Vi måste lära oss att leva med viruset

När utbrottet i Wuhan blev känt i slutet av år 2019 var det få som anade att covid-19 skulle spridas så snabbt över världen. Trots mer än ett år av hård kamp och kraftiga restriktioner som har påverkat samhället och våra liv i grunden har sars-cov-2-viruset fortsatt att sprida sig.

Det är fortfarande osäkert vilka åtgärder som har störst effekt på smittspridningen och i vilket skede de ska införas, både för bästa effekt och för största möjlighet till efterlevnad.

Med effektiva vaccin kommer dödligheten att minska och sjukvården bli mindre hårt belastad. Våra liv kommer att bli lättare, även om viruset fortsätter att cirkulera i samhället. Alla restriktioner kommer sannolikt inte att lyftas från en dag till en annan, men steg för steg kommer vi att återgå till ett mer fritt och rörligt samhälle. Pandemin kommer att ta slut not with a bang, but a whimper som poeten T.S. Eliot skrev.

En del av det beteende som vi har vant oss vid under pandemin kommer att försvinna. Kramar, fester och att ta i hand lär komma tillbaka. Det finns ett uppdämt behov av att träffa vänner, resa, se nya saker. Samtidigt kommer förhoppningsvis andra vanor att leva kvar, som att stanna hemma vid minsta tecken på sjukdom.

Många av oss har arbetat hemifrån, och även det kan bli något som vi tar med oss efter pandemin. Vi kanske kommer att vara på kontoret ett par dagar, men arbeta hemifrån resten av veckan. Kanske kommer munskydd även fortsättningsvis att användas i kollektivtrafik och på vissa allmänna platser under influensasäsongen. Trots det skrala underlaget för nyttan har många människor accepterat munskydd som en del av var­dagen.

Pandemier har tagit slut även innan vi hade vaccin. När immuniteten i befolkningen har blivit tillräckligt hög för att kraftigt bromsa smittspridningen kommer Världshälsoorganisationen, WHO, en dag förklara att även den här pandemin är över.

Men hur mycket de oroande nya virusvarianterna tar över i olika länder kommer att ha betydelse för hur hårda restriktioner vi behöver leva med och hur länge. Det kommer inte att se likadant ut över hela världen.

Att utrota en sjukdom från jordens yta är mycket svårt. Det krävs ett effektivt vaccin, ett test som hittar i stort sett alla fall av sjukdomen, ett övervakningssystem som snabbt kan signalera om det dyker upp något fall och att viruset inte kan infektera något djur. Vi har inte hittat källan till den första smittan mellan djur och människa. Men vi vet att viruset kan spridas från djur till människa, samt från människa till djur. Alla kommer inte heller att kunna eller vilja vaccinera sig. Viruset kommer alltså att fortsätta cirkulera bland oss framöver, men i lägre grad.

De virus som först orsakade influensapandemier när de började spridas bland människor har senare blivit en del av säsongsinfluensan. Redan tidigt under utbrottet började forskare spekulera om det nya coronaviruset kommer att bli ett mildare virus som cirkulerar under vintersäsongen och mestadels orsakar förkylningar. Vi vet inte vad som hände när de fyra coronavirus som redan cirkulerar och orsakar förkylningar tog klivet över från djur till människa. Det finns en teori att pandemin 1889, som kallas den ryska snuvan, i själva verket orsakades av ett coronavirus. Inga virus finns sparade från den tiden, men enligt teorin muterade viruset och blev snällare med åren.

Det är mycket möjligt att även sars-cov-2 går den vägen. Vi vet ännu inte hur lång den naturliga immuniteten efter en infektion är. Studier visar att de flesta utvecklar antikroppar efter att ha varit infekterade av sars-cov-2 och att de finns kvar hos de flesta i minst sex månader, troligen längre. De som har lindrigare symtom får lägre nivåer av antikroppar än de som har haft en svårare sjukdom. Antikroppar försvinner ofta med tiden om du inte exponeras igen, men skyddet finns fortfarande kvar i form av B-minnesceller (som kommer ihåg den tidigare infektionen och kan bilda nya antikroppar om samma virus återkommer) och T-celler (som samverkar med B-cellerna och kan känna igen främmande ämnen på andra cellers yta).

Men det kan vara olika slags skydd. Immunitet kan betyda att du varken blir infekterad eller sjuk när du råkar ut för viruset en andra gång. Antikropparna binder till viruset innan de ens hinner infektera särskilt många celler. Det kan också betyda att du blir infekterad, att viruset kan föröka sig i kroppen, men att immunförsvaret kan hantera infektionen utan att du blir sjuk. Kroppens immunförsvar reagerar men inte så snabbt och kraftfullt att du helt kan undvika symtom. Det finns också en möjlighet att immuniteten helt försvinner efter ett tag, eftersom viruset har muterat till den grad att det kan undvika immunförsvarets skyddsmekanismer.

