Experter på sorg och död

Bårhusets dörrar går upp med en knapptryckning. Begravningsentreprenören Douglas Öljarstrand rullar in en metallvagn med en grå träkista på. Ett stort rum möter oss i steril renhet, utan färger och dofter. På höger sida täcks väggen av metallfärgade, prydligt numrerade kylfack. Bakom varje dörr ligger fyra avlidna, som vilande på våningssängar. Under vårens coronautbrott var det fullt här. Fryscontainrar fick byggas utanför sjukhusets väggar för att rymma alla, berättar Douglas Öljarstrand. Han har, 24 år gammal, redan hunnit med drygt fyra år i yrket, och en historisk pandemi.

För Douglas är det här en vanlig arbetsdag och han rör sig vant i rummet. Tvättar händerna, tar på sig blåa plasthandskar, öppnar dörren till ett kylfack och rullar varsamt ut båren med den äldre kvinnan som ligger på nummer 6C.

Kvinnan ligger insvept i vita lakan. Han stänger kylfacket och lyfter bort tyget som täcker ansiktet. Huden har en gulaktig ton. Ögonen är stängda och knappt en rynka syns i det fridfullt släta ansiktet. Det enda som ser onaturligt ut är den öppna munnen och en bröstkorg som vilar stilla.

– Vad fin hon är, viskar han, och lyfter upp det lilla journalpappret som ligger på båren intill kroppen och checkar av personnumret på kvinnans handled en extra gång.

– Hon har avlidit på ett boende, hon är klädd och färdig, ingen obduktion önskas. Nu ska jag bara lyfta över henne i kistan och göra iordning henne lite, berättar han och tittar på oss som står en bit ifrån:

– Går det bra för er?

Fotografen och jag nickar.

Begravningsentreprenörernas arbetsmiljö är ett outforskat område i Sverige. Men nu finns en unik studie, som forskaren vid Stockholms universitet, Anneli Öljarstrand står bakom. Hennes intresse väcktes efter att hennes son, som vi träffat ovan, hade börjat i yrket, ung och utan utbildning i att hantera människor i kris och sorg.

Hon har ställt frågor till ett 70-tal begravningsentreprenörer runt om i landet och djupintervjuat sju av dem, för att kartlägga deras förutsättningar i arbetet. Hennes sons arbetsplats finns inte med av etiska skäl.

Studien visar att begravningsentreprenörer har flera tuffa utmaningar, både psykiska men även fysiska. I jobbet tvingas de till många tunga lyft, ofta i obekväma arbetsställningar.

– Det förekommer särskilt vid hämtning av avlidna i hemmet. De kan till exempel behöva bäras upp eller ner för smala trappor, ofta utan hjälpmedel.

Bristande ledarskap och dålig organisation på flera arbetsplatser försvårar också förutsättningarna för de anställda. Det är inte alltid som begravningsentreprenören får den lagstadgade dygnsvilan på grund av ett alltför pressat schema, visar enkäten.

– Du ska vara på standby i 24 timmar. Ibland har du haft tre hämtningar på natten och så blir det begravning dagen efter, berättar Anneli Öljarstrand.

På flera håll är det de anställda själva som får ringa in vänner och familj när mer personal behövs. Det kan vara en fördel att få hantera svåra situationer i sällskap av människor man känner väl, förklarar Anneli Öljarstrand. Men det läggs samtidigt en tung börda på de anställdas axlar när det sker.

Många begravningsentreprenörer saknar utbildning i att hantera svåra situationer och trauman. De flesta, 68 procent, har kommit in i yrket informellt, genom personlig kontakt, och lika många känner sig otillräckliga i sitt arbete, visar enkäten.

Flera av de tillfrågade vittnar om hur tufft det var att hantera alla känslor i början av yrkeskarriären, och särskilt att förhålla sig till de döda kropparna. Några hittar vägar till så kallad känslomässig distansering och förmedlar sedan dessa verktyg vidare till dem som kommer nya in i yrket, berättar Anneli Öljarstrand.

– Många pratade om att de undvek att titta på ansikten i början. Då var det lättare att avidentifiera kroppen och hålla distans, säger Anneli Öljarstrand.

Med hjälp av en lyftanordning och vita band, som Douglas Öljarstrand varsamt drar runt kvinnans kropp på två ställen, lyfts hon över och sänks ner i kistan bredvid båren. Huvudet får vila på en upphöjd kudde och hon får ett vitt, vadderat täcke över sig. Han håller varsamt upp hennes haka en stund, så att munnen stängs lite mer. Sedan kammar han hennes hår, långsamt och försiktigt. En liten vit duk läggs därefter över ansiktet. Om anhöriga vill ha en visning i Skogskapellet är hon redo för det. Men det är inget som familjen har önskat i det här fallet.

– Ibland kommer anhöriga på rätt sent att de ändå vill se ”mamma” eller ”farmor” en sista gång. Och då ska de kunna göra det innan begravningen, säger han.

Efter att ha skruvat igen kistans lock berättar han om ”mormorsprincipen”.

– Vi brukar säga att man ska tänka att det kunde varit ens egen mormor. Hur hade vi velat att hon skulle se ut?

Kistan rullas fram till den svarta Mercedesbussen med mörklagda fönster. Sista lilla biten lyfter Douglas Öljarstrand in den för hand. Innan han stänger bildörren säger han: ”Nu kommer det viktigaste.”

Så blir han stående bakom bilens öppna bakdörr, och vi bevittnar en stund av stilla respekt när han bugar för kistan. Efter det slår han igen bakdörrarna, sätter sig i förarsätet, blåser i alkolåset och får bilmotorn att brumma igång. Vi rullar vidare mot Skogskapellet.

