Folkviljan vs. demokratin

Det här är en artikel från 2021.

Demonstranterna forcerade grindar och murar, fönsterrutor krossades och snart vällde en brokig skara in i Kapitolium i Washington D.C.

Den 6 januari 2021 går till historien som den dag då den amerikanska kongressen stormades med syfte att förhindra att Joe Biden formellt skulle utses till segrare i presidentvalet i USA. Fem personer dog. I efterhand har det framkommit att syftet med stormningen också var att tillfångata, skada och eventuellt döda demokratiskt valda politiker.

Stormningen överraskade många. Ändå hade Donald Trump under hela sin presidenttid aktivt ifrågasatt valresultaten och hela valsystemet.

– I höstas när Trump fick en direkt fråga om han skulle respektera valresultatet svarade han inte. Så egentligen var det inte alls oväntat. Samtidigt var det ändå förvånande på vilket konkret sätt detta tog sig uttryck. Det var ännu mer dramatiskt än alla fruktat, säger Ludvig Beckman, som är professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet.

Eftersom stormningen av Kapitolium skedde i samband med att elektorsrösterna skulle räknas och valet därmed slutgiltigt skulle avgöras, så var det ett försök till statskupp, enligt Ludvig Beckman. Han påpekar att problemet med ordet statskupp är att vi har vant oss vid att det innebär att militärjuntor tar makten och att stridsvagnar rullar in i huvudstäder.

– Det är inte genom totalitära ideologier eller statskupper med militär som demokratier dör nu förtiden – det är inifrån, säger Ludvig Beckman.

Ann-Cathrine Jungar är docent vid Södertörns högskola och forskar om populistiska och högerradikala politiska partier i Norden och Europa. Inte heller hon tror att vi enbart ska tänka oss statskupper med soldater på gatorna när det handlar om hoten mot demokratin i dag.

– Visst finns det auktoritära ledare som gör en statskupp, det hände ju nyligen i Myanmar. Vi behöver dock vara väldigt vaksamma på hur populistiska partier stegvis förändrar institutionerna. De väljs i demokratiska val, men sedan kanske de börjar ändra på valsystemet, eller författningsdomstolen – de börjar inskränka mediernas finansiering och rättigheter. Stegvis sker ett smygande övertagande av institutioner. Det har hänt i Polen och Ungern. Och på dessa punkter måste vi alltid vara uppmärksamma, säger Ann-Cathrine Jungar.

Populistiska politiker spelar gärna på människors känslor. Deras huvudbudskap är att politiken styrs av en elit som distanserat sig från det folk som de styr över.

Dessa rörelser och partier är sinsemellan väldigt olika, men på senare år har många europeiska missnöjespartier på högerkanten betecknats som populistiska på grund av deras starka betoning av folket – inte sällan kopplat med invandringsmotstånd och främlingsfientlighet, som Nationell samling (tidigare Nationella fronten) i Frankrike, Alternativ för Tyskland och Frihetspartiet (FPÖ) i Österrike. Dit kan också Sverige demokraterna räknas. Det finns också relativt nya exempel på vänsterpopulistiska partier som spanska Podemos, men de är färre till antalet.

I och med valkampanjen 2016 blev Donald Trump symbolen för högerpopulism i hela världen, då hans kampanj riktade sig mot det styrande och, enligt honom, inte folkligt förankrade etablissemanget – något som kanske alltså ledde till stormningen av Kapitolium.

I sin essä Vad är populism? (Daidalos, 2016) skriver den tyske filosofen Jan-Werner Müller, som är professor i statsvetenskap vid Princeton university i USA, att det som förenar alla populister är antipluralism. Populisterna hävdar att endast de kan företräda folkviljan. Det är bara de som är folket. Jan-Werner Müller menar därför att all populism är antidemokratisk, eftersom den inte accepterar ett valresultat, som i Donald Trumps fall, eller en opposition där andra partier står för andra åsikter, som i Ungern.

