Finns det risk för malaria i Sverige?

Svar av Anders Lindström, entomolog och myggforskare vid Statens veterinärmedicinska anstalt

I Sverige finns ett femtiotal stickmyggarter, varav åtta kan sprida malaria. Det är framför allt två som man anser har varit delaktiga i tidigare spridning av sjukdomen i Sverige, källarfrossmyggan, Anopheles messeae, och stallfrossmyggan, Anopheles atroparvus. Den första gången vi kan läsa om malaria i Sverige är när biskop Israel Erlandsson berättar om hur han gick i skola i Linköping på 1200-talet och då drabbades av ”skälvosot”. Johan Linders Tanckar om Frossan och Kinkinabarken från 1717 inleds med orden ”Ingen sjukdom här i landet är mera bekant och mera gängse än frossan.”

Den första kända malariaepidemin i Sverige inträffade 1575–76. Under 1700- och 1800-talet var det regelbundna epidemier av frossa på många ställen i landet. I synnerhet i kusttrakterna i södra och östra Sverige samt runt Mälaren och Vänern återkom sjukdomen mer eller mindre varje år.

Det var framför allt högre standard i boningshusen under senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet – varmare, torrare och ljusare – som gjorde att malariamyggorna stannade i stallen där det fortsatt var svalt, mörkt och relativt fuktigt. Eftersom malariamyggorna främst sticker på natten gjorde detta att överföringen av malariaparasiten bröts. Utdikningar av stora våtmarksområden gjorde också att det totalt sett blev färre malariamyggor.

Risken för återintroduktion av malariaparasiten bedöms som liten. För att det ska bli ett utbrott krävs det att ganska många smittade människor lever under ganska erbarmliga omständigheter och inte har tillgång till vård. Det finns inte förutsättningar för den typen av smittspridning i Sverige i dag.