Vi kan inte låsa in alla arter

Det är lätt att bli imponerad av det globala frövalvet på Svalbard. Djupt inne i permafrosten bevaras över en miljon fröprover från jordens alla hörn. Betongbyggnaden är konstruerad för att stå emot både atombomber, havsnivåhöjningar och jordbävningar. Om allt annat går åt skogen ska världens matförsörjning vara tryggad. Egentligen är det en ganska sorglig historia.

De senaste hundra åren har vi utrotat miljontals gamla sorter av vete, betor och kål. Den lilla genetiska mångfald som fortfarande finns kvar sparas i fröbanker likt den på Svalbard. På motsvarande sätt använder forskare kryokonservering för att bevara gener från hotade djur. Djupfrysta spermier, äggceller, embryon och somatiska celler stoppas då i flytande kväve. Det är dyrt, men nödvändigt.

I början av december inleds COP 15 i Kanada. Den internationella mångfaldskonferensen hamnar lätt i skymundan av storebror, klimatkonferensen COP 27 i Egypten i november. Läget för den biologiska mångfalden är akut precis som för klimatet. Hela växt- och djurpopulationer kan utplånas vid extrema väderhändelser eller andra miljökatastrofer. Studier tyder på att vi förlorar biodiversitet i en alarmerande hastighet och ambitionen för mångfaldskonferensen är att få till fler mätbara mål, men det räcker inte att bevara enskilda arter. Det måste också finnas genetisk variation inom arterna.

Tänk på det ungefär som en livförsäkring. Om alla individer inom en art eller en population är genetiskt lika, riskerar allihop att utrotas om klimatet ändras eller en ny insektssjukdom får fäste. Med genetisk variation är chanserna goda att åtminstone några individer har just de egenskaper som krävs för att överleva de nya förhållandena. Därför går det inte att prata om att rädda en art, om det inte också finns tillräcklig variation inom arten.

Vi har inte en chans att hinna låsa in alla arter i permafrost eller flytande kväve. Växter och djur kommer fortsätta att utrotas på löpande band runt om i världen. Många försvinner innan vi ens upptäckt dem. Om en forskare sticker ner spaden i tropikerna kommer åtminstone en tredjedel av arterna vara sådana som ingen någonsin har satt ett namn på. Vi vet alltså inte vad vi förlorar. Redan i dag kommer både mat, mediciner och fibrer i byggnadsmaterial och kläder till stor del från växtvärlden. Vem vet vad vi kommer att behöva i framtiden?

När en art eller population utrotas är den borta för alltid. Inga pengar i världen kan ändra på den saken. Om en sjukdom får fäste och sprider sig bland risfälten är växtförädlarna helt i händerna på att det finns ett annat ris i frösamlingarna vars gener är resistenta mot just den sjukdomen. Det är enda sättet att kunna förädla fram ett nytt sjukdomståligt ris. Utan den genetiska mångfalden kan människor i värsta fall drabbas av både missväxt och svält.

I somras blev jag sittande på knä framför en rejäl strandkålsplanta på Österlen. Bladen var stora och sträva. Växten fullkomligen pressade sig upp mellan stenarna på den öde stranden. Länge ansågs den vara en lyxig vårprimör. Numera är strandkålen fridlyst i stora delar av landet. Fridlysning är ett utmärkt sätt att bevara hotade arter och just nu är 585 av Sveriges 50 000 kända växt- och djurarter fridlysta. Det motsvarar 1,17 procent.

Vi skulle behöva titta på naturen med samma nyfikna ögon som barnen. De kravlar gladeligen omkring med förstoringsglas och fascineras över myrans snabbhet och över hur vacker en mossa kan vara på nära håll. Låt oss njuta av växter och djur. Då kanske vi inte behöver djupfrysa dem.