Mali: Därför misslyckades insatsen

Den 17 februari 2022 meddelade Frankrike att man drar sig ur Mali. De europeiska allierade styrkorna och Kanada följer efter. Anledningen är försämrad relation med militärjuntan som styr landet.

Parallellt med att talibanerna ryckte fram i Afghanistan under våren och sommaren 2021 tog militären återigen makten i Mali. Det var andra gången på mindre än ett år.

Första gången var 18 augusti 2020, efter stora folkliga protester mot president Ibrahim Boubacar Keïta, som suttit vid makten sedan 2013. Kuppen fördömdes av stora delar av världen.

Efter medling av de västafrikanska staternas ekonomiska gemenskap, ECOWAS, kunde en övergångsregering med en civil premiärminister tillträda drygt en månad efter kuppen. Flera av kuppmakarna tog plats i regeringen. Kuppledaren själv, överste Assimi Goïta, blev vicepresident.

Det var också Assimi Goïta som åtta månader senare genomförde ytterligare en militärkupp, den 24 maj 2021. Den här gången utsåg han sig själv till president och gav försvarsministerposten till en annan kuppmakare, och arméöverste. 

Återigen tillsattes en civil premiärminister, men i praktiken leds Mali av militära kuppmakare som motarbetat det internationellt uppbackade demokratibygge som inleddes 2012, efter en tidigare militärkupp.

Under hela den här perioden har våldet i landet ökat. Uppsalas freds- och konfliktforskningsinstitut räknar med att antalet personer som dödats till följd av väpnad konflikt i Mali ökat från 96 till 564 år 2020.

Mali är ett av världens fattigaste länder, där fyra av tio invånare lever i fattigdom, enligt Världsbanken. Det är också ett land där väpnade islamistiska grupper fått fäste och på senare år även expanderat och utgör ett allt större hot mot centralmakten och befolkningen.

Till det yttre påminner situationen i västafrikanska Mali om det som skett långt bort i centralasiatiska Afghanistan. Även det ett av världens fattigaste länder där drygt hälften av befolkningen lever i fattigdom. Liksom i Afghanistan har flera internationella militära insatser gjorts i Mali för att skapa fred och bekämpa det säkerhetshot som de islamistiska grupperna utgör. Och precis som tidigare i Afghanistan pågår flera svenska militära operationer i Mali.

Av de 425 svenska män och kvinnor som i dag tjänstgör utomlands i en militär insats befinner sig 384 i Mali. Det är den största svenska internationella militära insatsen sedan 2014, i Afghanistan.

Sverige deltar i Mali i tre olika operationer, ledda av FN, EU och Frankrike. Detta samtidigt som landet alltså leds av en militärjunta.

Forskaren Helene Lackenbauer vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, ifrågasätter effektiviteten i de internationella insatserna i Mali. Inte bara för att de internationella styrkorna samarbetar med en militärjunta, utan också utifrån erfarenheterna av tidigare insatser i Afghanistan.

Helene Lackenbauer poängterar de stora skillnaderna mellan Afghanistan och Mali. Till exempel styrdes Afghanistan av demokratiskt valda regeringar så länge de internationella styrkorna var på plats. De militära insatserna leddes också av en militärallians mellan NATO och USA, till skillnad från i Mali där de leds av FN, EU och Frankrike.

Hon påminner även om att insatsen i Afghanistan inleddes som en motattack efter terrorattentaten i USA den 11 september 2001. Efter att talibanerna som styrt landet 1996–2001 avlägsnats från makten var tanken att NATO-styrkor och allierade, som Sverige, skulle upprätthålla säkerheten i landet.

– Sen fick USA, som beslutat om insatsen, annat att tänka på när de invaderade Irak, säger Helene Lackenbauer.

I korthet flyttades stora militära resurser från Afghanistan till Irak där senare ytterligare en större internationell militär insats, med svensk medverkan, inleddes. Också den insatsen får kritik av Helene Lackenbauer, även om de internationella styrkorna där faktiskt lyckades med att driva bort Islamiska staten, IS.

Det var i detta läge som FN-missionen MINUSMA skapades. Från och med 2013 har MINUSMA funnits på plats i Mali för att skydda befolkningen från de stridande parterna. Utmaningen med en FN-insats är att den egentligen inte ska ta ställning i en konflikt. Men i Mali har FN-trupperna i praktiken tagit statens sida i en konflikt där den andra sidan utgörs av upprorsstyrkor i norr och allt starkare islamistiska grupperingar.