Mycket tyder på att immuniteten efter covid-19 inte blir livslång, men att följande infektioner blir allt mildare. I framtiden kanske viruset främst kommer att cirkulera bland barn, och då mestadels orsaka förkylningar.

Men fram till dess kommer vi att behöva ett vaccin, både för de som har haft covid-19 och de som har klarat sig undan. För den som har varit sjuk verkar det räcka med en dos vaccin för att ge ett starkt skydd, men det finns en del osäkerheter kring detta. Hur länge vi kommer att behöva vaccinera oss mot covid-19 kan ingen svara på i dag. Det kommer bland annat att bero på hur långvarigt skyddet från vaccinationerna är men också på hur snabbt nya virusvarianter gör vaccinet overksamt. Det är tids­ödande, dyrt och komplicerat att vaccinera hela befolkningar med jämna mellanrum. Kanske kommer det att bli ett årligt vaccin för äldre och riskgrupper, precis som influensavaccin.

Den här pandemin är inte över. Samtidigt vet vi att det inte är den sista. Pandemier är oundvikliga och har varit en del av mänsklighetens historia. Vårt sätt att leva gör att riskerna ökar.

Nya sjukdomar kommer ofta från djur, och när människor kommer i kontakt med vilda djur ökar risken. Den skövling av naturområden, och särskilt regnskog, som sker i världen gör att de vilda djuren får en allt mindre yta att leva på. Det ökar risken för att de kommer i kontakt med tama djur och människor.

Djuruppfödning är också en perfekt grogrund för framtida pandemier. Den storskaliga djurhållningen med tusentals djur av samma art på en liten yta ger virus en möjlighet att snabbt sprida sig och sedan hoppa över till människor som jobbar inom djurindustrin. Det har hänt även under den nuvarande corona­pandemin, då minkfarmar i Europa och särskilt i Danmark, drabbades av stora utbrott.

Klimatförändringarna kan leda till att djur tar sig till nya områden och för med sig sjukdomar. Dengue, malaria och zika kan spridas till nya platser. Kanske inte tillräckligt för att orsaka en pandemi, men ett större utbrott som orsakar stor skada i en icke-immun befolkning.

Vårt resande gör att viruset snabbt kan sprida sig över hela världen och när vi bor tätt intill varandra i städer kan viruset infektera många på kort tid. Hur kan vi minska risken för att nya virus får fäste i mänskligheten och om de ändå gör det, hur kan vi minska skadan de gör?

När jag intervjuade WHO:s Tedros Adhanom Ghebreyesus i februari 2018, vid hans första besök i Sverige som generaldirektör för organisationen, varnade han för att världen inte var beredd på ett stort utbrott av en smittsam sjukdom. Han menade att beredskapsarbetet försummades för att läget i världen för tillfället var gott. Det skulle kunna leda till en långsammare respons vid ett utbrott, vilket skulle kunna leda till fler förlorade liv. Han ville att världens länder skulle satsa på att bygga upp en beredskap för utbrott av smittsamma sjukdomar.

Tyvärr hade han rätt. Världen var inte förberedd när det nya coronaviruset dök upp. Många länder hade pandemiplaner, men de var baserade på influensavirus. Det är naturligt, eftersom våra stora pandemier sedan 1900-talets början främst orsakats av nya influensavirus. Men det nya coronaviruset orsakar både högre sjuklighet och dödlighet än en influensa. Spridningsmönstren skiljer sig också mellan coronavirus och influensavirus. Länder i Asien som hade erfarenhet av sarsepidemin i början av 2000-talet klarade sig bättre under pandemins första år. Kanske är en förklaring att dessa länder snabbare förstod virusets spridningsmönster och därför kunde anpassa sina strategier.

Oavsett vilken virustyp det är som sprids behövs en beredskap för att vårda många sjuka patienter. I början av pandemin uppstod en internationell brist på skyddsutrustning. Den blev mindre kännbar i länder som Finland, som hade ett nationellt beredskapslager. Något nationellt lager fanns inte i Sverige, utan det ansvaret låg i stället på regionerna. Men trots att Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen i sina pandemiplaner rekommenderat regionerna att hålla lager av skyddsutrustning hade Stockholm, Västra Götaland och Skåne frångått dem.

Bristen på intensivvårdsplatser var också kännbar. På hårt drabbade platser i världen har vårdpersonal tvingats att välja vilka patienter de skulle försöka rädda.

