Smygtitta på dubbelbeckasinernas hemliga skådespel

Den jämtländska väderprognosen hotar med blåst, dimma och regn. Vi har instruerats att packa våra varmaste kläder. Kalendern visar sommar, men det spelar ingen roll. På kalfjället kommer det att vara iskallt och på sina ställen väntas fjolårssnön ligga kvar. Även snöskor ingår i packlistan.

– Det blir en hård natt på jobbet, säger professor Åke Lindström till sina forskarkollegor.

Vid det här laget har de arbetat sig igenom de flesta väder. Varje sommar i 14 års tid har de lämnat Lunds universitet för en vecka i fjällvärlden. De studerar dubbelbeckasin (Gallinago media) och trots kylan är tidpunkten noga utvald.

Under den månadslånga häckningen samlas fåglarna i stora arenaspel, som det kallas när fågelhanar visar upp sig för honorna. Natt efter natt kråmar sig hanarna i hopp om att locka till sig en partner. Mitt i akten fångar forskarna fåglarna och sätter små dataloggar runt deras ben. Den lilla mätdatorn väger inte ens två gram, men loggar allt från flyghöjd till temperatur och geografisk plats. På så sätt kan forskarna dra mängder av slutsatser om fåglarnas säregna beteenden.

Vid det här laget vet de till exempel att fågeln flyttar hela vägen till den afrikanska kontinenten under vinterhalvåret. I fjol fick gruppen också internationellt genomslag när de kunde konstatera att dubbel­beckasiner flyger på uppemot 8 700 meters höjd. Det är den högsta flyghöjd som någonsin uppmätts för en flyttfågel och studien publicerades i tidskriften Current Biology.

– Det var otroligt häftigt. Nu hoppas vi på nästa stora genombrott, säger Åke Lindström.

Han har varit intresserad av fåglar så länge han kan minnas och behöver oftast bara ett par strofer fågelsång för att identifiera olika arter. Han leder också Svensk fågeltaxering som är en del av Naturvårdsverkets och länsstyrelsernas miljöövervakningsprogram. De svenska siffrorna rapporteras till det europeiska nätverket för fågel­övervakning, EBCC. I Sverige finns faktiskt en av de bästa tidsserierna i Europa vad gäller populationsförändringar hos fåglar, och i en tidigare studie har han bland annat sett att europeiska och amerikanska fåglar reagerar på liknande sätt när det kommer till klimatförändringar.

Dubbelbeckasinen spelar bara om nätterna. De sex personer som utgör fältteamet packar i ordning all utrustning och åker iväg efter klockan 21. Vi lär inte vara klara förrän strax före 05 i morgon bitti.

Planen är att bestiga ett berg, men exakt var vi är någonstans ber Åke Lindström mig att inte skriva. Forskarna har ägnat åratal åt att lokalisera dubbelbeckasinens spelplatser och numera vet de precis var de ska leta. För både fågelskådare och naturintresserade är det en dröm att se dubbelbeckasinen spela, men horder av turister skulle äventyra forskningen. Det är en risk som de inte är beredda att ta. I stället tipsar han hugade om att uppsöka den mer välkända spelplatsen Högåsen, inte långt från Ånnsjöns fågelstation.

– Lekarna är utspridda som byarna i Jämtland, oftast med tre eller fyra kilometer emellan. Det verkar som att fåglarna har järnkoll på de här ställena. Det händer att fåglarna flyger emellan lekarna och spanar, men vi återfångar fyra av fem på samma plats som tidigare år, säger Åke Lindström.

Nattens mål är en av de större lekarna. Framför oss har vi en timmes stigning i brant terräng och redan vid foten av berget ligger dimman tät. Det regnar i alla fall inte. Två privatpersoner synar det lilla gänget utrustade med tunga metallstänger, ryggsäckar och snöskor. Inte ska vi väl ta oss upp på fjället ikväll?

Åke Lindström förkunnar glatt att vi ska titta på fåglar. Personerna i fråga ser inte så lugnade ut.