– Inom ramen för nästan alla sådana här större insatser så har de internationella aktörerna ofta en träningsmission, vars syfte är att träna och rådge värdnationens styrkor så att de själva kan upprätthålla säkerheten i sitt land, säger Helene Lackenbauer. 

Att träna landets egna styrkor har varit en del av uppdraget  i Afghanistan och Irak såväl som Mali. Problemet är att det är väldigt svårt att mäta effekterna, menar Helene Lackenbauer. Därför ställer hon sig också alltmer skeptisk till den typen av internationella militära insatser. Hon påpekar att landet som står för insatsen vet rätt lite om vad som händer sedan eller vilken kapacitet de styrkor som tränas har innan de prövas i fält.

– Ibland undrar man lite om alla de länder från EU som deltar i den här typen av insatser verkligen är där för att träna värdlandets trupp eller om det är för att visa närvaro och vara en god partner till internationella koalitioner.

I Mali kom insatsen till efter en militärkupp i mars 2012. Den föregicks av att diktatorn Muammar al-Gaddafi avsatts i Libyen året innan. Flera av de maliska soldater som tjänstgjort i Gaddafis armé återvände då hem.

Många av de återvändande maliska soldaterna var tuareger från norra Mali. Det är ett nomadfolk, som tillsammans med arabbefolkningen i norr, allt sedan kolonialtiden bedrivit en kamp mot centralmakten i Mali och de folkgrupper i landets södra delar som traditionellt haft makten.

– Tuaregerna hade gjort uppror förr, men denna gång hade de tillgång till vapen, vapensystem och förmågor de aldrig tidigare haft. De deklarerade en självständig stat, Azawad, i norr. Azawad togs sen snart över av våldsbejakande islamister, men då gick franska trupper in och drev bort dem, säger Helene Lackenbauer.

Militärkuppen 2012 skedde på grund av kraftigt missnöje mot hur den dåvarande regeringen i Mali hanterat upproret och striderna i norr. Kuppen fördömdes och efter sanktioner och påtryckningar av bland andra ECOWAS avgick militärjuntan i april samma år för att lämna över till en civil övergångsregering.

Att MINUSMA-styrkorna i landet lierat sig med staten i konflikten, betyder att  FN numera stöttar en militärledd regering i Mali. Så gör även EU och Frankrike, med flera länder – däribland Sverige.

Parallellt med FN-insatsen MINUSMA finns även en EU-insats som ska träna och ge rådgivning till Malis militära styrkor. Därutöver har Frankrike tills nu haft stridande trupp i landet för att bekämpa terrorism. Sverige är en del av alla dessa olika insatser.

Trots stor internationell, militär närvaro i Mali har säkerhetsläget långt ifrån förbättrats.

Tvärtom har det försämrats.

Allt fler människor i Mali dödas. De islamistiska grupperingarna, i form av Islamiska staten (IS) och al-Qaida i Maghreb (AQIM) har också vuxit, blivit militärt starkare och mer framgångsrika. Det har lett till att konflikten även spillt över till flera av grannländerna.

AQIM bestod tidigare av tre olika grupperingar, men är sedan 2017 en enad grupp under namnet Jama’a Nusrat ul-Islam wa al-Muslimin, ungefär: Islams och muslimernas stödtrupper. IS strider i Mali och grannländerna under namnet Islamiska staten i större Sahara, som i sin tur sorterar under Islamiska staten i Västafrika, som strider i flera länder i Sahelområdet.

Sahel är den del av Afrika som sträcker ut sig söder om Sahara och norr om de mer bördiga och gröna delarna i centrala Afrika. Området löper genom flera länder, lite grovt från Senegal och Mauretanien i väst, genom Mali, Burkina Faso, Niger, Nigeria och Tchad till Sudan och Eritrea i öst.

Till skillnad från talibanerna i Afghanistan har varken IS eller al-Qaeda i Sahel några maktambitioner i form av att vilja ta över styret i enskilda stater. Det säger Jesper Bjarnesen, antropolog och forskare vid Nordiska Afrikainstitutet. Han kallar grupperna jihadister.

– Jihadistgrupperna i Mali har ingen samlad mobilisering. Det råder stor intern maktkamp inom de olika grupperna, där man också har olika intressen, så staten är inte hotad på samma sätt som i Afghanistan. Jihadisterna har ett intresse av att hålla kvar norra Mali i en typ av limbo där staten inte kan vara närvarande. Då kan man ta över vissa statliga funktioner och införa någon form av islamisk administration. Men framför allt handlar det om att kunna operera fritt i Sahel för att upprätthålla träningsläger och ge fri lejd åt olika kriminella nätverk i regionen, säger han.

