Naturgas skapar konflikt kring miljö och politik

Det här är en artikel från 2021.

Det internationella energirådet IEA har kallat vår tid ”en gyllene era” för naturgasen. Gasen svarar i dag för en knapp fjärdedel av all energi som produceras och konsumeras i världen. Det är starkt jobbat av ett bränsle som förr inte ens betraktades som en resurs. Gasen var länge en oönskad biprodukt vid utvinning av råolja. Oftast eldades den upp på oljefälten, där den gav upphov till karakteristiska ”facklor” av det slag som man fortfarande kan se på många oljefält.

Att naturgasen inte togs tillvara redan från början kan tyckas märkligt, eftersom huvudingrediensen – metan, det enklaste av alla kolväten – är en synnerligen attraktiv energikälla: Gasen brinner med en varm och jämn låga och förbränningen ger inte upphov till några egentliga föroreningar – förutom koldioxid. Naturgasen var betydligt renare och miljövänligare än den kolbaserade gas som från mitten av 1800-talet användes som ljuskälla, för matlagning, uppvärmning och industriella processer. Naturgasens energitäthet var dessutom dubbelt så stor. Problemet var att det krävdes riskabla investeringar i långväga gasledningar (pipelines) för att överföra gasen från olje- och gasfälten till hågade kunder. Länge var gasvolymerna inte tillräckligt stora för att sådana ledningsbyggen skulle löna sig.

Detta förändrades först under 1920-talet i takt med att oljeproduktionen, särskilt i USA, sköt i höjden på ett spektakulärt sätt. Företag och investerare blev alltmer villiga att ta risken med större ledningsprojekt, och en bit in på 1930-talet täcktes stora delar av USA redan av ett imponerande nätverk av gasledningar.

I Europa gick utvecklingen långsammare, mycket beroende på att den europeiska oljeindustrin inte var lika väl utvecklad som den amerikanska. Intresset för gasen var i Europa inledningsvis kopplat till en vision om att bli kvitt beroendet av importerat kol. Från 1940-talet satte kolfattiga länder som Italien, Frankrike och Österrike stora förhoppningar till inhemska naturgastillgångar som en väg till energioberoende. Gasen blev snabbt populär.

Dessvärre visade sig gaskällorna på tok för små. Det ledde till att man – i bjärt kontrast mot de ursprungliga tankegångarna – började se sig om efter utländska leveransalternativ. En bit in på 1970-talet hade europeiska gasbolag, i samarbete med en udda konstellation av europeiska och utomeuropeiska aktörer, skapat ett imponerande ledningsnät genom vilket stora mängder gas från Sibirien, Sahara, Nederländerna och Nordsjön flödade in mot Väst- och Östeuropas industri­regioner. I München kunde man nu laga mat på sovjetisk naturgas, medan lägenheter i Paris värmdes upp med holländsk och algerisk gas. Gasen gjorde det möjligt att gradvis fasa ut kolet ur värmeförsörjningen, vilket spelade en enormt viktig roll för att få bort smogen i europeiska storstäder, från London till Moskva.

Naturgasimporten från Algeriet var speciell eftersom bränslet behövde forslas över Medelhavet. Att lägga ner en pipeline på havets botten var tekniskt knepigt. Ett alternativ var att kyla ner gasen och omvandla den till vätska, som sedan kunde lastas på tankfartyg. Franska, brittiska och amerikanska ingenjörer samarbetade i experiment med sådan ”flytande naturgas” (liquefied natural gas, LNG). 1964 kunde algerisk gas börja exporteras i betydande kvantiteter per båt till både Frankrike och Storbritannien.

Andra länder lät sig inspireras av den algeriska LNG-framgången. Särskilt Japan bestämde sig för att satsa stort på LNG, som ett alternativ till Mellanösterns geopolitiskt problematiska olja. Mot slutet av 1980-talet tillkom Sydkorea och under början av 1990-talet Taiwan som storskaliga LNG-importörer. På export­sidan trädde så småningom Qatar fram som världens LNG-supermakt.

1970-talets oljekriser motiverade samtidigt forskningssatsningar på nya utvinningsmetoder för naturgas. I USA stöddes forskningen finansiellt av federala myndigheter. Fokus låg på de stora mängder metan som man visste låg inbakade i skifferlager. Dessa hade tidigare inte ansetts möjliga att utvinna kommersiellt. Men nu var det geopolitiska läget ett annat och energipriserna radikalt högre. Det motiverade Washington att stödja företag som experimenterade med utvinning av dessa svåråtkomliga resurser. Det var i hög grad dessa tidiga statliga satsningar som lade grunden för 2000-talets ”skiffergasrevolution”. Den nya tekniken, baserad på så kallad hydraulisk spräckning (på engelska hydraulic fracturing eller ”fracking”) av berggrunden, banade väg för en massiv – men miljömässigt starkt ifrågasatt – tillväxt i USA:s utvinning av naturgas.

