”Upprätthåll kontakter med enskilda ryska forskare”

REPLIK. Vi lever i en orolig värld med stort fokus på den ryska invasionen och brutala krigföringen i Ukraina, vilket med rätta upprört många människor över hela världen. Detta har helt förståeligt lett fram till förslag om bojkott av Ryssland inom idrott, kultur, handel, och även inom vetenskapen. Så har till exempel den svenske astronauten Christer Fuglesang önskat se en bojkott av rysk forskning. Fuglesang argumenterar i Forskning & Framsteg den 1 mars: ”Finns det situationer då vi kan nödgas bryta samarbeten – till och med vetenskapliga – för att på sikt skapa en bättre värld? För mig är svaret ett tydligt ja. Vi befinner oss i en sådan situation nu. Och jag hoppas kunna övertyga andra om att också avbryta sina vetenskapliga samarbeten och kontakter med Ryssland, eller åtminstone dra ner på dem.”

Fuglesang menar alltså att vi genom att avbryta samtliga forskningskontakter till Ryssland tydligt visar vad vi tycker om kriget och den ryska regeringen. Han är inte ensam om detta synsätt. Ett annat initiativ togs av den vetenskapliga tidskriften Journal of Molecular Structure som inte publicerar forskningsrön av ryska forskare på grund av kriget. Vi menar att dessa reaktioner känslomässigt är helt förståeliga, men intellektuellt kortsiktiga.

Frågan är om detta är den rätta vägen nu när en växande opinion bland ryska forskare vänder sig emot kriget i ett öppet brev som publicerades redan den 24 februari. I det protesterar ryska forskare och vetenskapsjournalister, både inom och utanför Ryssland, mot Putins krigspolitik. De menar att Ukraina inte på något sätt, som rysk propaganda betonat, utgör ett hot mot Ryssland och att kriget förklaras enbart av rysk aggression. För dem innebär Kremls agerande att situationen i stor utsträckning gör internationell forskning med ryskt deltagande omöjlig. Vi anser att det är ytterst angeläget att fortsatt upprätthålla kontakter med enskilda ryska forskare, både i Ryssland och verksamma i andra länder, som rör forskningsområde utan direkt militär tillämpning, till exempel inom medicin, språkvetenskap och humaniora. Däremot förespråkar vi inte samarbete med officiella ryska organisationer som representerar statsintressen.

Vi som medicinhistoriker är medvetna om att det är vanskligt att dra historiska paralleller till de aktuella reaktionerna, men det finns flera fall under Kalla kriget där Sverige från officiellt håll valde att till och med stärka banden till forskare i diktaturer. Ett exempel på detta är hur Kungliga Vetenskapsakademien startade ett utbytesprogram med den Vetenskapliga akademien i DDR redan före det att DDR erkändes som suverän stat av Sverige.

Detta ledde till betydande forskningsprojekt inom exempelvis mikrobiologi och sedermera internationella samarbeten kring antibiotikaresistens. Ett viktigt argument var just att inom naturvetenskap och medicin dra nytta av akademiskt utbyte med framstående forskare. Därför är det glädjande att se att andra internationella aktörer som Elseviers förlag deklarerat att man råder sina redaktörer för vetenskapliga tidskrifter att inte diskriminera författare beroende på nationalitet utan enbart ta hänsyn till det vetenskapliga värdet av insända manuskript.

Att skära av alla forskningskontakter anser vi inte vara rätt väg. Många enskilda ryska forskare och läkare är de facto regimkritiska och behöver kontakter med friare länder. Vi har inte här att göra med atleter på OS eller sångare i Eurovision Song Contest, utan med ofta framstående forskare som utgör en omistlig del av internationella nätverk.

Läs fler inlägg i debatten: