben som legat ute på gatan, de är också fragmenterade. Det är frustrerande när jag har hittat ett ben med ett tydligt hugg, och inte kan bestämma om det är från en människa eller ett djur.