I extrema fall av populism är man inte bara emot andra partier, utan också det etablerade politiska systemet. Samtidigt står populismen – i den mjukare versionen där ett parti eller en rörelse säger sig tala å folkets vägnar – inte i något motsatsförhållande till demokratin. Ann-Cathrine Jungar menar till och med att det finns ett frö till populism i alla demokratier – som ett korrektiv då demokratin rör sig för långt bort ifrån vad som brukar kallas för folkviljan.

– I en representativ demokrati finns det alltid ett glapp mellan folket och de som styr. Populismen utger sig för att återföra folkstyret, och ställa eliten ansvarig. Men det är ju förstås en chimär eftersom populisterna själva gör sig till språkrör för ”folket”, säger Ann-Cathrine Jungar.

Ludvig Beckman menar att relationen mellan demokratin och folkviljan, eller folksuveräniteten, ställdes på sin spets under stormningen av Kapitolium.

– Många av dem som stormade kongressbyggnaden uppfattade att de utövade folkets suveräna rätt att överta den politiska makten, säger han.

Demokrati och folksuveränitet är intimt förknippade med varandra. Tanken är att det är folket som har den yttersta makten, även om denna makt utövas av parlament och regeringar. Denna tanke går tillbaka till filosofer som John Locke och Thomas Hobbes, som på 1600-talet diskuterade samhällskontraktet: Fursten äger inte makten, han har delegerats makt av folket.

– På vilka villkor har makten delegerats? Att makten ytterst tillhör folket är en väletablerad föreställning. Men det är fortfarande oklart exakt vad det innebär, säger Ludvig Beckman.

I USA står ”we the people”, ”vi folket”, inskrivet i konstitutionen från 1787. Och det är en levande fras i den dagliga amerikanska debatten, medan man kanske något mer sällan hör någon citera Sveriges regeringsform om att ”all offentlig makt utgår från folket”. Med den logiken kan makten också återtas av folket om de inte är nöjda med sina företrädare, vilket enligt Ludvig Beckman ger en ledtråd till stormningen av Kapitolium.

– Det är så vi måste se på det om vi ska förstå deras slagord om att ”det är vårt hus”.

Ofta är det de populistiska partierna som hänvisar ivrigast till folkets vilja – och som försöker slå mynt av den genom att hävda att de etablerade partierna och makthavarna inte förstår sig på vad folket önskar.

– De hävdar: Vi är folket – och vi står vid er sida mot det korrupta etablissemanget. Det är en idé som lätt kan missbrukas. För egentligen handlar det ju om en rörelse eller en ledare som hävdar att de har den rätta uttolkningen av vad folket är.

Folksuveränitetsidén är, enligt Ludvig Beckman, ett effektivt redskap för den som vill försöka undergräva legitimiteten för de etablerade politiska partierna och institutionerna.

– Det är märkligt, eftersom det som är tänkt som den trygga grunden för demokratin i stället kan användas som vapen mot den, säger han.

Åsa Wikforss är professor i teoretisk filosofi vid Stockholms universitet och ledamot i Svenska Akademien. I vår kommer hon ut med boken Därför demokrati (Fri tanke) som hon har skrivit tillsammans med sin bror, kommunikationsrådgivaren Mårten Wikforss. De ringar in fyra trender som hotar kunskapen – och i slutänden demokratin. Det handlar om att det blir svårare att skilja mellan fakta och åsikter, ett ökat fokus på personliga erfarenheter snarare än på fakta, en avtagande tillit till kunskapskällor som tidigare haft hög grad av tillit, samt en ökad oenighet vad gäller fakta och tolkningen av data.

– Här har sociala medier varit avgörande, säger Åsa Wikforss.

Sammantaget ger det ett samhälle med radikalt minskad tillit.

– Tilliten är central för mänsklig kunskap, och därmed för demokratin. Vi måste lita på tidningen eller boken vi läser, personen vi samtalar med, för att vi ska kunna få kunskap från dem. Och vi måste lita på demokratins grundläggande institutioner, till exempel det valsystem där vi lägger våra röster, säger hon.

