Så går det till när vi väljer parti

Att välja parti är ett lite udda fall av mänskligt besluts­fattande. Det är på många sätt annorlunda än beslut som att binda sina bolån, att köpa en bil eller att investera i aktier. Partivalet är regelbundet åter­kommande, abstrakt och svårt att se konsekvenserna av – både i vardagslivet och i samhällsutvecklingen. Och sannolikheten att just din röst skulle bli utslagsgivande är nästan noll.

I ljuset av det är antalet beslutsfattare i samband med val imponerande. I riksdagsvalet 2018 ställdes sju och en halv miljon medborgare inför ett röstningsbeslut. Av dem valde sex och en halv miljon, eller 87,2 procent, att delta i valet av parti. Många av dem fattade samtidigt partivalsbeslut i regionala och kommunala val. Det blir många beslut.

Men hur bär sig egentligen väljare åt när de gör sitt partival? Forskning om väljares beteende hämtar inspiration från andra fält som psykologi, marknadsföring och konsumentbeteende för att analysera väljares beslutsprocesser. Utgångspunkten är att det kan vara mycket krävande att lägga tid och resurser på att fundera på alla tillgängliga alternativ. Om det finns många partier kan bördan för väljaren bli övermäktig. Det kan därför vara rationellt att fatta beslut i flera steg, att avfärda några partier i taget tills det finns en enda vinnare kvar.

Processen liknar alltså den som äger rum vid andra slags beslut, som till exempel när du väljer huvud­rätt på en restaurang. Om menyn är omfattande behöver du försöka få ned antalet valmöjligheter. Begränsar du dig till de vegetariska alternativen och utesluter fisk- och kötträtterna återstår ett mindre antal rätter. Då kan du lägga mer tid på att aktivt överväga dem.

En populär modell för väljares partival antar att röstningsbeslutet sker i två steg. I det första steget är målsättningen att sortera bort partier som hen inte alls kan tänka sig att rösta på. Empiriskt tycks vänster–höger­ideologi eller blockidentitet vara de mest använda kriterierna för att skärma bort otänkbara alternativ. Gammal vana kan också vara ett rättesnöre i detta beslutssteg. Kvar blir partier som står ideologiskt tillräckligt nära för att allvarligt övervägas som alternativ.

I ett andra steg övervägs noggrant de partier som gått till ”slutspel”. I samband med 2018 års riksdagsval hade de flesta väljare två eller tre partier som de övervägde att rösta på. Nu används beslutsregler som tillåter att de tävlande partierna kan kompensera dåliga attribut (exempelvis att partiet har en annan uppfattning än man själv har i en viss sakfråga) med bra attribut (exempelvis att man tycker att partiet är bäst på att prioritera den fråga som ligger en varmast om hjärtat). När balansräkningen är klar görs en samlad bedömning av vilket av de övervägda partierna som är bäst. Sedan tas det slutgiltiga beslutet.

Studier av svenska väljares partiuppsättningar, det vill säga hur många och vilka partier som övervägs för röstning inför ett val, har pågått i ett par decennier. Fynden visar att partiuppsättningarna är relativt stabila från val till val. För det mesta äger den initiala bortsållningen av alternativ rum långt före ett val, men för en del väljare är processen betydligt mer komprimerad i tiden, på ett sätt så att urvalet av övervägda alternativ sker nästan sam­tidigt som det slutgiltiga partivalet.

Det är lätt att förutse vilka som är de vanligaste kombinationerna av övervägda partier. Väljare med hjärtat till vänster överväger oftast att rösta på ett par rödgröna partier. Väljare med hjärtat till höger väljer oftast mellan två borgerliga partier. Den tredje­del av väljarkåren som varken står till vänster eller till höger har ofta blocköver­skridande partiuppsättningar. De absolut vanligaste partiuppsättningarna består dock fortfarande av endast ett övervägt parti. Den vanligaste enpartiupp­sättningen 2018 var Socialdemokraterna (10,0 procent), med Sverigedemokraterna som god tvåa (7,3 procent).

