Vikingar – med brokigt ursprung

Studien som letts av den danske dna-forskaren Eske Willerslev visar att de nordbor som for i viking inte bara spred sina gener i alla väderstreck – de tog också in gener. Och inte nog med det. Analyser av 442 individer visar att en del som deltog i vikingafärder också kom från fjärran.

– Det rimmar väl med de diskussioner som länge funnits bland arkeologer och stärker vad vi tänkt oss men inte kunnat bevisa. Det visar tydligt på komplexiteten, att identiteten viking inte är genetisk, utan kulturell, säger arkeologen Charlotte Hedenstierna Jonson vid Uppsala universitet, verksam i projektet Vikingafenomenet, och en av flertalet svenskar som medverkat i studien.

De 442 individerna som studerats levde från stenålder till 1600-talet, men forskarna har lagt tonvikten på vikingatid.

Bland de genetiska markörer som analyserats finns hårfärg och längd, men bara analysen av pigment gav tydligt resultat, även på vikingatiden var många i norden mörkhåriga och hade bruna ögon.

Mixen med utomnordiska gener har skett i ett antal vågor redan långt tidigare. Studien visar att det genetiska utbytet med områden söderut och österut ökade under senare delen av järnåldern för att kulminera under vikingatiden.

Studien, som är den första i sitt slag, kompletterar den bild av vikingen som trätt fram ur historiska källor som härjare och plundrare, men nyanserats av ett växande arkeologiskt material. Det visar att bara en liten andel av befolkningen gick i viking, medan resten var vanliga bönder.

Studien ger även inblickar i enskilda individers öden. Nya analyser har gjorts av kvarlevorna efter nordbor som år 750 stupade i strid på ön Ösel i Estland och begravdes i sina skepp. De visar att fyra av dem var bröder, begravda sida vid sida i ett av skeppen. Tidigare analyser har visat att de kom från Mälardalen och var högättade, utifrån fina gravgåvor.

– Det ger oss nästan en personlig relation till dem. Vi ser vilka det var som rörde på sig, att det inte var alla utan vissa familjer och bygder, säger Charlotte Hedenstierna Jonson som tillsammans med kollegan Neil Price bidragit till studien med tolkningar av resultat.

Studien bekräftar den gängse bilden av att danskar främst rörde sig åt syd-sydväst till bland annat England och Frankrike, norrmän västerut till Skottland, Irland och Island, medan svearna for österut till Finland, Baltikum och Ryssland. Men det var inte ristat i sten – studien visar att även danskar for österut och svear västerut.

Störst genetisk variation fanns i Danmark och på Gotland och Öland, som hade mest handelskontakter. Södra och sydvästra Sverige var mer genetiskt likt det danska området än Mälardalen. Det visar bland annat analyser av gravar vid Varnhems kloster i Västergötland.

– Variationen är stor också här. Det var inte en isolerad och homogen bygd, som man kan tänka sig med en storgård långt inne i landet. Det har kommit till människor i olika invandringsvågor genom tiderna, säger arkeologen Maria Vretemark som lett utgrävningarna i Varnhem och medverkat i studien med genetiskt material från omkring 30 gravar.