”Skola på distans kan hjälpa barn med autism och adhd”

Under pandemin fick en del barn en välbehövlig paus från en otrygg skolmiljö, skriver psykiatern och forskaren Lotta Borg Skoglund. Hon efterlyser fortsatt flexibilitet för distansundervisning.

Det här är en kommenterande text. Analyser och åsikter är skribentens egna.

Att klara sig genom skolan är en av de viktigaste faktorerna för framtida psykosocial hälsa, medan skolfrånvaro ökar risken för sociala, ekonomiska och hälsomässiga problem även i vuxen ålder. Det framgår bland annat i en amerikansk studie från 2019. Men skolan har inte rätt förutsättningar för att ge individer med olika möjlighet att lära, socialiseras och bibehålla god psykisk hälsa. I dag pågår såväl över- som underdiagnostisering av NPF-diagnoser, alltså neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som adhd, autism och Tourettes syndrom. Underdiagnostisering är vanlig i särskilt utsatta grupper, som barn med annan psykisk ohälsa, flickor och unga kvinnor, samt unga med skadligt substansbruk och beroendeproblematik.

Detta är allvarligt eftersom konsekvenserna av att inte ha rätt diagnos/förklaringsmodell är så drastiska och långvariga. Samtidigt skulle en högre kunskapsnivå om NPF i skolan sannolikt minska behovet väsentligt av att ställa så många diagnoser. Som det är i dag finns knappast något alternativ för de barn som på grund av relativ omognad inte lever upp till kraven som ställs i skolan. Med tydligare och mer riktad pedagogik skulle vi kunna stötta de barn som ligger på gränsen till en diagnos utan att de faktiskt behöver få en diagnos.

Elina, 10 år, är ett av barnen som porträtteras i Uppdrag gransknings serie ”Bokstavsbarnen”. När hon får utbrott i skolan händer det att hennes mamma får skynda dit. Mammorna får ofta ta ett stort ansvar för NPF-barnens skolgång, skriver psykiatern Lotta Borg Skoglund.
Bild: SVT

Psykologen Malin Gren Landell beskriver i en välformulerad kommentar riskerna för en ”frånvaroepidemi bland NPF-barn”. Föredömligt nog ger hon även konkreta och insatta rekommendationer för vad som behöver göras för att inte fler barn ska hamna utanför skolsystemet. Tyvärr saknas det på många håll en gemensam kunskapsbas för hur lärmiljö och skola kan utformas för att passa fler, även de mest utsatta barnen. Vårdkedjorna är splittrade och det tar orimligt mycket tid att som förälder jaga rätt på och samordna det stöd man behöver eftersom ansvaret är fördelat på så många olika ställen, organisatoriskt, juridiskt och geografiskt. Det framgår till exempel i Karolinska institutets kartläggning av vårdkedjorna i Stockholm.

Mot denna bakgrund kan det vara intressant att lyfta två svenska studier om konsekvenser av skolstängningarna under covid-pandemin. Den ena är publicerad i MDPI och den andra, som jag är medförfattare till, är publicerad i European Child & Adolescent Psychiatry. De visar att det största ansvaret för undervisningen landade på föräldrarna, och mer specifikt på mammorna. Dessutom upplevde familjer där barnet hade en psykiatrisk diagnos betydligt högre stress, fler konflikter och större utmaningar att få till skolarbete och hälsosamma levnadsvanor under pandemin. Men i den här gruppen fanns också många föräldrar som kunde beskriva att deras barn fått en välkommen paus från den stress och otrygghet som själva skolmiljön innebär. De beskrev också att de minskade kraven på social samvaro öppnade upp för att lägga mer energi på skolarbetet.

Forskning visar att barn i psykosocialt utsatta miljöer tappar mer kunskapsmässigt och psykosocialt även under perioder av planerad skolfrånvaro, som till exempel sommarlov. Mot bakgrund av den kunskapen kan vi misstänka att skillnaderna mellan barn i en och samma klass kommer ha ökat under pandemin och gjort det ännu svårare för lärare att tillgodose varje elevs unika behov.

