Därför röstar kvinnor och män alltmer olika

Våra valsedlar sorteras givetvis inte efter kön eller ålder. Principen om valhemlighet hindrar oss från att samla in och filtrera valresultaten utifrån något annat än valkrets. Det vi kan säga om skillnaderna mellan hur män och kvinnor röstar vet vi från väljarundersökningar, och sedan 1956 har Statistiska centralbyrån i samarbete med statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet genomfört intervjuer vid varje val. Intervjuerna viktas mot de faktiska valresultaten för att ge en så rättvisande bild som möjligt. Och i floden av siffror märks en tydlig trend: Kvinnor och män röstar alltmer olika. Eller på valforskningsspråk: Det finns en mobiliserad könsdimension i svensk politik. Vad beror den på? Och varför ökar skillnaderna?

Vi tar det från början. 1921 fick kvinnor för första gången rösta i riksdagsvalet men hur kvinnors och mäns partipreferenser skilde sig åt då vet vi inte. Först från och med 1948 finns data och de visar att kvinnor från det året och fram in på 1970-talet var något mer högerorienterade än män. Skillnaderna är inte särskilt uppseendeväckande, utan mer av en försiktig tendens.

– Den traditionella förklaringen är att kvinnor på 1950- och 1960-talet var mer religiösa. Och även om det inte var jättemånga som var heltidshemmafruar så var kvinnor mindre aktiva på arbetsmarknaden än män, säger Lena Wängnerud, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, som forskar om politik och jämställdhet.

Tillsammans med kollegorna Jakob Ahlbom och Maria Oskarson har hon skrivit om ökade skillnader mellan kvinnor och män som väljare och valda i politiska val, i rapporten Folkviljans förverkligare som kom tidigare i år.

Kvinnor stod alltså något till höger om män under minst två decennier, men på 1970-talet hände något. Kvinnorna började försiktigt att röra sig vänsterut, samtidigt som männen svängde åt höger i än högre grad. Det är männens markanta högersväng som har orsakat gapet – som alltså fortsätter växa. Från 1976 och framåt har stödet för Moderaterna varit starkare bland män än bland kvinnor: 1994 och 1998 var männens övervikt bland Moderaternas väljare sju procentenheter.

– Jag är lite fascinerad av att skillnaderna mellan könen har ökat så mycket och av mäns förflyttning högerut. Som forskare blir jag extremt nyfiken på vad som kan förklara det här, men vi vet inte så mycket om mäns högersväng. Det man fokuserar på är kvinnornas ökade intåg i politiken, eftersom de länge har ansetts vara en nyare grupp, säger Lena Wängnerud.

Om hon ändå ombeds att spekulera om orsaken till männens kursändring så är hennes hypotes att många klassiskt manliga frågor hamnar högt upp på dagordningen från 1970-talets mitt och under 1980-talet, såsom skattefrågor, där Moderaterna föreslår sänkta skatter, och debatten om löntagarfonderna.

– Om jag skulle leta efter en orsak till mäns höger­sväng skulle jag börja där, i den ekonomiska politiken. En del vill säga att omsvängningen har att göra med synen på flyktingmottagning, men svängningen sker tidigare än så, innan flyktingfrågan blir viktig, säger Lena Wängnerud.

Dock har de senaste årens fokus på invandring och integration förstärkt skillnaden mellan könens politiska preferenser. När Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010 tog de över Moderaternas roll som partiet med störst övervikt mot män bland sina väljare. I väljarundersökningen 2018 var skillnaden 9,5 procentenheter – 22,3 procent av männen respektive 12,5 av kvinnorna uppgav att de röstade på SD.

En del av det förklaras av att kvinnor och män generellt sett står långt ifrån varandra i Sverige­demokraternas profilfråga: invandringspolitik. Männen är mer negativa till invandring och till idén om ett mångkulturellt samhälle än vad kvinnor är. Lena Wängnerud framhåller också att kvinnor drar sig för att rösta på ett parti som de finner extremt. Svårigheten att locka kvinnliga väljare kan dessutom befästas av att partiet har få kvinnor i ledande positioner.

– Bland dem som syns utåt är det en manlig dominans och jämställdhetsfrågor är inte deras profilfråga, säger Lena Wängnerud.

Att kvinnor går åt vänster förklaras med att de etablerar sig på arbetsmarknaden i större utsträckning på 1970-talet och att många vardagsfrågor då politiseras: utbyggnaden av daghem, jämställdhetsfrågor och representationsfrågor som kvinnors deltagande i politiken. Sedan dess har andelen kvinnor i riksdagen ökat stadigt. Efter 2018 års val ligger den på 46 procent – men skillnaderna mellan partierna är anmärkningsvärt stora. I Miljöpartiets riksdagsgrupp är 75 procent kvinnor och i Vänster­partiet är andelen 68 procent, att jämföra med Sverigedemokraternas 29 procent och Kristdemokraternas 27 procent.

På 1970-talet liksom nu hänger skillnaderna i väljarnas partival samman med vilka frågor som män respektive kvinnor anser vara viktigast – och i vilka lösningar som partierna erbjuder. Om män som grupp är positiva till skattesänkningar så är kvinnor positiva till förstärkningar av offentlig sektor och ökade resurser till vård, skola och omsorg.