Jesper Bjarnesen beskriver stora delar av norra Mali, men även delar av Niger och Burkina Faso, som ”no go-zoner” där invånarna lever under jihadistgruppernas kontroll. Han menar också att grupperna i allt större utsträckning ger sig på lokalsamhällen i andra delar av Mali.

– Konflikten har ändrat karaktär, från den ursprungliga konflikten mellan stat och tuaregrörelsen, och med jihadistgrupper som satsade på att jaga ut internationella aktörer. Nu ger sig jihadisterna på lokalsamhällen som de anser vara lojala mot staten. Det har gjort att lokalsamhällena i sin tur har beväpnat sig och börjat strida sinsemellan, säger Jesper Bjarnesen.

Situationen i Mali är alltså långt mer komplex än i Afghanistan. Likheten består i att de internationella militära insatserna inte lyckats stävja konflikterna i något av länderna, snarare förvärrat dem, menar både Helene Lackenbauer och Jesper Bjarnesen.

Jesper Bjarnesen tycker det är viktigt att förhålla sig kritisk till den internationella närvaron i Mali. Enligt honom handlar det om en fragmenterad insats med dålig samordning, där Frankrike varit väldigt dominant och satsat hårt på en militär linje, i stället för på diplomati.

Helene Lackenbauer har svårt att se att de internationella militära insatserna i Mali kommer pågå länge till. Framför allt för att situationen med stor sannolikhet kommer att försämras.

– De islamistiska rörelserna sprider sig i hela Afrika, och jag tror att risken är mycket stor att konflikten sprider sig ner till Bamako. Orsakerna är flera, bland annat att den stora unga befolkningen i landet är missnöjd med sin situation och den djupa orättvisan mellan olika grupper, säger hon. 

Helene Lackenbauer ser också att den typ av internationella militära insatser som bedrivits i Afghanistan, Irak  och Mali ifrågasätts allt mer.

ECOWAS saknar förtroende, menar Jesper Bjarnesen. Eftersom i stort sett inget av gemenskapens 15 medlemsländer kan beskrivas som demokratier är de inte heller de bästa representanterna för att driva demokratisering i regionen. Trots stöd från EU har inte heller länderna i G5 Sahel kapacitet eller förmåga att verka tillsammans militärt.

– Jag tror att det internationella samfundet kommer vara väldigt försiktigt med den typen av interventioner i framtiden, framför allt där man ska bygga demokratiska stater i länder som inte har en sådan tradition.

Helene Lackenbauer tror att i framtiden kommer de stater som vill bidra till att stävja konflikter återgå till mer traditionella FN-insatser.  Till exempel får FN i klassiska fredsbevarande insatser inte ta ställning för ena parten, vilket man tydligt gjort i Mali.

Jesper Bjarnesen förespråkar att världssamfundet stannar militärt i Mali, men då i enlighet med vad Helene Lackenbauer beskriver som ett klassiskt FN-uppdrag. Han vill se en insats där FN agerar barriär mellan stridande parter och försvarar lokalbefolkningen, samtidigt som man verkar för dialog mellan partnerna.

– Politiskt föredrar nog både Frankrike och Sverige att dra sig tillbaka för att inte riskera kritik på hemmaplan. Men om man ser till vad som är bäst för Mali, tror jag inte nödvändigtvis att den bästa lösningen är att isolera regimen, utan att tänka om och jobba mer med militärjuntan för att försöka arbeta fram ett rättvist val så småningom.

En lösning skulle vara en mer regional insats där ECOWAS sköter dialogen och länderna i gruppen G5 Sahel (Mali, Mauretanien, Niger, Burkina Faso och Tchad), sköter den fredsbevarande uppgiften. Utmaningarna med denna lösning är tyvärr flera. 

Det mesta pekar på att de internationella militära insatserna i Mali är ett lika stort misslyckande som i Afghanistan. Antalet dödsoffer ökar, konflikten sprider sig regionalt och islamistiska styrkor vinner mark.

Beslutet att avsluta den fransk-svenska insatsen i Mali går på tvärs mot det beslut som fattades bara två månader tidigare, i december 2021. Då beslutade en majoritet bestående av Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Moderaterna och Kristdemokraterna i riksdagen att Sverige skulle förlänga sitt samarbete med Frankrike i Mali till och med 31 december 2022. Ett beslut som nu alltså rivs upp.

Det svenska deltagandet i FN-insatsen MINUSMA fortsätter. Regeringens ambition är att avsluta deltagandet i MINUSMA senast sommaren 2024.