Donald Trump ägnade fyra år som president för USA åt att hetsa mot den ”lögnaktiga pressen” och i länder som Polen är även den akademiska friheten hotad, då akademiker inte tillåts forska inom vissa fält. Mi Lennhag är doktorand och östeuropaexpert vid Lunds universitet. Hon ser en lång rad hot mot demokratin i Polen just nu, i allt från hur man stiftar lagar, inskränker domares och mediers oberoende, till hur man behandlar minoriteter.

– Exempelvis HBTQ-personer framhålls i politisk debatt som ett hot mot nationen, identiteten, staten och kyrkan.

Mi Lennhag menar att demokratiska principer och mänskliga rättigheter hotas på fler nivåer och i allt fler stater i regionen. Auktoritärt ledarskap och utbredd korruption utgör stora hot. I Ryssland går Vladimir Putin, som inte själv direkt kan kallas populist men som ofta sägs dra vinning av populistiska strömningar, från ett auktoritärt mot ett diktatoriskt ledarskap. Genom vad som kan ses som ett slags konstitutionell kupp skaffade han sig förra året möjligheten att sitta kvar som Rysslands president fram till år 2036, då han själv kommer att vara 83 år gammal.

– Även om det förstås är oklart om han faktiskt kommer att sitta kvar till dess, tror jag inte att Putin är på väg bort på lång tid framöver. Tyvärr ser vi att utvecklingen går i fel riktning på formell nivå, där en ”folklig omröstning” om ämbetstiden och maktfördelningen möjliggjorde för regimen att kringgå vallagarna, säger Mi Lennhag.

Den folkliga omröstningen var alltså inte en reell folkomröstning, utan något som kallades en ”allrysk folklig omröstning”, vilken inte är reglerad i rysk lag.

– Det understryker bara maktkoncentrationen kring presidentämbetet. Men även på lägre nivå börjar demokrati inskränkningarna märkas för ryssar i allmänhet, även de som inte är särskilt politiskt aktiva. Många som demonstrerat mot Putin under vintern har exempelvis mött orimliga frihetsberövanden och polisiärt övervåld, säger hon.

I dag finns en etablerad högerradikal partifamilj inom EU. Av tradition har de haft svårt att samarbeta med varandra, men samtidigt har de lyckats förändra det politiska klimatet i land efter land.

– De har fört in frågor om invandring, EU-kritik, integration och identitet på den politiska agendan. De har påverkat indirekt eftersom många etablerade partier närmat sig deras åsikter. Här i Sverige är ju den senaste svenska regeringsbildningen, med januariavtalet, till stor del ett bevis på att Sverigedemokraterna har rört om i den politiska grytan, säger Ann-Cathrine Jungar.

Att de högerpopulistiska partierna har kommit för att stanna tror även Tommy Möller, som är professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet. Han menar att deras existens, och framgångar under senare år har att göra med ytterligare ett demokratiproblem.

– Vi kan kalla det för ett representationsproblem. Med det menar jag att många väljare känt sig övergivna av de etablerade partierna, som inte har velat ta i de frågor som väljarna anser vara viktiga, säger Tommy Möller.

För ungefär 20 år sedan var det ett annat demokratiskt problem som diskuterades flitigt, nämligen att de etablerade partierna stod så nära varandra.

– Oavsett hur man röstade drevs sam ma politik vidare av så kallad catch-all-partier som försökte nå alla väljare. Politiken avideologiserades och det blev svårt att se skillnad på Moderater och Socialdemokrater. Högerpopulismens framväxt är delvis ett svar på detta, säger Tommy Möller.

Det mest akuta hotet mot demokratin i Sverige i dag menar Ludvig Beckman är spridningen av felaktiga påståenden på sociala medier, i kombination med politiska ledare eller partier som framställer sig som mer genuina eller rättmätiga företrädare för folkviljan. Han säger att det dock inte är helt enkelt att se vad vi behöver göra för att få en starkare och förbättrad demokrati.

