Medicinska memoarer fångar det mänskliga

Enligt baksidestexten till Head first har den brittiske psykiatern Alastair Santhouse skrivit en samling fallbeskrivningar baserade på möten med patienter under en lång karriär. Det är helt korrekt. Vi får möta en kavalkad av människor med depressioner, missbruk, självskadebeteenden och många andra former av själsligt lidande. Men hans bok är också något mer, ett slags memoarer med kloka reflektioner om medicinen som vetenskap och praktik, rent av om det mänskliga tillståndet i största allmänhet.

Skam är ett viktigt tema. Författaren berättar om sin gammelmoster Pearl som skämdes så mycket över sin fetma att hon vägrade gå till en läkare. Efter hennes död förstod han att hon måste ha lidit brist på sköldkörtelhormon. En daglig hormontablett hade kunnat ge henne ett normalt liv. 

Ett omvänt budskap förmedlas via patienter som ägnar åratal åt undersökningar med hjärnkameror och andra metoder utan att hitta någon förklaring till sitt lidande. För dem hamnar jakten på det mätbara i vägen för mental läkning.

Alastair Santhouse berättar att han som student såg medicinen som en vetenskap helt baserad på det mätbara. Läkaryrket valde han av samma skäl som många andra – för att det ger hög status och för att betygen räckte till. Men det är tydligt att han också har ett djupt intresse för människor.