”Nyfikenhet har satt människan i rörelse”

Hur är det att komma med denna bok under pågående coronapandemi när så många är starkt begränsade i just sin rörelse?

– Det är förstås märkligt. Jag tycker det är hemskt att vara instängd och känner verkligen att jag vill komma ut. Jag tar promenader och cyklar – ändå känns det lite som att sitta i fängelse. Då är ändå vi i Sverige privilegierade som får röra oss relativt fritt. I andra länder är det inte så. Jag hoppas vår strategi är den rätta, men det återstår att se.

Du skriver ”att vara människa är att vara i rörelse” och att vi är nomader. Vad tror du att det gör med oss att inte få röra sig fritt?

– Det är ju ett jätteexperiment. Vi har aldrig tidigare varit med om att man stänger ner hela världen. Just nu sitter nästan 1 miljard elever runt om i världen hemma och får distansundervisning. Det är nästan svårt att föreställa sig. Vi människor vill ju ut och röra på oss. Vi är verkligen nomader, det sitter i våra gener.

Varför ville du skriva boken?

– Jag tycker att det är intressant med historia. Det finns många saker runt omkring oss i vår närmiljö som vi inte reflekterar så mycket kring, men de har också en historia. Simning, gång, cykling, till och med berg-och-dalbanor har det. Historien kring bilar och flyg är mer berättad, men då har det ofta handlat om teknikhistoria som redogör för utvecklingen av kardanaxlar, växelsystem och styrspakar. Det går jag inte in på så mycket i min bok. För mig har människorna varit intressantast att skriva om.

Varför valde du att fokusera på människorna, i stället för de tekniska framstegen?

– Jag tycker det är intressant att reflektera kring hur människor genom tiderna har uppfattat nya rörelsetekniker. Genomgående kan man säga att nya rörelsesätt väckt både djup pessimism och stor optimism. Ångkraften är ett exempel: många varnade för farorna, andra såg möjligheterna. Så är det även i vår tid. Det finns olyckskorpar som tror att allt går åt skogen, medan andra är överdrivet positiva och ser nya innovationer som lösningen på alla våra problem. Dessa motstridiga känslor verkar vara återkommande när det handlar om ny teknik och nya sätt att röra sig. Min personliga slutsats är att det är pessimisterna som oftast haft fel. Det har ordnat sig.

Vilket transportmedel har förändrat oss människor mest och vilket har förändrat vår värld mest?

– Mänskligheten förändrades nog mest när vi började gå upprätt. När homo erectus tog sina första steg skilde vi oss för första gången från övriga djur, så det var givetvis oerhört revolutionerande. Transporthistoriskt kanske resorna över haven förändrat våra samhällen mest. Sedan är det nog bilismen som påverkat vår vardag mest. Bilen förändrade hur våra städer ser ut och vårt sätt att leva. Bilismen har medfört mycket positivt, men för alla som besökt städer som Moskva, Teheran eller Bangkok är det också väldigt tydligt vilka baksidor bilismen har: avgaser, nedskräpning, oändliga bilköer.

– Jag ser bilismen som det förmodligen största hotet mot mänskligheten – till och med större än flyget. Men resandet har också ändrat på hur vi ser på världen. Kunskapsresan är ju ett begrepp. Vi har lärt oss om världen genom att resa i den. Vår inbyggda nyfikenhet har satt oss i rörelse och det har alltid funnits någon som vågat ta risker för att se vad som finns bakom nästa krök: efter grannbyn, bortom horisonten eller bergen.