– Detta är ju tiotusenkronorsfrågan – inga enkla svar finns att ge. Problemet är ju att demokratins förmåga att försvara sig själv starkt begränsas av demokratins egna principer och institutioner. Ett fritt samhälle kan inte, utan att göra våld på sig självt, använda lagstiftning och tvång för att undertrycka de tendenser som hotar det fria samhället. Det blir till sist en fråga om avvägningar. En central framtidsfråga är vilket ansvar sociala medieplattformar har för spridning av hat och desinformation, säger Ludvig Beckman.

Ann-Cathrine Jungar menar att den svenska demokratin ändå mår relativt bra i jämförelse med andra länder.

– Tre av fyra svenskar är nöjda eller mycket nöjda med hur demokratin fungerar. Det är en stabil andel sett över tid, och ur ett europeiskt jämförande perspektiv en mycket stor andel.

Svenskarnas förtroende för centrala offentliga institutioner och verksamheter är högt, menar Ann-Cathrine Jungar och hänvisar till tilliten till polis, domstolar, hälsovård och universitet.

– Vi är alltså tillfreds med vad demokratin levererar, säger hon.

Men när det gäller förtroendet för medierna har det skett en polarisering, menar Ann-Cathrine Jungar.

– Medierna är ofta i skottgluggen i den högerradikala och extrema retoriken. De väljare som finns längre ut mot höger, framför allt SD:s väljare, har ett betydligt lägre förtroende än de väljare med sympatier till vänster.

Ett allvarligare hot mot demokratin är dock all form av politisk radikalisering, vare sig det handlar om islamistisk eller högerextrem radikalisering.

– Med sina våldsamma aktiviteter mot enskilda och allmänna mål utgör de riktningarna ett uppenbart hot mot demokratin i Sverige, säger Ann-Cathrine Jungar.

Mätningar visar tydligt att demokrati och frihet går bakåt på flera håll i världen. Det oberoende forskningsinstitutet Freedom House grundades år 1941 av bland andra Eleanor Roosevelt, och har sedan 1973 årligen mätt demokratins utveckling i världen. På senare tid har rapporten Freedom in the world varit en relativt dyster läsning. I rapporten från 2020 backade demokratin i världen för fjortonde året i rad. Av de 195 länder som ingår är det endast 83 som räknas som fria, medan 63 anses vara delvis fria – och 49 är inte fria alls. Totalt var det 64 länder som gick bakåt under 2019 – med försämringar i demokratin. I Asien backar det som brukar kallas världens största demokrati, Indien. I Freedom Houses senaste rapport går landet från ”fritt” till bara ”delvis fritt”. USA backar från sina 94 poäng (av totalt 100) år 2009 till 86 poäng år 2019.

När Donald Trump valdes till president 2016 vädrade många populister runt om i världen morgonluft, även europeiska och svenska. Efter Joe Bidens seger i USA har det spekulerats i om högerpopulismen tappat styrfart, eller om den rent av är på väg att försvinna.

– Det finns ingen entydig bild av detta. Vissa högerpopulistiska partier upplever lite mer motvind i dag jämfört med hur det såg ut för fem år sedan. Där handlar det mer om vad som har varit på den politiska agendan på sistone: covid och ekonomisk återhämtning. Inte de högerpopulistiska partiernas styrkefrågor med andra ord, säger Ann-Cathrine Jungar.

– Men de är inte som tidigare populistpartier som Ny Demokrati som gick upp som en sol och ned som en pannkaka. Dagens högerpopulistiska partier är här för att stanna, säger hon och hänvisar till det svenska parti som var representerat i riksdagen under perioden 1991–1994.

Stormningen av Kapitolium ser många som ett lågvattenmärke i den amerikanska politikens historia. Men kan det finnas något positivt med stormningen? Ludvig Beckman tror ändå att det kanske kan vara så.

– Det var en så dramatisk slutpunkt för Trumps hetsande mot de demokratiska institutionerna, och det går nog att se som kvitto på hur det kan gå om påståenden som hans bara får sprida sig och gro. Det blev något vi alla kan hänvisa till.