Malin Gren Landell uppmanar oss att sluta med ”någon-annan-ismen” och i stället inse att vi har ett gemensamt problem att lösa. Vi vet redan mycket om vilka barn och unga som lever i riskzonen. Nu behöver vi använda den kunskapen för att stötta de sårbara familjesystemen. Uppdrag Gransknings reportageserie ”Bokstavsbarnen” visar att ansvaret i dag vilar tungt på föräldrarna att driva och samordna det stöd deras barn behöver för att få möjlighet att utvecklas enligt sin fulla potential. Det är även påtagligt när man ser SVT:s reportage att det är mammorna som porträtteras medan papporna lyser med sin frånvaro. Den bilden stämmer med hur ansvarsfördelningen ser ut i fråga om hemundervisning under pandemin. Mammorna tar det största ansvaret, visar i vår studie.

Eftersom neuropsykiatriska funktionsnedsättningar till så stor del förklaras av ärftliga faktorer, kommer barn med störst risk att falla ur dagens skolsystem statistiskt sett också ha föräldrar som kämpar med egna svårigheter. Att samsjuklighet vid NPF snarare är regel än undantag försätter dessa sårbara familjer i en särskild och mångfasetterad utsatthet. Vi kan alltså behöva utgå från, och organisera samhället utifrån, att många föräldrar som ska samordna sitt barns havererade skolsituation i ett splittrat och svårnavigerat stödsystem, själva har särskilda utmaningar att hantera den sortens komplicerade samordning. Det beror alltså inte på att dessa föräldrar inte vill sitt barns bästa. Och barnens skolhaveri beror inte på dålig uppfostran eller för mycket curlande.

Välkommen till

Hjärndagen

Välkommen till en spännande heldag med föreläsningar om den senaste hjärnforskningen. Fredag 11 november kl 9–16. Oscarsteatern, Stockholm.

Läs mer och boka!

Det som behövs för att samhället ska kunna möta barn med NPF och deras föräldrar är:

  • Gemensam kunskapsbas och delat ansvar. Skola, vård och socialtjänst måste ha samma, evidensbaserade kunskapsbas kring NPF. Det behövs en nationell plan för att fastslå ansvarsområden och tydliggöra vem som ska göra vad, när och hur. 
  • Samverkan mellan primär- och specialistvård, elevhälsa och skola där en förstärkt elevhälsa har kompetens och mandat att samverka med och följa upp elever som av olika anledningar inte finner sig till rätta i skolans läromiljö. Samverkan bör formaliseras och en ansvarig aktör utses så att barn och familj inte måste leta reda på sina rättigheter till stöd.
  • Möjlighet till olika skolformer och flexibilitet för fortsatt distansundervisning utifrån barnets behov och funktionsnivå.
  • Utbildning och kvalitetssäkring på alla platser i samhället där barn och vuxna utbildas och arbetar. Anpassningar och kunskap om bemötande vid NPF måste vara en obligatorisk studie- och arbetsmiljöfråga för alla som arbetar med NPF-barn.
  • Sammanhållna och logiska vårdkedjor där utredning, stöd och insatser erbjuds under samma tak och i ett tidigt skede, innan problemen hunnit befästas. Insatserna måste utgå från individuella förutsättningar, eventuell psykisk och kroppslig samsjuklighet och ha fokus på grupper med förhöjd risk för mental ohälsa och utanförskap, till exempel barn i utsatta miljöer.
  • Medverkan av forskare och intresseorganisationer vid framtagande av policys och beslutstagande kring barn och familjers skol- och levnadsvillkor.

Prenumerera på Forskning & Framsteg!

10 nummer om året och dagliga nyheter på webben med vetenskapligt grundad kunskap.

Beställ idag

Slutligen borde vi kanske fråga oss om vi bör fokusera på skolplikt eller läroplikt? Vissa elever kanske inte kommer finna sig till rätta trots de anpassningar skolan gör. I flera studier om psykisk ohälsa och studier under covid-19 pandemin rapporteras om det positiva med möjlighet till hemundervisning. Detta verkar särskilt gälla barn och unga med NPF som inte upplever skolan som en inkluderande och trygg miljö. Under pandemin har de fått möjlighet till undervisning utan de störningar och den utsatthet som skolmiljön dagligen innebär för dem. Denna möjlighet borde fortsätta att erbjudas för dem som inte finner sig till rätta i skolan men ändå är motiverade att genomföra en fullständig skolgång.

Publicerad

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor