Skolad för krig

Tummen i magasinsbrunnen! skriker instruktören.

Jag stoppar skamset in vänster tumme i tomrummet där maga­sinet suttit, blindavfyrar pistolen och för den mot hölstret när han återigen ryter till, denna gång om höger tumme som ska säkra att man inte gör en ofrivillig mantelrörelse när pistolen trycks ner i hölstret.

– Du måste lyssna på vad vi säger!

Händerna darrar och jag har svårt att minnas någon­ting av det jag alldeles nyss har instruerats att göra. Det är första dagen på skjutbanan och jag har aldrig tidigare hållit i en pistol. Nu står jag med ett skarpladdat vapen, uppställd på en linje med sexton andra kurskamrater. Vi är här för att genomgå den grundläggande soldatutbildning som krävs för att vi som inte har gjort värnplikten ska kunna gå med i Hemvärnet.

Och det är vi många som vill.

Bara under första veckan efter att Ryssland anföll Ukraina ansökte 10 000 svenskar till Hemvärnet. Själv bor jag på Gotland som med sitt läge i Östersjön hamnade högt upp på den säkerhetspolitiska agendan när spänningarna mellan Ryssland och väst tilltog. Försvaret om­fördelade resurser till ön, kolonner av strids­vagnar rullade förbi utanför mitt hem och väckte frågan: Hur kan jag bidra om det skulle behövas? Den 24 februari 2022, samma dag som Ryssland invaderar Ukraina, skickar jag in min intresseanmälan till Hemvärnet. Fyra månader senare inackorderas jag på Livgardet i Kungsängen utanför Stockholm.

Dagen innan första skjutövningen har vi lärt oss att rädda livet på oss själva och varandra. Vi har kastat oss i diket, dragit fram det avsnörande förbandet ur benfickan, spänt det så hårt det går runt låret och ropat: ”Tourniquet satt!”

Nu står vi här med vapen i stället för sjukvårds­utrustning. Huvudet bultar av värmen och sömnbristen – när man delar logement med nio andra tar det några nätter att vänja sig vid snarkningarna – och jag har svårt att utföra handgreppen tillräckligt snabbt och korrekt. Det är obekvämt för en medelålders människa som är van vid att befinna sig inom sitt kompetensområde och är ovan vid högröstade tillrättavisningar.

Några veckor senare sitter jag i ett avskalat mötesrum på Försvarshögkvarteret. Nu är jag här som journalist och får ett sammanfattande ord för min upplevelse.

– Vi kallar det för inryckningschock och den kanske är större för dig än för en 18-åring, säger David Bergman, major, militär lärare inom ledarskap och ledning, samt doktor i psykologi med specialistutbildning i psykostraumatologi.

Den personliga integriteten utmanas i grunden och man förväntas inordna sig i ett system som är obekant för en. Att inte få gå på toaletten när man vill, inte få prata när man vill och samtidigt utföra svåra uppgifter kan i början göra vissa nära nog apatiska.

– Du vill inte äta fast du behöver mat och du får svårt att sova fast kroppen skriker efter sömn. Ju snabbare du kommer in i hierarkin, desto snabba­re släpper pressen och du kan åka med på det här tåget.

Tillbaka till skjutbanan. Jag står i uniform och med ett pistolhölster som skaver mot bäckenbenet. Så fort jag nästan behärskar en uppgift ändras förutsättningarna. Plötsligt ska vi vända oss om och mantla i ett svep upp mot mål. Eller så blir vi ombedda att skjuta med ”fel hand”. Min vänsterhand är oväntat vass men det är snart dags för nya instruktioner.

En brant inlärningskurva är en del av planen. ”Om individen endast får så enkla uppgifter att man i praktiken är överkvalificerad, finns inget utrymme att använda och utveckla sin kompetens”, står det i Försvarsmaktens lärobok Pedagogiska grunder som nyligen kom i en omarbetad upplaga. En skillnad jämfört med tidigare är att utbildningen av krigsförband nu ska bygga mer på forskning inom pedagogik och psykologi.

– Många av metoderna som har använts har funkat bra men man har inte kunnat förklara varför och vilken teoretisk grund de står på. I den nya boken underbygger vi de befintliga modellerna med hjälp av forskning, säger Andreas Wallo, biträdande professor på institutionen för beteendevetenskap och lärande vid Linköpings universitet.

Han ingår i en forskargrupp vid Linköpings universitet som har bidragit med kunskap om lärande och kompetens.

– Det finns mycket jättebra ledarskapsinriktad forskning inom försvaret som håller toppklass, men vi forskare kan bli bättre på att studera det dagliga pedagogiska värvet, säger Andreas Wallo, som själv har en bakgrund som värnpliktig fänrik och som kompanibefäl i armén.

Mycket av den militära pedagogiken har sett likadan ut under lång tid. Undervisningen i konsten att bädda en säng, organisera sitt skåp och marschera taktfast och synkroniserat är sig lik. Det får även vi som sökt till Hemvärnet erfara vid de dagliga visitationerna på Livgardets kasern. Devisen ”ordning i skåpet, ordning i skogen” gäller fortfarande, och kommandot ”patron ur” ska sitta i ryggmärgen. Det finns bestämda regler, kommandon och order som gör det pedagogiska sammanhanget särpräglat jämfört med andra undervisningsmiljöer. Behöver man höja rösten rejält, till exempel för att höras på skjutbanan, så gör man det.

– Det är av naturen givet att det är lämpligt att utföra uppgifter på ett visst sätt, säger Mikael Gudmundsson, kapten och redaktör för Pedagogiska grunder. Han arbetar på Försvarsmaktens ledarskaps- och pedagogikenhet vid Militärhögskolan i Halmstad.

– Vi har inslag av drill och en väl beprövad metod för att öva upp en färdighet. Drillen ska syfta till att frigöra tankekraft åt annat.

Försvarsmaktens ledningsfilosofi innebär att lydnad också ska paras med självständighet.

– Vi söker nya vägar för hur vi ska förbereda soldaterna för uppdragstaktik. Då behövs ett lärande som mer handlar om att ta egna initiativ, säger Mikael Gudmundsson.

Ett område där forskning saknas är så kallat dubbelsidigt lärande, alltså övningar där grupper ställs emot varandra i en simulerad stridssituation och på så vis blir varandras lärare. I en ny avhandling  kritiseras dessa övningar för att vara uppbyggda så att deltagarna fokuserar mer på att vinna än att lära av övningen. När den ena gruppen tillskansar sig fördelar, till exempel genom att gå utanför det tillåtna geografiska området eller låna in utrustning som de inte har, så påverkar det övningens resultat.

– Man måste förstå att människor vill vinna och inkludera konsekvenserna av det i övningsdesignen. Man kan designa övningen orättvist men då ska det finnas en tanke med det, säger avhandlingens författare Martin Schüler, militär lärare vid Försvarshögskolan och forskare vid Högskolan Väst.

I dagsläget saknas en forskningsunderbyggd metodik för dubbelsidigt lärande, menar Martin Schüler. En lösning som han efterlyser är insprängda reflektioner under övningens gång i stället för enbart på slutet.

– Vi behöver undersöka hur lärandet i stor­skaliga, svåröverblickbara övningar ska gå till.

En förändring som Försvarsmakten redan arbetar med är att bättre rusta soldaterna för stressen i strid. Repetitiv träning måste kombineras med en förberedelse för det oväntade.

– Vi vill komma bort ifrån det vi kallar för skjutbanebeteende, alltså att vi drillar något så mycket på skjutbanan eller kaserngården att det är det du blir van vid. När du möter en verklig situation, till exempel att du ska sätta en tourniquet, så blir reaktionen: ”Vänta nu, det här ser inte alls ut som det gjorde på garageplan på P18, jag kan inte göra det här!”, säger David Bergman.

Han talar om ”metodens tyranni” som uppstår när du har övat något så mycket att det gör dig låst och oförmögen att anpassa dig till verkligheten. Därför måste övningsmomenten ständigt varieras, både i svårighetsgrad och sammanhang. Den som väl hamnar i en extrem situation ska vara flexibel nog att tillämpa kunskapen efter kontexten.

Dagen efter min egen darriga pistolpremiär har jag repat mig, stålsatt mig mot tillrättavisningar och kan ta till mig informationen bättre. Jag är ute på andra sidan av inryckningschocken och börjar uppskatta det höga tempot på kursen. I lunchkön berättar en man att han längtar hem. ”Jag började gråta på skjutbanan i dag”, säger han och jag lägger en tafatt hand på hans axel. ”I morgon vänder det”, säger jag som just har lämnat det sårbara och utsatta tillståndet. Det är utbildningens femte dag av fjorton och nu flyter jag med utan motstånd. Jag finner en sorts lugn i att uppgå i gruppen och inte behöva hålla reda på mer än att ha med mig rätt utrustning till nästa uppställning. Med David Bergmans ord: Jag har inordnat mig i hierarkin och åker med på tåget.

Mina logementskamrater har blivit min familj så till den grad att jag hellre tar den korta lediga stund vi har på kvällen till att prata med dem än att ringa hem. Vi befinner oss i en symbiotisk bubbla där vi tar hand om varandra. David Bergman förklarar att den militära organisationen är arketypen för en kollektivistisk organisation.

– Vi löser ingenting som individer utan allt löses i grupp. Det är bara så du kan vinna krig.

Det som skrämmer de flesta soldater mest är rädslan för att uteslutas och bli lämnad av gruppen.

– I en krigssituation är jag så beroende av tryggheten i att om det händer mig något så är jag omhändertagen av de övriga.

Försvarsmakten har på senare år fört in fler moment i utbildningarna som konkret handlar om döden. Bårhusbesök är ett exempel och för många som går på officersprogrammet blir det första gången de ser döda människor.

– Vi lever i ett fredsskadat samhälle. Det är en paradox, för vi ska ju vara extremt glada för det men samtidigt kan det göra dig handlingsförlamad. Om du vet hur en skottskada eller krosskada ser ut blir du bättre rustad för hur du kommer reagera i en krigssituation, säger David Bergman.

En annan förberedelse är att skriva sin sista vilja, det som ibland kallas vita arkivet. För många har det en lugnande effekt att försonas med tanken på sin egen död och att veta att om det värsta skulle hända så är allting ordnat, berättar David Bergman.

Första gången han själv hamnade i en strid där motståndare sköt mot honom var i Afghanistan. Han tycker visserligen att han hade rätt utbildning för att bemästra situationen, men insåg också vilka luckor som fanns i kurslitteraturen. Ledarskapshandböckerna tog upp den extrema situationen med umbäranden och risken att skadas eller dö, men den nämnde sällan det faktum att soldaterna förväntas kunna döda och de problem som kan uppstå i samband med det, till exempel posttraumatisk stress. Etikböckerna diskuterade en allmän tjänstemannaetik, som hur man hanterar en kollega som är på väg att köra rattfull, men de beskrev inte de svåra val en människa måste göra i strid.

– Vi har inte kallat en spade för en spade. En militär strid handlar om våld och det innebär att du kan tvingas skada eller döda någon annan. Utelämnar vi eller förskönar detta grundläggande faktum så är texten missvisande eller ofullständig. Punkt, säger David Bergman.

Det hävdas ofta att endast en fjärdedel av soldaterna i krig skjuter för att döda, men det är en lika envis som falsk siffra, enligt David Bergman. Den härrör från en studie som den amerikanske brigadgeneralen Samuel Marshall genomförde under andra världskriget och publicerade i boken Men against fire 1947. Studien har ifrågasatts och det finns många tveksamheter i materialet men siffran lever sitt eget liv. Föreställningen om att människor har en hårdkodad genetisk spärr mot att döda varandra är populär och omhuldad.

– Den befäster bilden av att människan är inneboende god. Samtidigt ger den lite smicker till oss i uniform att vi är genetiskt överlägsna eftersom vi kan göra något som civila inte kan, att vi är vakthundarna och ni är de värnlösa fåren. Men det stämmer inte, säger David Bergman.

En amerikansk studie som publicerades av Samuel Stouffer 1949, The American soldier: Combat and it’s aftermath, visar snarare på det omvända problemet, alltså en tendens till överdriven eldgivning där soldater går över gränsen och orsakar onödigt lidande.

Hur kapabla soldater är att skjuta när det krävs har med utbildningsnivå att göra, argumenterar David Bergman för i sin lärobok Stridens psykologi – konsten att döda och överleva. Data från Falklandskriget visar att 90 procent av de brittiska soldaterna sköt när de hamnade i duellsituationer. Samma sak gäller för svenska soldater.

– Svårigheten är att göra det utan att du får livslånga samvetskval. Att kunna döda en människa anses fel men att kunna nedkämpa en fiende förväntas av dig, det är något du kan få medalj för att göra bra.

För att klara av det behöver man använda tre metoder: avindividualisering, avhumanisering och distansering.

Avindividualiseringen manifesteras tydligast i uniformen.

– Den ger mig en formell och en moralisk auktoritet att göra något som jag inte hade fått göra om jag hade burit civila kläder, säger David Bergman.

Även sådant som att raka håret eller maskera sig innebär en avindividualisering. Maskeringen görs främst för att undgå att synas i vegetationen men det finns en sekundär psykologisk effekt, nämligen att anonymiteten förstärks. Samma sak gäller för samtidigt eldöppnande, alltså att alla skjuter samtidigt på kommando. Huvudsyftet är att bibehålla ett överraskningsmoment men en viktig psykologisk konsekvens är att det blir mindre tydligt vem som skjuter ett dödande skott.