Men det räcker inte bara med en beredskap när vi är mitt i ett utbrott. Det finns saker vi kan göra för att identifiera var nästa fara finns.

WHO har identifierat ett antal virus som kan orsaka större utbrott och pandemier, och som man rekommenderar forskning kring. På listan finns nu bland annat zika, ebola, mers och lassafeber. År 2018 lade organisationen för första gången till ”sjukdom X”. Med det menar organisationen att det kan dyka upp en helt ny sjukdom, kanske när ett virus hoppar från djur till människa. När det nya coronaviruset började sprida sig över världen, tolkade många det som att covid-19 var sjukdom X som WHO varnat för. Den här pandemin kom från djurvärlden, och det är mycket möjligt att även nästa gör det.

Virus har funnits på denna jord längre än vi människor, men vi känner bara till en bråkdel av dem. Enligt en rapport från organisationen för biologisk mångfald och ekosystemtjänster IPBES kan det finnas så många som 1,7 miljoner oupptäckta virus i däggdjur och fåglar, varav hälften skulle kunna smitta människor. Ledande experter har sedan länge vetat att det behövs en övervakning av virus som cirkulerar hos djur, som riskerar att orsaka utbrott eller pandemier. Viruset sars-cov-2 upptäcktes inte förrän det hade börjat smitta människor.

Långt ifrån alla nya virus som tar steget över från djurvärlden till att smitta människor orsakar pandemier, men det gäller att identifiera de virus som har en pandemisk potential. Det behövs också ett internationellt samarbete så att länder snabbt uppmärksammar världen vid ett utbrott.

Människor började insjukna i det som nu kallas covid-19 någon gång under senhösten 2019. Under december var läkare i Wuhan medvetna om utbrottet, men det dröjde till årets sista dag innan WHO fick information. Under tiden spred sig viruset både inom och utanför staden. Öppenhet hade gett andra länder bättre möjligheter att förbereda sig och världen en chans att begränsa utbrottet. Vid utbrott avråder WHO generellt från stängda gränser, handelsförbud och visumavslag. Under pandemin 2020 användes de i hög utsträckning. Om länder straffas för att de uppmärksammar resten av världen på ett potentiellt hot i form av ett utbrott finns det en risk att de håller tyst nästa gång, vilket kan leda till att utbrottet växer och drabbar fler än nödvändigt.

Eftersom de stora pandemierna de senaste hundra åren främst orsakats av influensavirus, har vår beredskap främst riktats mot dessa. Men det här utbrottet har gjort det tydligt att det även behövs en planering för att hantera andra virusinfektioner. Ebolan i Västafrika 2014 ledde till att det utvecklades extremt effektiva vaccin. Men det krävdes ett stort utbrott för att vaccinforskningen skulle ta fart.

Under tiden hann tiotusentals människor dö. Att utveckla vaccin mot smittsamma sjukdomar för att det är en bra försäkring om ett större utbrott skulle ske, är knappast något som de stora läkemedelsbolagen skulle vilja satsa på. Det är svårt att gissa vilka virus som kommer att dyka upp och sprida sig bland människor. Det nya coronaviruset var ett sådant. Trots att det inte fanns något vaccin mot coronavirus har forskningen tagit enorma kliv under året och det finns nu flera mycket effektiva vaccin mot covid-19.

Vaccin tar vanligtvis kanske tio år att utveckla. Nu gjorde världen det på mindre än ett år. Det visar hur mycket som kan åstadkommas om det finns pengar, resurser och politisk vilja. Den här erfarenheten kommer att hjälpa oss vid en ny pandemi.

Men det behövs också effektiva läkemedel mot fler virus. Hade den här pandemin orsakats av ett influensavirus hade det funnits antivirala läkemedel. De kan för det mesta inte hindra någon från att bli sjuk, men de kan minska risken för svår sjukdom. Effektiva antivirala läkemedel mot covid-19 är minst lika viktigt som bra vaccin.

Vi behöver också förbättra beredskapen för nya influensa­virus. Ett universellt influensavaccin skulle kunna förproduceras, och om det används effektivt, kanske det till och med kan förhindra en framtida pandemi. Kanske kan den här pandemin få fler att inse behovet och resultera i en större forskningssatsning. Det vore en enorm vinst att kunna förhindra nästa pandemi. Inte bara för att minska det personliga lidandet, utan för att det också innebär en enorm kostnad.

Det är en stor och ständig utmaning att få världens länder att inse att det är billigare att förebygga sjukdomar, än vad det är att behandla dem.

Den här artikeln är ett bearbetat utdrag ur medicinjournalisten Amina Manzoors bok ­Pandemier! Från spanska sjukan till covid-19 (Fri tanke, 2021).