Rapport från en klassresa
Litteraturpristagaren Annie Ernaux skriver med en sociologs blick.
När årets Nobelpristagare i litteratur tillkännagavs borde det inte ha kommit som en överraskning. Den franska författaren Annie Ernaux hör till den skara av namn som ofta återkommit i förhandsspekulationerna. Hon har en stor läsekrets och har inspirerat många yngre författare, men trots det reagerade Christina Kullberg, professor i franska och fransk litteratur vid Uppsala universitet, med viss förvåning.
– Jag är väldigt glad och lite överraskad, säger hon.
Annie Ernaux debuterade 1974 men det var med romanen Min far (La place) 1983 som hon fick sitt genombrott och etablerade den metod som hon kom att använda efter det. Det är en metod som beskrivs som sociologisk och sanningssökande.
– Hon gör något annat än autofiktion. Det är inte lika navelskådande. Hon har en sociologisk blick på samhället och familjen, och en självetnologisk blick på kärlek, sexualitet och på hur det är att vara kvinna, säger Christina Kullberg.
Ernaux – en modern arbetareförfattare
Hon talar om Ernaux som en modern arbetarförfattare där den egna klassresan spelar en viktig roll.
Annie Ernaux föddes i Normandie under andra världskriget och växte upp under knappa omständigheter. Hennes föräldrar var fabriksarbetare men köpte sedan en butik som också var ett kafé. När Annie Ernaux sedan börjar studera lämnar hon den samhällsklass hon kommer ifrån och uppgår så småningom i en annan. Hon läser till lärare, debuterar som författare och blir professor i litteratur. Klassresan går från barndomens lantliga speceriaffär in i borgerligheten, men i sina böcker återvänder hon ständigt till uppväxtens platser och persongalleri.
– Klassresan är början på alltihop. Den upplevelsen är såret i hennes liv och allt föds ur det, säger författaren Ellen Mattson, ledamot i Svenska Akademien som utser Nobelpristagaren i litteratur.
När Ernaux skriver om sin uppväxt är det inte utifrån en sentimental horisont, menar Ellen Mattson.
– Hon söker sanningen med frenesi, säger hon.
Annie Ernaux talar själv om att hon skriver som vore hon en utomstående betraktare av sitt eget förflutna liv. ”Jag använder mig av en distanserad blick, lite som en etnograf som studerar en främmande befolkning – trots att detta är min egen befolkning, min egen verklighet, mina egna minnen. Den distansen har gjort att jag kan berätta om det nära, känslor och händelser, på ett mer objektivt sätt”, sa hon i en intervju i Dagens Nyheter 2020.
Illegal abort lyfts upp
Nyligen kom hennes uppmärksammade roman Omständigheter ut på svenska och där skriver hon om en abort hon genomgick 1963, när abort fortfarande var olagligt i Frankrike. Hon var då 23 år gammal, hade inget fast förhållande och var rädd för såväl skammen som de hinder i livet som ett barn skulle innebära. Lösningen blev en illegal abort som riskerade hennes liv. 40 år senare söker hon sig tillbaka till händelsen med hjälp av dagböcker.
I boken Kvinnan är det i stället sin mor, som nyligen gått bort i alzheimer, som hon försöker skriva fram ur glömskan.
– Hennes projekt är i någon mening vetenskapligt. Hon säger själv att det kanske inte är skönlitteratur hon skriver, utan en blandning mellan litteratur, historia och sociologi, säger akademiledamoten Ellen Mattson, som ser henne som en forskare.
– Det är tydligt i hennes val av stilmedel, till exempel det otroligt reducerade, torra språket. Hon ska bara rapportera, inte förleda sig själv eller läsaren med några suggestioner. Hon håller sig själv i väldigt korta tyglar hela tiden, säger Ellen Mattson.
Även Christina Kullberg framhåller Ernaux strama, nyktra språk som ett signum för hennes författarskap.
– Hon skriver återhållsamt och beskriver begär, passion och känslor i korta, precisa meningar, säger Christina Kullberg.
Hon menar att Annie Ernaux har arbetat sig fram till en egen stil som också har gett efterklang i andra författarskap, till exempel hos Edward Louis (född 1992), som själv anger henne som en viktig litterär förebild.
– Annie Ernaux har betytt otroligt mycket för litteraturen, både den franska och för litteraturen i stort, säger Christina Kullberg.
Vad ska man läsa först?
Christina Kullberg:
”Om man vill få en överblick över Annie Ernaux författarskap kan man börja med Åren. Det är en essäbok, utgiven i Sverige i år, där hon på sin typiskt sociologiska prosa går igenom händelser och frågor som präglat hennes författarskap, som klassresan, kvinnors frigörelse, åren som lärare, kärleken och dess strider och begär.
Om man vill dyka rätt ner i hennes författarskap skulle jag välja En flickas memoarer där hon återvänder till sig själv, den flicka hon var 1958 då hon arbetade på ett sommarläger. Hon försöker minnas och greppa den flicka hon var och hur hennes första sexuella relation skakade om henne.
Ellen Mattson:
”Min far. Genombrottsboken är en av Annie Ernaux allra bästa. Med hjälp av ett enkelt avskalat språk och exakt återgivna iakttagelser skapar hon ett levande och gripande porträtt av sin pappa. Samtidigt ger hon ord åt klassresans smärta, hos den som reser och den som blir kvar.
Omständigheter. Här skildrar Ernaux den illegala abort hon genomgick i början av 1960-talet. Det är i sin saklighet ett stycke brutalrealism som mynnar ut i något som paradoxalt nog nästan liknar eufori. Det är som om den extrema händelse den unga Annie tvingas genomgå skapar en starkare kontakt med livet och framtiden.”
Prenumerera på Forskning & Framsteg!
10 tidningsnummer om året och dagliga nyheter på fof.se med kunskap baserad på vetenskap.