Avhumaniseringen görs bland annat ge­nom språket. Motståndarna kallas kort och gott för ”fienden” och ord som ”döda” byts mot ”nedkämpa”, eller så talas det om att ”målväxla” och ”nå verkan i målet”.

– Det sanerande språket ska göra en ganska våldsam handling mer känslofri.

Distansering minskar det psykologiska motståndet mot att döda. ”Att strida på distans är naturligt för människan”, skrev redan den franske officeren och militärteoretikern Ardant du Pisq vid mitten av 1800-talet. Det är kort och gott enklare för en människa att döda någon med hjälp av en drönarrobot eller med ett prickskyttegevär på långt håll än i en närstrid.

Var och en av dessa mekanismer kan även missbrukas och få människor att överträda de etiska gränserna. Det sker just nu i Rysslands krig mot Ukraina.

– När vi ser krigsbrotten från Butja och Izium så vet vi att avhumaniseringen har gått över till en demonisering. Ryssarna pratar inte längre om en fiende som ska nedkämpas utan om kackerlackor och ohyra. De ger fienden öknamn och hävdar att det är en ren samhällstjänst att döda dem, säger David Bergman.

Oftast är det inte en enskild individ utan en grupp som gemensamt passerar krigsetikens alla gränser. När en amerikansk pluton gick in i byarna My Lai och My Khe i Vietnam våren 1968 fann de inte något FNL-fäste och möttes inte av någon fientlig eld. Trots det sköt de ner flera hundra civila bybor och begick våldtäkter och andra övergrepp.

– När ett förband havererar så tenderar det att vara ett kollektivt haveri, i alla fall till den nivån där du inte längre hindrar individer som går över gränsen.

För att kunna utbilda soldater i att inte gå över denna gräns finns en viktig insikt att acceptera:

– Vi vill så gärna tro att onda handlingar begås av psykopater men goda människor kan begå onda handlingar. Det innebär att även jag själv under fel förhållanden kan begå onda handlingar. Den insikten är tung, säger David Bergman.

Den mest kända studien på området är det så kallade Stanfordexperimentet som genomfördes 1971 av den amerikanske socialpsykologen Philip Zimbardo. I experimentet, som finansierades av den amerikanska flottan, fick försökspersoner spela fångvaktare och fångar i ett fiktivt fängelse. De som instruerats att vara fångvaktare blev alltmer sadistiska, särskilt när de trodde att de inte var observerade och till slut revolterade ”fångarna” och experimentet fick avbrytas i förtid. Zimbardo har kritiserats för att ha agerat såväl oetiskt som ovetenskapligt men Stanfordstudien åberopas ofta som grund för slutsatsen att människors benägenhet att begå grymma handlingar till stor del beror på den roll de har tilldelats i ett sammanhang. Philip Zimbardo inkallades också som expert i rättegången mot de amerikanska soldater som begick övergrepp på Abu Ghraib-fängelset i Irak. Zimbardo argumenterade för att deras handlande berodde på ett systemfel som de enskilda personerna inte kunde hållas ansvariga för.

Fångtortyren på Abu Ghraib-fängelset är ett fall som har studerats förhållandevis noggrant och utredningen pekar ut ett antal faktorer som bidrog till att soldaterna begick övergrepp på fångarna. Dels handlade det om demonisering, dels fanns ett ändamålsenligt perspektiv i början: De ville få fram underrättelser från fångarna som potentiellt skulle kunna rädda livet på amerikanska soldater. Dessutom fanns stora brister i ledarskapet. Cheferna var sällan där och soldaterna fick göra som de ville.

– Det uppstod en normglidning i hela gruppen. Det började med små övergrepp, att de ”värmde upp” fångarna inför förhören. Till slut eskalerade det till sadistiska övergrepp utan något funktionellt syfte, säger David Bergman.

För att minska risken för militära övergrepp behöver soldaterna och befälen lära sig vilka faktorer som kan få ett förband att passera bristningsgränsen.

– Väldigt få krigsbrott begås första dagen på slagfältet. Det sker oftast en stridsutmattning och ju längre tiden går, desto mer ökar risken för att det ska gå fel, säger David Bergman.

Den andra riskhöjaren är bristande eller frånvarande ledarskap.

