Människan söker sin flock

Känner du en speciell samhörighet med ukrainarna när du ser deras blågula flagga? I sitt tal till riksdagen i mars an­spelade Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj på just dessa symboliska färger som ett sätt att förena oss och dem. Forskning visar att sådana symboler spelar roll för upp­levelsen av gemenskap och solidaritet.

Symboler för sociala grupper är ofta värdeladdade och sådana laddningar ”smittar” lätt. Kanske ännu mer förvånande är dock att människor överhuvudtaget har för­mågan att känna gemenskap med en nation – en abstraktion som förenar ett stort antal människor som aldrig träffats och kanske inte har mycket mer gemensamt med än just nati­onen. Denna sociala förmåga skapar tillit och solidaritet med okända människor som inte är släkt. Den är unikt mänsk­lig och av­görande för vår civilisation som vi känner den, och den kan göra människor beredda att riskera livet för sitt land.

Vad är då den biologiska grunden till denna förmåga som både möjliggör och begränsar att vi kan skapa och upprätthålla grupper, från familjer, klaner till nationer? Och vilken roll spelar den när vi navigerar i en social miljö som tycks alltmer splittrad och som är fylld av värdeladdade grupp­markörer: flaggor, lökkupolerna på Kefirförpackningen och religiösa symboler?

Människans besatthet av sociala grupper – våra egna, andras, vilka grupper som är bra eller dåliga – är knappast förvånande givet det evolutionära tryck som straffat dem som inte kunnat eller fått vara med i gruppen. Utan grupp, inget skydd, ingen föda, inga vänner eller partner. Utan andra människor och den kunskap de bidrar med så står vi oss slätt i de flesta situationer. De allra flesta skulle inte – trots en universitetsexamen – överleva många dagar i naturen utan andras hjälp, och ännu kortare utan några verktyg som utvecklats i vår gemensamma kultur. Därför menar många forskare att våra hjärnor är genetiskt programmerade att bearbeta social information på ett sätt som skiljer sig från andra ting i vår värld. Stöd för detta kommer både från studier över artgränserna och undersökningar av hur barns, tonåringars och vuxnas hjärnor aktiveras i sociala situationer. Mycket små inbyggda preferenser att uppmärksamma social information på bekostnad av annat hos spädbarnet räcker för att med hjälp av inlärning under socialiseringen skapa en hyper­social hjärna.

Inte heller andra sociala djur överlever länge utan sin grupp. Det är ett beroende som medfört att individen har en preferens för den omgivande gruppen, vilken oftast är genetiskt relaterad. Detta innebär att individen gynnar andra i den egna gruppen, den så kallade ”in-gruppen”, ibland även om detta medför en kostnad för en själv. En råtta som kan hjälpa en annan råtta som sitter fast på bekostnad av tillgång till godis gör detta oftare om de har vuxit upp tillsammans, och sådana hjälpbeteenden är drivna av en hjärnaktivering som skiljer sig från när individen hjälper någon från ”ut-gruppen”.

På liknande sätt är de flesta människor mer benägna att donera tillgångar, erbjuda tjänster och till och med offra sitt liv för familjemedlemmar än för okända andra. Hjärnavbildningsstudier visar också hur hjärnan bearbetar information om individer i in-gruppen annorlunda än andra. Människor vi identifierar oss med engagerar till exempel neurala nätverk i hjärnan kopplade till vår bild av oss själva och personliga emotioner i större utsträckning. När vi observerar någon från den egna gruppen uttrycka smärta skapar detta starkare minnen än om personen är från en annan grupp.

Dessa och andra liknande observationer kan bidra med ledtrådar till varför många européer tycks mer benägna att hjälpa flyktingar från Ukraina jämfört med dem som flydde under kriget i Syrien. Som regel känner vi mer sympati för människor som är kulturellt och fysiskt lika oss själva. Denna sympati förstärks om de flyr från något som vi också uppfattar som fientligt (den ryska militären) och om den flyende gruppen till stor del består av kvinnor och barn.

I sammanhanget är det viktigt att skilja på vetenskapliga observationer och värderingar. Som filosofer argumenterat under århundraden så leder ett faktapåstående, till exempel att människor har en biologiskt betingad benägenhet att känna mer empati för människor de identifierar sig med, inte till några moraliska slutsatser. Ett sådant faktum är i sig varken bra eller dåligt. Det bara är. Historiska försök att grunda moral i biologi har haft katastrofala konsekvenser, men detta till trots är det svårt för de flesta att hålla isär hur något är från hur man tycker att det bör vara .