Lena Wängnerud nämner kvinnors dubbla beroende av offentlig sektor som en orsak: Fler kvinnor jobbar där och är mer beroende av dess tjänster som till exempel barnomsorg.

– 100 år efter att kvinnlig rösträtt infördes kan man tycka att kvinnor och män borde ha närmat sig varandra politiskt. Men kvinnor har fortfarande lägre löner än män och fler kvinnor än män tar ansvar för barn och behövande anhöriga. Skillnaderna i partival mellan könen grundar sig i skillnader i vardagsvillkor.

Men kanske finns en del av förklaringen till det växande politiska gapet mellan könen inte i arbets­livet utan på nätet. Män säger sig ha ett något högre intresse för politik än vad kvinnor uppger. 62 procent av männen och 45 procent av kvinnorna svarar att de har ett stort intresse för politik, enligt Internetstiftelsens valspecialsrapport från 2022. Männen är också mer benägna att diskutera politik på nätet (33 procent av männen och 26 procent av kvinnorna. En annan iakttagelse i rapporten är att nästan dubbelt så många män som kvinnor har diskuterat politik på nätet med personer de inte känner (13 respektive 7 procent) och de svarar dubbelt så ofta att de försöker påverka andra på nätet att ändra sin politiska åsikt (10 respektive 5 procent). Män är samtidigt öppna för att ta intryck av andra: 9 procent av männen ändrar åsikt efter att ha tagit del av politiska diskussioner på nätet medan motsvarande siffra för kvinnor är 5 procent.

Om det finns skillnader från början skulle åsikterna kunna förstärkas i slutna diskussionsgrupper och genom val av informationskällor. När Charlotte Wagnsson, professor i statsvetenskap vid Försvarshögskolan, undersökte vilka svenskar som använde de statsunderstödda ryska medierna RS och Sputnik visade sig nästan tre av fyra vara män. I den yngsta åldersgruppen, 18–29 år, läste 20 procent av männen RT och Sputnik, att jämföra med 5 procent av kvinnorna i samma åldersgrupp. Utmärkande för RT- och Sputnikläsarna var också att de var mer vårdslösa i sitt delningsbeteende. De var alltså mer benägna än genomsnittet att dela information med andra – trots misstankar om att innehållet inte stämde.

Nora Theorin disputerade i journalistik, medier och kommunikation vid Göteborgs universitet 2021. I sin avhandling undersökte hon hur män­niskors syn på migration påverkas av att följa vissa medier, såsom den löst SD-kopplade sajten Avpixlat (som nu har bytt namn till Samhällsnytt) och vänsterorienterade ETC. Hon kunde se att de som konsumerade medierna under en tid blev alltmer positiva till innehållet och den bild som förmedlades av den sajt de följde. De som läste Avpixlat blev alltmer negativa till invandring, medan ETC-läsarna blev mer positiva.

– Det finns ett ömsesidigt samband. Människor söker sig dit för att de har en viss åsikt, men åsikterna förstärks av mediekonsumtionen. De utvecklar alltså mer negativa attityder till invandring om de läser invandringskritiska medier.

Hur män och kvinnor skiljer sig åt i använd­ningen av så kallade alternativmedier har hon inte tittat på än. Men snart är en studie på gång som ska undersöka användningen av alternativmedier i relation till parti­sympatier och kön. Kanske kan den ge nya svar på frågan om hur kvinnor och män formar sina politiska åsikter och varför de hamnar så långt ifrån varandra.

I årets val kommer kvinnor och män av allt att döma rösta mer olika än någonsin, tror Lena Wängnerud. Gapet kan förstärkas av att vi har många frågor på dagordningen där män och kvinnor skiljer sig åt i åsikt. I pandemins kölvatten kan sjukvårdsfrågan, som traditionellt värderas högt av kvinnor, hamna i topp, liksom frågor om lag och ordning, som traditionellt värderas högt av män. Kvinnor är som sagt mer positiva till en generös invandringspolitik än män och det finns även könsskillnader i synen på offentlig sektor – fler män än kvinnor vill minska den offentliga sektorn.

Ytterligare en möjlig förstärkare av gapet är att de högerorienterade partierna, förutom Kristdemokraterna och Centern, har manliga parti­ledare, medan de vänster­orienterade partierna företräds av kvinnor så när som på Miljö­partiets språkrör Per Bolund.

– Vilket kön partiföreträdarna har är symboliskt men det kan ha påverkan på hur människor röstar, säger Lena Wängnerud, som svarar både ja och nej på frågan om det är ett problem att gapet ökar.

– Det är ju bra att väljare hittar hem till partier som speglar deras åsikter och prioriteringar, men om klyftan på sikt växer sig ännu starkare och skillnaderna blir mer manifesta kan jag se det som ett problem. Om män och kvinnor inte strävar efter gemensamma lösningar, och om vissa partier släpper ambitionen att tilltala både kvinnor och män, då tycker jag att det är ett problem.