Vikingar bodde i Amerika år 1021

Att nordbor nådde Nordamerika ungefär 500 år före Columbus har varit känt i 60 år, sedan lämningar av en bosättning hittades vid ön Newfoundlands nordspets, kallad L’Anse aux Meadows. Men först nu har en mer exakt tidpunkt kunnat bestämmas, tack vare en ny metod. Den visade sig vara år 1021.

– Helt fantastiskt att vi kunnat datera till ett exakt år! Tyvärr talar det inte om hur länge de var där, det här är bara ett enstaka år, men fantastiskt ändå, säger den svenska arkeologen Birgitta Wallace.

Hon har medverkat till dateringen, som gjorts av arkeologer vid universitetet i Groningen i Nederländerna. Hon var också med och grävde ut platsen på 1960-talet och ledde grävningar på 1970-talet. Då kunde kol-14-metoden inte ge precisa dateringar – man kunde få spann på flera hundra år. Sedan dess har den förfinats stegvis och ger betydligt snävare intervall.

– När vi grävde hittade vi en massa trä i en mosse. En del var trasiga föremål som kasserats, annat var avslag från snickerier. Vi lade undan en hel del trä i frysar för att kunna använda den senare när tekniken förbättrats och nya metoder tagits fram, säger hon.

Tack vare det har arkeologerna kunnat använda den nya metoden, som går ut på att mäta kol-14-halten i enstaka årsringar från träd. Arkeologerna använde delar av de bevarade stockarna, berättar Birgitta Wallace, som är bosatt i Kanada.

– Det fanns större bitar med barken kvar, som vi valde ut till den här nya analysen.

Detta innebär att den yttersta årsringen var med, vilket var avgörande för dateringen. Att metoden fungerar beror på att mängden kol i atmosfären var ovanligt hög år 993, till följd av en större solstorm. Det har gjort att mer kol tagits upp av växter, som träd. Det kolet finns kvar i bevarade träföremåls årsringar.

Arkeologerna gjorde först en vanlig kol-14-datering, som gav tidsspannet 1019–24. Därmed skulle årsringen för år 993 vara mellan numren 26 och 31 utifrån. De mätte sedan kol-14-halten i dessa fem ringar och fick högsta värdet för just året 1021 – i alla tre stockarna.

Forskarna utesluter att det var frågan om drivved, vilket skulle ha gett fel datering. Även om barken skulle kunna sitta kvar, vore tre samstämmiga dateringar orealistisk, skriver forskargruppen ledd av Margot Kuitsma, i en artikel i den vetenskapliga tidskriften Nature.

Nya grävningar planeras till i sommar, enligt Birgitta Wallace.

Isländska sagor nämner Leif Eriksson som den förste på plats. Han var son till äventyraren Erik Röde, som gav Grönland dess namn. Men det var andra som gjorde beständiga avtryck. I sagorna står att boplatsen bara användes en kort tid, mellan 3 och 13 år. Enligt sagan levde 135 män och 15 kvinnor där, men gruppen splittrades av osämja och de for hem till Island.

Att lämningarna i L’Anse aux Meadows verkligen är rester av en boplats byggd av nordbor visas av flera omständigheter. De största byggnaderna är så kallade långhus, typiska för Norden under vikingatiden och dess föregångare vendeltid. Många av de 800 fynden som hittades vid utgrävningarna är också av distinkt nordisk typ.

Att inuiter eller någon annan ursprungsbefolkning inte kan ha byggt dem visas av att järnverktyg använts för att fälla träden och bearbeta föremål. Järn var inte känt för dem vid den tidpunkten. En av byggnaderna på boplatsen var en smedja.

Huruvida vikingarna med Leif Eriksson i spetsen var första de första européerna i Amerika är däremot inte bevisat. Vissa forskare anser att redan fenicierna följt Europas kust norrut, för att sedan ”hoppa” mellan öar ända till Amerika. Andra räknar med att irländska munkar gjort på samma sätt, flera århundraden före Leif Eriksson.

Artikeln är uppdaterad.