– Funderar ni på om ni ska ringa fjällräddningen eller psyk­akuten? säger Johan Bäckman, som är tekniksamordnare vid Lunds universitet.

Det är lerigt och kladdigt. Ganska snart börjar det förstås också regna. Först lite försiktigt, kort därpå är vi helt dränkta. Forskarna berättar att vyn brukar vara storslagen med berg i alla väderstreck. Just i dag är sikten max tio–femton meter. Vart vi än tittar möts vi av en kompakt vit vägg, och av säkerhetsskäl uppmanas gruppen att hålla ihop.

Efter drygt en timme är vi framme, men nu regnar det ännu mer. Himlen visar inga tecken på att stilla sig.

– Det finns bara en sak att göra. Vi får gå ner igen, säger Sissel Sjöberg som är migrationsekolog vid Lunds universitet.

Åke Lindström tvekar. Om de går ner nu kammar de noll, och hela årets forskning hänger på den här veckan. Samtidigt inser han att de skulle göra fåglarna en stor otjänst genom att hantera dem i ösregnet. När dubbelbeckasinen kommer i fysisk kontakt med något blött riskerar vätan att tränga in under fjäderdräkten och kyla ner huden.

De allra första hanarna har precis dykt upp till kvällens kärleksdans. Ur stormen framträder ett porlande klickljud som inte liknar något annat. För Åke Lindström är det som ljuv musik, och resten av året längtar han till precis den här stunden. Nu befinner vi oss mitt i händelsernas centrum, men utan att se någonting.

– Det här det är sämsta vädret jag har varit med om på 14 år. Det är helt makalöst, säger Åke Lindström.

Teamet har inget val. De släpar med sig all utrustning och går ner igen. Redan före midnatt är äventyret slut för den här gången.

Bara fyra svenska fågelarter leker vid parning och visar upp sig vid noga utvalda områden. På fackspråk kallas de för spelarenor. Övriga arenaspelare är tjäder (Tetrao urogallus), orre (Lyrurus tetrix) och brushane (Calidris pugnax). Leken pågår vår och sommar, och svårast att hitta är dubbel­becka­sinen. Den påminner om enkelbeckasinen (Gallinago gallinago) som är vanlig i stora delar av landet, men dubbel­beckasinen är större, tyng­re och utrustad med något kortare näbb. Under 1800­- talet var den vanlig i stora delar av både Götaland och Svealand. I dag klassas arten som nära hotad. Fågeln är kräsen och kräver kalkrika myr­områden att häcka i. De senaste decennierna har det blivit en allt mer sällsynt landskapstyp.

Dagen efter den misslyckade fjällturen sitter Johan Bäckman bänkad vid sitt tillfälliga skrivbord på ett vandrarhem i Jämtland. Han arbetar på biologiska institutionens utvecklingslabb i Lund där han servar forskare med tekniska lösningar. Tillsammans med kollegan Arne Andersson har han tillverkat alla små dataloggar som används i forskningsprojektet och nu vankas det sista minuten-bestyr. Hela rummet är belamrat av buntband, lim, kretskort, batterier och verktyg.

– Dataloggen är vår kronjuvel. Det finns inget liknande i världen, säger Johan Bäckman.

Sedan fåglar började ringmärkas har forskare fått hyfsat bra koll på de bevingade djuren, men särskilt de senaste åren har tekniken tagit flera viktiga kliv framåt. 2008 utrustade Lundaforskarna för första gången dubbelbeckasinerna med enklare ljusloggar. Tekniken bestod av en klocka och en ljusmätare. Med hjälp av dygnets längd kunde forskarna beräkna longitud och latitud och därmed få en grov uppskattning över vart fåglarna tog vägen. Det fanns också en temperatur­mätare som mätte var fjärde timme.

Det visade sig snabbt att fåglarna var kallare på dagen än på natten, vilket gjorde forskarna extra intresserade. Det finns egentligen bara ett sätt att bli kall på dagen och det är att flyga uppåt. Först med den nya dataloggen, som introducerades 2015, har fåglarnas beteende kunnat studeras i detalj. Både elektroniken och programvaran har sedan förfinats i flera steg.

