Därför vill vi göra gott i kriser

Det gick fort. Bara några dagar efter att myndigheterna manat oss att hålla avstånd och att gå i karantän kom rapporterna: Grannar erbjöd sig att handla, sjukvårdspersonal bjöds på mat och unga spelade och sjöng. Ökar medkänslan under kriser? Och kan vi få den att stanna kvar?

Daniel Västfjäll är professor i kognitiv psykologi vid Institutionen för beteendevetenskap och lärande vid Linköpings universitet och han forskar bland annat om känslor. Från var sin karantän försöker vi först reda ut frågan: Är förmåga till medkänsla medfödd?

– Den där gamla teorin om homo economicus som la fast att vi bara handlar för egen vinning håller inte. Vi människor kan vara altruistiska, även i situationer när vi inte själva förväntar oss att få något tillbaka, säger han.

Och den där viljan att ge gäller inte bara vuxna. I våras kom forskning från University of Washington som visar att små barn under två år gärna delar med sig av smaskiga frukter till en bedjande främling. Inte bara när de själva är mätta, utan också när de är hungriga. Givmildhet ger oss också positiva känslor – vi blir helt enkelt lyckligare av att ge – och nyss kom rapporter från University of British Columbia som visade att barn, precis som vuxna, blir gladare av att vara generösa.

Men frågan om när, var och varför vi är altruistiska är komplex. Bland annat har Daniel Västfjäll och hans kollegor visat att medkänsla tar sig olika uttryck i olika kulturer.

– De som är uppvuxna i ett individualistiskt samhälle känner lättare medkänsla med en annan individ, säger Daniel Västfjäll.

– Medan de som vuxit upp i en kultur som betonar kollektivet lättare är generösa mot en grupp. Det tyder på att altruistiska beteenden också är inlärda.

Att medkänslan här i Sverige lätt väcks av en enda persons öde blev tydligt för några år sedan, då den treåriga syriska flyktingpojken Alan Kurdis kropp sköljdes upp på en strand i Turkiet och bilderna kablades ut över världen.

– Plötsligt blev kriget i Syrien så påtagligt och det strömmade in pengar till Röda korset, berättar Daniel Västfjäll. På en dag ökade viljan att ge från 30.000 kronor till 4 miljoner. Sex veckor senare var den tillbaka på det normala.

Och det är ännu en intressant aspekt av altruismen. Ett nödläge, terrorattacken på Drottninggatan, coronapandemin, drar igång den del av vår hjärna som väcker känslor, det som brukar kallas för System 1. Det är snabbt, intuitivt och reaktivt och är kopplat till vår vilja att hjälpa andra och till den del av hjärnan som ger ett positivt känslopåslag. Problemet är att den här första reaktionen inte varar så länge. Precis som med fallet Alan Kurdi så klingar den av. System 1 blir helt enkelt uttråkat, och vi går in i fas två, där den del av hjärnan som är mer intellektuell, som tänker i termer av statistik och flockimmunitet, dominerar, det som kallas System 2. I teorin borde det ge oss kraft att vara medkännande på sikt, men så är det sällan.

– Orsaken, säger Daniel Västfjäll, är att vi har svårt att kombinera siffror med känslor. Vi får helt enkelt ingen kick av statistik och då är det inte lika lätt att leva i karantän eller fortsätta hjälpa andra.

En annan aspekt av altruismen är det som kallas moral licensing, som skulle kunna översättas till moralisk certifiering. När vi offrat oss för andra ett tag kan det kännas som om vårt godhetskonto helt enkelt är fullt. Vi är redan fina människor och det blir bara jobbigt att hjälpa till och tillfredsställelsen uteblir.

Att handla till grannen är en sak, men kanske är den största altruistiska handlingen under coronapandemin att frivilligt isolera sig, säger Daniel Västfjäll. Inte träffa andra, jobba hemma, kanske till och med dra ner på verksamheten i det egna företaget.

– Egenkarantän kan till en början också ge en känsla av meningsfullhet, menar han, men också den klingar av. Efter två månaders frivillig karantän i Sverige gick vi in i fas 2. Människor började tulla på restriktionerna, umgås mer, ta tillbaka sin frihet, säger Daniel Västfjäll.

Medkänslan och altruismen har också andra sidor. Jag ringer upp Walter Osika, docent i klinisk neurovetenskap vid Karolinska institutet, som forskar på stress. Den som ensidigt ger och ger riskerar till slut att utarma sig själv, både fysiskt och psykiskt.

– Man kan må bra av att vara altruistisk, det vet vi, men för att ett sådant beteende ska vara hållbart gäller det att det man gör känns meningsfullt och att man har koll på sig själv och sina energireserver. Annars finns det risk att man blir utmattad, utvecklar en okänslighet, till och med cynism, mot andras svårigheter – och att man stänger av sin medkänsla.