Från ungefär 2010 gick den globala naturgasindustrin in i en sällan skådad tillväxtfas. Medan Europas konsumtion av gas stabiliserades, växte gasanvändningen i Asien med runt 70 procent på bara ett decennium. LNG och skiffergas skapade de tekniska förutsättningarna på utbudssidan, medan efterfrågan drevs på av nya energi- och miljöpolitiska trender i Asien. Precis som i Nordamerika, Västeuropa och Sovjetunionen ett halvsekel tidigare började man i Asien alltmer se naturgasen som ett effektivt sätt att få bukt med luftföroreningar, i form av livsfarligt höga halter av kväveoxider, svaveldioxid och luftburna partiklar. Kinas omställning till gas är särskilt anmärkningsvärd: Konsumtionen har mer än tredubblats på bara tio år. I Peking, där en alltmer självmedveten medelklass fått nog av den dåliga luften, inleddes på 2010-talet en systematisk ombyggnation av fjärrvärmeverk från kol- till gaseldning, samtidigt som nya regleringar tvingade transportföretag att överge tunga dieseldrivna lastbilar till förmån för gasdrivna fordon.

En liknande utveckling förutspås nu i Indien, där nio av världens tio mest förorenade städer ligger, liksom i andra tillväxtekonomier som Indonesien, Bangladesh, Filippinerna och Pakistan. Övergången till naturgas underlättas av en trend mot mer småskaliga, flexibla teknologier för transmission och distribution, i synnerhet flytande terminaler för att ta emot och lagra LNG.

Naturgasen kom under 2010-talet dessutom till god användning i länder där kärnkraften hamnat i kris. Efter Fukushimakatastrofen 2011 stängdes samtliga japanska kärnkraftverk. En kraftigt ökad LNG-import kom då till undsättning och Japan lyckades undvika en kollaps i elförsörjningen. Även i Europa har naturgasen på flera håll kompenserat för nedlagda kärnkraftverk. I USA har nya kärnkraftsbyggen samtidigt skjutits upp, då kraftbolagen bedömer det som osannolikt att ny kärnkraft inom överskådlig framtid ska kunna konkurrera med den extremt billiga gaskraften. Naturgasen ligger därmed i hög grad bakom floppen för kärnkraftens förutspådda ”renässans”.

En knäckfråga är om gasen också kan hjälpa till att lösa klimatkrisen. På lång sikt kan den förstås inte göra det, eftersom gasen själv ger upphov till avsevärda utsläpp av växthusgaser. På kortare sikt finns det dock många som anser att den kan bidra, särskilt i USA och Asien. Omställningen från kol till gas inom den amerikanska elsektorn förklarar exempelvis till stor del att USA:s koldioxidutsläpp minskade med 28 procent mellan 2005 och 2017.

I Europa är situationen en helt annan. För inte länge sedan kunde europeiska gasbolag fortfarande få gehör för idén att gas som ersätter kol bidrar till en minskning av koldioxidutsläppen och att gasen spelar en viktig roll för att stabilisera elsystemet när alltmer vind- och solenergi matas in i elnätet. Dessa argument accepteras nu av allt färre beslutsfattare och gasens rykte har snabbt försämrats. I november 2019 beslutade exempelvis Europeiska investeringsbanken att upphöra med sin finansiering av nya naturgasprojekt. Vid sidan om miljöargument bidrar beroendet av rysk naturgas till motståndet. Dessutom har så kallad ”grön vätgas” – producerad på basis av förnybar el genom elektrolys av vatten – seglat upp som ett populärt alternativ när det gäller gasformiga bränslen.

I detta läge har naturgasindustrin börjat smida nya planer. Visserligen hoppas gasbolagen att Europas naturgaskonsumtion ska fortsätta växa eller åtminstone ligga kvar på en hyfsat hög nivå, det ökade gasmotståndet till trots. Dessutom hoppas de att deras väldiga pipelinesystem ska komma till nytta även i ett fossilfritt Europa. Det skulle vara möjligt om systemet byggs om för långväga transmission av vätgas. Samtidigt vill gasindustrin ro i land att inte bara ”grön” utan även ”blå” vätgas – framställd på basis av naturgas i kombination med koldioxidavskiljning och lagring – klassas som klimatvänlig. På kortare sikt hoppas gasbolagen tjäna på vätgassatsningarna genom att grön vätgas – upp till 10–15 procent – blandas i naturgasen, ungefär som etanol blandas i bensin, för att sedan fraktas via deras existerande pipelines. Inmatning av biometan (raffinerad biogas) i naturgassystemet är en annan möjlighet att göra naturgasen ”grönare”.

I det mest radikala europeiska scenariot byggs naturgasnätet om till ett gigantiskt transnationellt stamnät för vätgastransporter. Det skulle i så fall också öppna upp för att enskilda hushåll och andra småskaliga gasanvändare går över från naturgas till vätgas för husuppvärmning, varmvattenberedning och matlagning. Det skulle påminna en hel del om den stora omställning från kolbaserad stadsgas till naturgas som ägde rum i stora delar av västvärlden från 1930-talet till 1970-talet.

Ett troligare scenario är att hushåll och andra småskaliga användare i Europa gradvis fasar ut sin naturgaskonsumtion men inte till förmån för vätgas, utan för konkurrerande, lättillgänglig energiteknik som elspisar och (eldrivna) värmepumpar. Vätgasens roll skulle då begränsas till de sektorer där koldioxidutsläppen är särskilt svåra att få bukt med, som stål- och cementindustri, kemisk industri och tunga transporter.