– Vi hade en förhoppning om att få loss mer flygdata, och resultaten var mer wild and crazy än vi hade vågat drömma om. Den här tekniken har öppnat dörrar till en värld som ingen varit i tidigare. Ingen trodde att fåglarna skulle flyga så högt och så långa sträckor åt gången. Nu är vi rätt övertygade om att även andra flyttfåglar emellanåt gör på liknande sätt, säger Åke Lindström.

Dubbelbeckasinen flyger inte bara på rekordhöjder upp till 8 700 meter. Den kan dessutom flyga hela vägen från Jämtland till Nigeria i ett svep utan att landa en endaste gång för att äta, dricka eller sova. Maratonflygningarna tar 60–90 timmar, vilket motsvarar 2,5–3,75 dygn. De flesta andra flyttfåglar flyger i 8–12 timmar i taget.

Årets dataloggar har flera nya finesser som förhoppningsvis ska leda till fler banbrytande forskningsresultat. Johan Bäckman berättar att fjolårets upplaga mätte höjdmeter en gång i timmen. Den nya tekniken uppdaterar var femte minut. Nytt för i år är också att samtliga fåglar ska utrustas med varsin liten logg. Tidigare har forskarna bara siktat in sig på hanarna, och vi kommer snart att förstå varför.

Hans fru, Anna-Carin Bäckman, hjälper till att försiktigt böja till buntband i rätt form. Hon är doktor i ekologi och arbetar egentligen för ett företag i Danmark, men har rest med till Jämtlandsfjällen som fältassistent.

– Redan när vi bodde i en tvåa var det stora rummet en verkstad. I det lilla rummet hade vi sovrum, köksbord, soffa och allt annat, säger hon.

Johan Bäckman skrattar och visar en samling centimeterstora gröna kretskort. Dessa ska snart monteras ihop tillsammans med ett litet batteri som vanligen används i hörapparater. I arbets­beskrivningen ingår att vara uppfinnar-Jocke och han lånar in material från både byggindustrin och friluftsbranschen. Ett goretex-membran är till exempel helt nödvändigt för att trycksensorn ska fungera. Den största utmaningen är att tillverka saker som överlever ett helt år ute i naturen. Det har hänt att de har fått in dataloggar som suttit fast på fågeln i tre års tid. En limremsa, avsedd för att smälta ihop kabelkontakter utomhus, kapslar in hela kalaset och skyddar loggen från regn och fukt. För säkerhets skull lägger han in kretskorten i kylskåpet en stund så att tekniken inte överhettas.

– Om det ens fanns så här små komponenter för 20 år sedan var de enormt dyra och användes av Nasa. Vi kan tacka mobilindustrin och spelbranschen för den otroliga teknikutvecklingen. De har ungefär samma krav som vi: Grejerna ska vara små, dra minimalt med energi och vara billiga, säger Johan Bäckman.

Tekniken har egentligen bara en stor begränsning. Att utrusta dubbelbeckasinerna med särskilda sändare som automatiskt skickar alla data är inget alternativ. Då skulle den lilla apparaten väga så mycket att den påverkade djuret negativt. I stället hänger hela forskningen på att fjolårets fåglar återfångas. Biologerna måste manuellt lokalisera varje fågel och samla in loggarna för att avläsa det gångna årets data.

Lyckligtvis brukar de flesta fåglar återvända till exakt samma lek år efter år. Det gäller särskilt hanarna. Honorna verkar i högre grad kunna byta häckningsplats och eftersom tekniken är förhållande­vis dyr har endast hanar utrustats med loggar. Först i år är det damernas tur, och forskarna har därmed höga förväntningar på nästa års data.

Att hitta specifika fåglar kan låta smått omöjligt. Varje år har mellan 10 och 30 dubbelbeckasiner utrustats med något slags logg och antalet återfångade fåglar varierar, men i genomsnitt handlar det om ungefär en tredjedel. Förra året fångade de sju. Ett år fick de inte fatt i en enda fågel och Åke Lindström är alltid lite orolig att det ska hända igen.

