”Om man ändå ljuger, varför inte göra det rejält?”

Man ska förstås inte ljuga. Men om man ändå ljuger, varför inte göra det rejält? Varför inte dra till med en lögn så fräck att den får sanningen att likna ett skämt?

Kanske var det så han tänkte.

Dan Ariely är professor i beteendeekonomi vid Duke University i USA och känd för finurlig forskning om bedrägerier. Han har fått stort genomslag, bland annat via nätföreläsningar med miljonpublik och bästsäljarboken The (honest) truth about dishonesty.

En av hans idéer bygger på deklarationsblanketter. I USA, precis som i Sverige, finns en rad i slutet av blanketten där man ska lova på heder och samvete att alla uppgifter är korrekta. Vad skulle hända om den raden i stället fanns i början? Blir folk mer ärliga då?

Javisst! Och skillnaden är stor, enligt en rapport som Dan Ariely och hans medarbetare publicerade i tidskriften PNAS år 2012. Själva experimentet handlade inte om skatter utan om bilförsäkringar, men principen är densamma. 

I samarbete med ett försäkringsbolag testade forskarna att låta kunderna intyga sin ärlighet på en blankett, aningen i början eller i slutet. En av uppgifterna de skulle fylla i var den årliga körsträckan. Många mil skulle motsvara en hög risk, och dyr försäkring. Kunderna visste att de kunde sänka sin premie genom att ljuga bort några mil. 

Mycket riktigt, folk ljög – i synnerhet de som bedyrat sin heder i slutet av blanketten. Den gruppen rapporterade drygt 10 procent färre mil än de som redan från början fått intyga sin hederlighet, enligt forskarrapporten.

Nu kommer det roliga: Denna forskarrapport är misstänkt för fusk. En vetenskaplig studie av omständigheter som ska göra folk ärliga kan alltså vila på en fet lögn. 

Misstankarna har hopat sig gradvis. När några av Dan Arielys medarbetare upprepade experimentet med fler försökspersoner upptäckte de att folk var lika hederliga oavsett om de ombads lova att hålla sig till sanningen i början eller slutet av en blankett. Därmed föll stödet för det enkla sanningstricket.

Nu har en grupp forskare på bloggen Data colada skärskådat studiens originaldata och kommit fram till att uppgifterna om körsträckor med största sannolikhet är påhittade. Slutsatsen bygger på ingående statistiska analyser av filer som inte ingick i den publicerade forskarrapporten.

För en enkel journalist är det näst intill omöjligt att granska vetenskapliga rapporter så hårt. Det känns lite nedslående. Samtidigt är det hoppfullt att griniga forskare lägger så mycket arbete på att gå till botten med en vetenskaplig studie publicerad för snart tio år sedan.

Ett ironiskt talesätt bland journalister lyder ”kolla aldrig en bra story!” Tanken är att en närmare granskning kan visa att fjädern inte var någon höna utan en helt vanlig fjäder.

Men berättelsen om den bedrägliga lögnforskningen visar att ingående granskning faktiskt kan avslöja en ännu bättre story. Om det är sant att forskningen om bedrägerier bygger på lögner så känns hela historien nästan för bra för att vara sann.