Om många väljare går in i valrörelserna med en uppsättning av partier som de överväger att rösta på kan det ha stora konsekvenser för partiernas kamp om väljare. Ett parti kan ha en stor andel väljare som överväger att rösta på partiet. För att kunna övertyga sådana väljare om att göra slag i saken och rösta på partiet behöver man känna till vilka andra partier som också ingår bland de övervägda partierna. Nästan alltid rör det sig om de närmaste grannarna i det ideologiska landskapet. Och i så fall gäller att i första hand utforma valbudskap som lockar närliggande partiers väljare att slutgiltigt bestämma sig för att rösta på det egna partiet. Samtidigt sätter partiuppsättningarna upp en tydlig begränsning för partier när det gäller att vinna väljare. De väljare som inte har med partiet bland sina övervägda partier är i praktiken oåtkomliga för politisk påverkan under valrörelsen.

Det går också att fundera på hur väl mediernas bevakning egentligen tillgodoser väljarnas informationsbehov under valrörelserna. Vacklande väljare behöver i första hand vägledning för att kunna bryta dödläget och skilja sina övervägda partier åt. Då behövs kanske inte fler debatter mellan partier som är varandras huvudmotståndare, utan snarare mellan partier som ofta förekommer samtidigt i väljares partiuppsättningar. Det är givetvis en stor journalistisk utmaning att anpassa sin inrikespolitiska bevakning till individuella väljares beslutsprocesser. Inför valet 2018 hittade vi 196 helt unika kombinationer av övervägda partier. De två vanligaste tvåpartiuppsättningarna var V+S och M+KD. Längre ned på listan återfinns mer otippade uppsättningar, som till exempel trepartikombinationerna L+M+SD, S+M+SD eller varför inte C+L+KD?

I Sverige väljer vi partier men inte regeringar. Och det finns en fyraprocentspärr till riksdagen. Vid sentida svenska val har detta faktum påverkat väljarnas beslutsprocesser på ett tydligt sätt. Exempelvis röstade var femte väljare på ett annat parti än det som han eller hon tyckte bäst om vid det senaste valet 2018. När det slutgiltiga valet av parti närmar sig är det därför många som behöver ta hänsyn till den strategiska kontexten för att kunna fatta ett rationellt beslut. Då behöver de tillförlitlig information om hur alla andra väljare tänker rösta. Om det bland de övervägda alternativen då finns partier som riskerar att hamna under fyraprocentsspärren och/eller behövs för att bilda ens önskeregering kan det väga tungt i kalkylen. Då kan beslutsprocessen sluta i en taktikröst på ett litet parti.

Inför årets val har tre partier – L, MP och KD – befunnit sig nära fyraprocentsspärren till riksdagen. Medan KD (som legat över spärren i opinionsmätningar) alltid kan räkna med att vinna tillräckligt många taktikröster från anhängare till Moderaterna är läget annorlunda för MP och L (som legat under spärren). Vid valet 2018 fick Miljöpartiet visserligen en del stödröster från socialdemokratiska sympatisörer. Den här gången är det sannolikt helt nödvändigt för att MP ska nå fortsatt representation. Liberalerna har aldrig tidigare varit i stort behov av stödröster, utan har kunnat leva gott på ett stort samlat sympatikapital i väljaropinionen. Står regeringsmakten på spel och Liberalerna behövs för ett regeringsskifte blir det spännande att se om partiet kan locka väljare från M, KD eller till och med SD att stödrösta liberalt.

Trots stor stabilitet sker vissa förändringar mellan valen när det gäller vilka partier som hamnar i väljarnas partiuppsättningar. Inför 2022 års val misstänker vi att Sverigedemokraterna kommer att bjudas in i fler väljares partiuppsättningar än tidigare. Vi har nämligen sett att M- och KD-anhängare inte längre har så starka antipatier gentemot SD. När SD inte uppfattas som ett pariaparti låser det upp nya möjligheter att konkurrera som övervägt parti. Men det ökar också risken att tappa tidigare väljare till andra partier. Det är fler SD-anhängare som numera tycker så bra om M och KD att de plockar in dessa partier i sina partiuppsättningar. Att bli insläppt i värmen öppnar upp för mellanpartikonkurrens som SD tidigare inte behövt hantera.