Dagens hämtning från bårhuset är ganska odramatisk, likt de flesta, berättar han. Ett dödsfall kan förstås vara sorgligt för anhöriga ändå, men det är stor skillnad om någon somnar in stilla efter ett långt liv, eller rycks iväg i förtid.

– Det finns inget som är värre än när föräldrar mister ett barn. Jag har bilder i huvudet som aldrig kommer att lämna mig. Och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte gråter i kyrkbänken ibland.

I början var han stressad över att vissa minnesfragment hängde kvar.

– Men så hörde jag en äldre man i branschen säga: ”Du ska inte kämpa mot bilderna, du ska låta dem vara där, och lära dig leva med dem. Annars blir det bara värre.” Och det har fungerat mycket bättre efter det.

På gymnasiets fordonsprogram hade Douglas Öljarstrand inte fått lära sig att hantera känslomässigt svåra situationer så allt var nytt när han började på arbetet.

– Jag minns att jag var livrädd, att svetten droppade i pärlor från mina händer när jag drog av mig handskarna där inne. När jag kom hem kunde jag gå och lägga mig direkt, så slut var jag, säger han.

Det var också tufft att lära sig yrket på det ”gamla viset”, genom att kastas in i det värsta på en gång – en hämtning på bårhuset ensam.

– Antingen klarar man det, eller så har man inget där att göra. Nu är det inte riktigt så hårt längre. Inte här i alla fall. Men det ser så olika ut i den här branschen och mycket beror på vilken läromästare du får när du börjar.

I all bearbetning av känslorna är kollegorna oerhört viktiga, det visar Anneli Öljarstrands studie. Begravningsentreprenörer tar sällan hjälp av utomstående, även om de har fått erbjudande om stöd via företagshälsovården. De föredrar kollegornas stöd för debriefing och ”kollektiv härbärgering” av svåra känslor.

– De tror inte att någon som står utanför riktigt kan sätta sig in i deras specifika situationer. Det är kollegorna som är bäst på att förstå dem, förklarar hon.

Humor visade sig också vara en väldigt viktig komponent i att hantera svåra känslor.

– Det är en överlevnadsstrategi att skämta. Att kunna distansera sig och släppa på trycket lite. Sedan är det förstås tydliga regler kring vad man får skämta om, till exempel aldrig om en död person, säger Anneli Öljarstrand.

Douglas Öljarstrand parkerar den svarta Mercedesbussen på baksidan av Skogskapellet, i den vackert belägna skogslika kyrkogården i Katrineholm. Kistan lyfts ur och ställs denna gång i ett rymligt kylrum i en lång rad av väntande kistor. Kollegan, Anna Karmenäs, möter oss i en paus mellan två begravningar där hon är ceremonivärd. Snart ska en ny kista dekoreras, men vi blir stående en stund i Skogskapellets stora sal, där solljuset letar sig in genom de färgglada fönstren och får döden att ännu kännas avlägsen. Kollegerna växlar några ord om dagens schema, och berättar sedan om gemenskapen i gruppen på det lilla kontoret i Katrineholm med fem anställda.

– Vi kompletterar varandra väldigt bra, vi som jobbar här i Katrineholm. Anna och hennes syster Linnéa är fantastiska på att ta hand om människor. Blir något fel får vi inte visa ilska. Aldrig för kunden i alla fall, säger Douglas Öljarstrand.

– Nej, men vi kan prata av oss efteråt med varandra, lägger Anna Karmenäs till.

Inte heller hon har tidigare utbildning i att hantera känslomässigt svåra arbetssituationer. Men det är egentligen inget större problem, när det finns stöd att hämta hos kollegorna, tycker hon.

Att jämnåriga kan höja på ögonbrynen när de får höra om jobbet, berättar de båda. Arbetet påverkar också hur de uppför sig på fritiden. En begravningsentreprenör kan nämligen inte ”supa sig full och bråka på krogen”. Särskilt inte på en liten ort.

– På ett sätt är man alltid representant för Fonus, säger Douglas Öljarstrand.

Mobilen ringer och han går undan för att prata en stund. En ny hämtning av en avliden person har beställts. Begravningsbyrån har uppdraget att hämta alla som dör i hemmet i regionen, bortsett från de som avlider i olyckor eller självmord, förklarar han medan vi går mot bilen.

Ibland är det ändå hemska scener som möter en begravningsentreprenör. En person som Douglas Öljarstrand skulle hämta hade legat död i sin lägenhet i en vecka. Den synen och lukten är svår att beskriva, säger han.

– När det är som värst på jobbet, då kan jag sluta ögonen och tänka: Gode gud, hjälp mig nu!

Han är uppvuxen i en kristen familj, men har inte själv haft kravet att gå i kyrkan. Ändå finns en tro därinne, som hjälper honom när det är som svårast, förklarar han.

Det finns förstås även många fina stunder i yrket, det återkommer båda begravningsentreprenörerna till flera gånger. När anhöriga blir nöjda efter en begravning, eller känner att de har fått hjälp med en av de kanske svåraste situationerna i livet.

Douglas Öljarstrand berättar om ceremonier när de hjälper familjerna med det ”lilla extra” som kan önskas, som att sprida någons aska i naturen. Någon gång har de kört vattenskoter ut i en sjö med askan, medan familjen stod på stranden och tittade på. Att detta blev möjligt värderades högt av anhöriga.

– Jo, det kommer blommor till kontoret ibland. Det här är ett otroligt fint jobb också, annars skulle jag nog inte stå här.