För det är ju inte så enkelt som att vi bara har medkänsla inom oss. Granne med den känslan finns förmågan att skada och känna skadeglädje. Det har professor Tania Singer vid Social neuroscience lab vid Max Plancksällskapet i Berlin undersökt närmare. När hon och hennes forskarteam instruerade försökspersonerna att inbilla sig att de höll på fotbollslaget FC Basel utvecklade de en stark medkänsla med sina ”lagkamrater” när de utsattes för smärta, medan de var okänsliga, eller till och med njöt, när ”medlemmar” från motståndarlaget FC Zürich var med om samma sak.

Både Tania Singer, Walter Osika och Daniel Västfjäll är engagerade i forskning för att utforska om det går att utveckla medkänslan.

– I ett forskningsprojekt tillsammans med Lunds universitet, berättar Walter Osika, studerar vi om man med hjälp av olika träningsmetoder kan öka sin medkänsla och på så sätt både öka prosocialt beteende, att stötta andra och att leva mer hållbart.

– Bästa sättet att utveckla empati är att utföra empatiska handlingar, säger Daniel Västfjäll. Få den där upplevelsen av att det här känns ju bra. Och efter pandemin, då många hjälpt varandra, har vi förhoppningsvis ökat förmågan till altruism i samhället. I bästa fall kan vi då också utvidga den till att inte bara gälla en tillfällig pandemi som covid-19, utan också till det långsiktiga projektet att tillsammans värna vår gemensamma miljö.

Hon är 84 år och har precis kommit hem från jobbet som sjuksköterska på äldreboendet Söderströmsgården i Stenhamra på Ekerö.

Visst tillhör hon riskgrupperna, och visst var det 62 år sedan hon tog sin examen, men när det fattas personal och de ringer så kommer Ingbritt Bäcklund.

Covid-19? Borde du inte isolera dig hemma?

– Nej, jag är inte rädd. Jag tänker så här. Jag tycker om människor och så har jag många års erfarenhet. Kan jag bidra på något sätt så vill jag göra det, säger hon.

I hela sitt liv har hon vårdat, tröstat och följt andra in i döden.

Blir det inte tröttsamt att bara ge?

– Ibland, men oftast inte. Det finns ingenting som är så meningsfullt. Och så får jag höra så många livsberättelser, säger hon.

Att ge hjälper också mot sorg har hon märkt efter att maken gick bort för några år sedan. Det handlar inte om flykt, det är hon säker på. Vi mår helt enkelt bra av att tänka på andra.

Men hur fyller du på med ny kraft?

– Jag har min tro, naturen och musiken. De fyller på och sedan är jag redo igen.

När covid-19 tog fart i Linköping sammanföll två händelser. Falafelhuset förlorade 70 procent av sina inkomster och hade nästan ingenting att göra. Ägaren, Alaaeddin Alaswad, träffade sin svåger som jobbar på sjukhuset och såg hur trött och sliten han var. En kort tid senare stod Alaaeddin och hans kolleger på gräsmattan utanför Universitetssjukhuset i Linköping och delade ut 8 000 portioner till alla anställda. Gratis.

Varför?

– Under kriget i Syrien såg jag hur människor led, där fanns ingen att vända sig till. När jag kom till Sverige hade jag förlorat allt, och fick hjälp att starta om. Kanske, tänkte jag, kan jag också göra skillnad. Kanske, kan jag ge lite tillbaka. I en kris måste vi hjälpa varandra på något sätt.

Du har ju inga kunder? Hur hade du råd?

– Det hade jag inte, men livet är inte pengar. Alla blev så glada, och inte bara sjukhuspersonalen, utan hela Linköping, så nu är jag miljonär i hjärtat.

Det finns äldre ensamma som inte får gå ut. Det finns unga som vill hjälpa till. Hur ska de nå varandra på ett så säkert sätt som möjligt?

När pandemin var ett faktum ville Oskar Kancans Envall göra något.

– Både jag och min bror Mattis jobbar med webb. Jag ringde honom och han kallade in sin kompis Simon Ström och så var vi igång.

En arbetstung helg senare hade de byggt sajten karantansamverkan.se som är så enkel att ovana äldre i karantän kan förstå den, och där de hjälpsökande har full kontroll över vem som ska hjälpa dem med vad.

– Det var intensivt, men när vi såg hur människor började logga in och koppla ihop sig med varandra blev vi exalterade.

Lika roligt var det när andra spontant hörde av sig och erbjöd sig att bidra.

Och nu då? Oskar medger att jobba med sajten ger inte längre lika starka kickar, men tanken är att den ska få vara kvar så länge någon använder den.

– Vi stjäl en stund då och då till underhållet. Just nu är 1 000 registrerade som vill hjälpa till.