Skelett skvallrar om 1300-talets stockholmare

Skeletten från 1300-talet har hittats vid Storkyrkans nordöstra hörn i samband med att man grävde i vägen. Många av de begravda är unga kvinnor, några är barn.

Dateringen baseras på fynd av mynt från 1354 och 1361 och är preliminär. Det finns också bitar av fönsterglas från samma tid och keramikskärvor från 1300- och 1400-tal.

Många av skeletten är välbevarade, så arkeologerna hoppas få bra information av benanalyser, kol 14-datering och isotopanalys som visar om de begravda är från trakten eller inte.

– De äldsta skeletten, från 1300-talet, är i bäst skick. I yngre gravar är det mer tegel och större stenar i fyllnadsmaterialet, det kan komma bland annat från koret som Gustav Vasa lät riva 1555, säger grävledaren Agneta Flood, osteolog och arkeolog, från grävfirman Arkeologikonsult.

Säger något om livet i Gamla stan

Det stora antalet skelett läggs till cirka 40 som hittades vid kyrkan för ett par år sedan. Det blir ett markant tillskott för kunskap om Stockholms tidiga befolkning. Prover har skickats till kol 14-datering medan grävningen pausar till efter sommaren och avslutas i september.

– Eftersom så många är kvinnor hoppas jag att vi kan få en bättre bild av deras liv i staden. Många har väldigt fina tänder och alltså inte haft tillgång till lyxen socker, så de tillhörde inte de högsta skikten. Jag har inte under grävningen sett några arbetsrelaterade skador, så det kan vara borgare. Men det får kommande analyser visa, säger Agneta Flood.

Arkeologerna har identifierat fem begravningsfaser, utifrån i vilka riktningar de begravda ligger, samt fyllnadsmassornas art. Det finns också ett par brandlager, som skiljer olika nivåer åt och är utmärkta för kol 14-datering.

Kvinnor begravdes norr om kyrkan

Att nästan bara kvinnor hittats beror på att de av tradition begravdes norr om kyrkor, medan män begravdes söder om dem. Gravplatsen fortsätter utanför den gamla kyrkogårdsmuren, vilket visar hur den utvidgats med åren. Några gravar har dock inte hittats just norr om kyrkan, det område som förr kallades ”Helvetet”.

Isotopanalyser skulle kunna visa om några av de begravda kan ha varit tyskar, som utgjorde en stor andel av Stockholms medeltida befolkning.

I mitten av 1300-talet hade staden några få tusen invånare, vilket ökade till 6 000 under 1400-talet och cirka 10 000 på Gustav Vasas tid. Den gamla bykyrkan av trä byggdes under 1300-talet ut i sten. Sedan tillkom kor under 1300- och 1400-talen.

Populär plats att begravas

Från 1600-talet begränsades begravningarna på grund av platsbrist. Bättre bemedlade kunde få vila söder och väster om kyrkan, och även inne i den.

Trängseln bekräftar att det var populärt att bli begravd på platsen. De döda har lagts skuldra vid skuldra och på varandra, svepta utan kista. Men det är inte massgravar från digerdöden, som härjade i mitten av 1300-talet.

– De ligger trångt men fint. Vi är förvånade att det inte finns några spädbarn, utan bara äldre barn, för det var hög barnadödlighet. Men kanske begravdes de någon annanstans, säger Agneta Flood.

Agneta Flood