Att vi, likt de flesta djur, föredrar den primära gruppen följer biologins logik. Mer förvånande är att vår art uppvisar en sådan altruistisk bredd riktad bortom den närmaste gruppen, och att många är beredda att till och med ge sitt liv för att försvara sin nation. Forskare tror att denna expansion delvis har sin grund i att den medfödda preferensen för in-gruppen spiller över till större grupper, tack vare det enormt starka inflytande kulturella symboler och andra gruppmarkörer har på oss. Det är troligt att våra frontallober i tät kommunikation med emotionella hjärnsystem möjliggör att vi kan lära oss sådana associationer och att vi – om vi är motiverade – kan uppfatta okända andra som familjemedlemmar. Men, inte alla kulturer betonar samma sociala värden och lokala kulturer kan betona familjen på bekostnad av lojalitet till lokalsamhället eller nationen. Ett exempel på detta är hur maffiafamiljer och klaner styr ekonomiska transaktioner på bekostnad av uteblivna skattebidrag i samhällets intresse. När myndigheterna upplevs som opålitliga eller till och med farliga retirerar människor till den primära gruppen enligt principen att blod är tjockare än vatten.

Detta innebär inte bara att lokala grupper primärt agerar i sitt eget intresse, utan även att intressekonflikter mellan olika grupper lätt uppstår: Den egna gruppen måste försvaras och andra grupper upplevs som hot. Upplevt hot blir till hat, och även om det inte fanns något reellt hot till en början så kan det bli verklighet snabbt. Våra hjärnor formas därefter och ser till att sociala preferenser, som sedan styr handlandet, lärs in.

Den inbyggda logiken i sociala medier, med större spridning av negativt laddad information, tillsammans med social konformitet (våra beteenden tenderar att följa majoritetens) kan blixtsnabbt blåsa upp spänningar mellan grupper. Ett exempel på detta har varit hur sociala grupper – ofta grundade i etnicitet – tillskrivits varierande moraliskt värde och utmålats som hot av narrativ med fokus på identitet.

Alla djur är motiverade att lära sig om sin omgivning för att kunna förutse faror, till exempel stup, giftiga växter och individer som hotar eller lurar – och möjliga nyttor, vilket för många däggdjur såsom vår egen art, kan innebära föda, partner och trygghet. En grundförutsättning för att individen ska kunna lära sig om sin omgivning är att denna är begriplig. För oss människor innebär detta bland annat att vi ser människor som medlemmar i separata sociala kategorier. Kategoriseringen kan bygga på synliga eller osynliga gruppmarkörer. Forskning har visat att vissa sociala markörer är omedelbart och träffsäkert uppmärksammade i mötet med andra: Kön, ålder och etnicitet tillhör de egenskaper som människor i alla åldrar reagerar på, troligen eftersom dessa markörer är direkt relaterade till vad vi lärt oss är viktigt för vår överlevnad och fortplantning. Även kulturellt betingade markörer såsom klädstil, dialekt och brytning snappas upp mycket snabbt. Om flera markörer samvarierar så blir gruppen extra tydlig och kan lätt få en negativ eller positiv laddning.

Intressant nog har klassisk forskning inom socialpsykologin visat att även godtyckliga markörer som om sista siffran i personnumret är jämn eller ojämn eller färgen på en t-shirt som tilldelats av en försöksledare i experimentet, leder till att en preferens formas bland dem som tillhör samma grupp. Det är därför inte förvånande att flaggans färger i vissa fall kan föra samman människor med olika bakgrund, till och med över nationsgränserna.

Liksom med andra kategoriseringar så generaliserar vi från gruppens till individens egenskaper. Till exempel kan kunskapen om överrepresentationen av våldsbrott inom gruppen män – och inom denna grupp, män med ursprung i Nordafrika och Mellanöstern – få oss att vara mer försiktiga med den enskilde mannen med sådan bakgrund. När specifika gruppmarkörer sammanfaller med upplevt hot samaktiveras system i hjärnan som bearbetar sociala stimuli med de system som förbereder oss på fara och formar våra värderingar. Forskning har visat att vi skapar starkare rädslominnen när individer från andra etniska grupper än vår egen associeras med en obehaglig upplevelse.

När flera gruppmarkörer sammanfaller med en statistisk snedfördelning, som när det gäller fysiskt våld i Sverige, så försvårar detta känslan av gemenskap och solidaritet. Då räcker det inte med gemensamma flaggfärger. Intressant nog så visar forskning att stereotyper om etniska grupper i många fall handlar om den miljö som individerna antas komma från och hur miljön kopplas till specifika beteenden. Information om att en person kommer från en trygg eller brottsbelastad miljö kan då väga tyngre än personens etnicitet.

Det finns inga enkla recept för att lösa problemet med social splittring inom nationen, utan det handlar om att fokusera på många aspekter sam­tidigt, från snedfördelningar i möjligheter till arbete och utbildning till främjande av värderingar som gynnar större grupperingar bortom familjen och kulturella särintressen redan i tidig ålder. Först när människor ser sig som en del av en större gemenskap uppstår de ömsesidiga fördelar som ett fungerande samhällsbygge grundas på. För att nå dit måste vi dra nytta av den växande kunskap vi i dag har om den biologiska grund på vilken vi organiserar våra kulturellt formade grupper. De begränsningar och möjligheter som biologin dikterar har inga moraliska implikationer i sig, men kunskapen därom kan användas med syftet att skapa ett samhälle med större sammanhållning. Zelenskyjs listiga referens till de blå och gula flaggorna var ett exempel på hur våra sociala för­mågor kan användas för att liera medborgare i olika nationer mot ett gemensamt hot.