Alla är heller inte lika lämpliga att bli soldater och i Sverige görs en selektion vid mönstringen. De som uppvisar narcissistiska eller antidemokratiska tendenser sorteras bort. Och förutom de fysiska testerna görs även ett inträdesprov som mäter IQ eller begåvning. För att få göra militärtjänsten måste du nå över en viss nivå på det så kallade I-provet, och det på goda grunder. Det finns nämligen en stark koppling mellan uppmätt begåvning och risken att dödas, skadas och traumatiseras i krig, betonar David Bergman.

– Det är en väldigt tydlig prediktor så nej, vi ska inte sänka kraven på inskrivningsprovet.

När USA gjorde en sådan sänkning i samband med Vietnamkriget fick det konsekvenser. Av de 2,7 miljoner soldater som tjänstgjorde i Vietnam var det 340 000 som underskred den tidigare ribban.

– De som låg under normalbegåvning hade inte samma kapacitet att anpassa sig. De hade tre gånger högre sannolikhet att dödas och tio gånger högre sannolikhet att få traumatiska besvär efteråt. Med begåvning kommer förmågan att se sammanhang, mentalisera, och verbalisera, verktyg som är helt avgörande för hur du hanterar extrema situationer, säger David Bergman.

Vissa mår till och med bättre av att genomleva svåra händelser. Fenomenet post traumatic growth har iakttagits hos såväl soldater som efter större olyckor. Ett exempel är en  longitudinell studie av överlevande efter olyckan med MS Herald of Free Enterprise som sjönk i Engelska kanalen 1987 och där närmare 200 personer omkom. David Bergman tolkar post traumatic growth som en effekt av att individen forceras att reflektera kring sig själv och vad som är viktigt i livet.

Det finns ett inbyggt dilemma i den militära pedagogiken. Utbildningarna ska rusta människor för strid, men av såväl etiska som praktiska skäl kan man inte utsätta personer för en stridssituation innan de verkligen hamnar där. Därför blir balansakten att skapa så realistiska kursmoment som möjligt utan att traumatisera. Syftet är att bygga resiliens, alltså en förmåga att stå emot och klara av förändrade villkor.

– Övningarna ska vara tillräckligt utmanande för att framkalla en kraftig stressrespons, men inte så svåra att jag inte kan överkomma dem genom aktiv bemästring. De bästa resiliensövningarna inne­hål­ler någon form av riktig stressor, till exempel ett uppfattat hot mot livet, gärna när du är blöt, kall, trött och hungrig, säger David Bergman, som doktorerade med en avhandling om just resiliensövningar.

Försvaret har skickat kadetter på fallskärmstjänst sedan 1950-talet men utan att ha någon vetenskaplig grund för att det gör dem bättre på att leda folk i strid. Det David Bergman undersökte i sitt avhandlingsprojekt var om det finns mätbara spridningseffekter av att hoppa ut genom en flygplansdörr. För att ta reda på det följde han tre kullar med kadetter och mätte deras självtillit med självskattningsskalor före och efter fallskärmshoppningen, samt sex månader senare. Kontrollgruppen var marin- och flygvapenkadetter som inte hade fallskärmshoppning i utbildningen. David Bergman fann stöd för att hoppmomentet höjde kadetternas självtillit på flera områden.

– De som klarade fallskärmshoppningen fick inte hybris utan en väl grundad tilltro till att deras personliga kvaliteter räcker för att överkomma även andra svåra situationer.

Å andra sidan fick de som misslyckades en likadan men negativ överspridningseffekt.

– Då blir du hämmad inom andra områden. I resiliensövningar måste du få komma tillbaka och bemästra uppgiften igen om du har misslyckats.

Den korta utbildning jag genomgick avslutades med en klassisk övning där ett pågående krig simulerades. Vi slog upp tält, placerade oss i eldställningar och blev beskjutna så tidigt i gryningen att de som suttit vakt på natten inte hade hunnit krypa ner i sovsäcken. Efter en dag till fots hamnade vi återigen i strid och när vi ryckte fram i terrängen levde vi oss till fullo in i övningen. En logementskamrat kastade sig i skydd med sådan kraft att han bröt handen.

Man får acceptera att det kan hända, säger David Bergman.

– Du ska hellre vara lite övertaggad än undertaggad och övningen måste innehålla en viss skaderisk. Du behöver ta fram det bästa i dig när du bemästrar situationen för att det ska vara verksamt.

Borde då den civila världen införa fler riktigt svåra utmaningar? Borde kanske fler hoppa fallskärm?

– Nej, jag tycker inte att alla mellanchefer ska sluta spela padel och börja hoppa fallskärm. För officerskadetter är det alldeles lysande men du ska hitta den typ av utmanande övningar som passar för just din profession.