Nästa natt är vädret fortsatt för dåligt. Den här gången är det inte ens lönt att försöka. Sissel Sjöberg berättar att hon ”knarkar väder-appar”, och att alla fyra appar levererar samma dystra prognos för natten. Det ska regna som intensivast runt 01-tiden när fåglarna är som mest aktiva.

Först den tredje natten skiner det upp. Forskarlaget äter en extra tidig middag för att komma upp på berget så tidigt som möjligt. De hjälps åt att bära metallstänger, nät och resten som behövs. Den här gången är det ingen som klagar på utsikten.

En lurvig fjällämmel (Lemmus lemmus) gör oss sällskap.

– Väldigt många fåglar häckar just nu när det är så gott om gnagare. Då ökar chanserna att fjällräv och andra äter smågnagare i stället för fågelungar, säger Axel Thorenfeldt, som studerar biologi vid Lunds universitet och deltog även i fjol.

Ljungpipare (Pluvialis apricaria) visslar sin säreget sorgsna ton. Både morkullor (Scolopax rusticola) och enkelbeckasiner hinner flyga förbi innan kvällens huvudrollsinnehavare till slut anländer. Forskarna står på rad med kikare och kameror – samtliga detaljstuderar fåglarnas fötter i jakt på små loggar. Nu börjar det.

Vi känner igen ljudet från i förrgår. De låter inte helt olikt en fjäll­bäck, med ett slags blippande och porlande läte. Man behöver gå ganska nära för att höra det. Hanarna bröstar upp sig som matadoren i berättelsen om tjuren Ferdinand. Den lilla truddelutten avslutas med att han fläker ut de kritvita yttre stjärtfjädrarna så att de lyser i skymningsljuset.

Varje hane försvarar sin tuva. Om en annan hane kommer för nära börjar de jaga varandra. Flera gånger uppstår våldsamma slagsmål och det är kanske inte så konstigt eftersom de står så nära varandra. Det dröjer inte länge förrän fåglarna spelar som i ett surroundssystem och ljudet kommer från alla håll.

Forskarna har hjälpts åt att sätta upp slöjnät som fåglarna tillfälligt fastnar i, ungefär som vid ringmärkning. När varje fågel har blivit vägd, mätt och utrustad med en logg släpps den fri igen.

– Det första fåglarna gör när vi släpper dem är att flyga tillbaka och ställa sig på samma ställe för att fortsätta spela. Även nästa natt är de tillbaka igen. I början var vi lite oroliga att de inte skulle vilja återvända, men det har inte varit något problem, säger Åke Lindström.

20 minuter efter midnatt börjar fåglarna fastna i näten. Solen har gått ner och de finmaskiga näten blir näst intill osynliga. Åke Lindström och Johan Bäckman tänder sina pannlampor. Vingmått, vikt, benlängd, näbblängd, ålder och kön antecknas innan fågeln får en stålring runt ena benet och en logg runt det andra. Loggarna limmas fast med en liten klick superlim.

Ingen av de tio första fångade fåglarna är utrustade med någon data­logg från tidigare år. Den tolfte har en brun plastring runt foten. Det betyder att den har haft en logg, men att den har trillat av någon gång under året. Forskarna blir märkbart besvikna, men jobbar vidare. Den gamla plastringen plockas bort och från och med nu får varje logg en lite större klick superlim innan dubbelbeckasinerna skickas iväg.

Arenaspelet är som intensivast när det är som allra mörkast vid etttiden på natten. Det blir ordentligt kallt och ett tunt lager frost lägger sig över alla våra saker.

Ytterligare två fåglar har varsin metallring runt benen. Båda är honor, och av kostnadsskäl har dessa tidigare inte utrustas med loggar. De har bara märkts på sedvanligt ringmärkarvis. Först i år blir det ändring på den saken och damerna utrustas med samma teknik som herrarna. Förhoppningsvis blir nästa års utdelning betydligt bättre än den här gången.

Av sammanlagt 20 insamlade fåglar får de inte tillbaka en enda logg. Normalt brukar åtminstone en tredjedel bära varsin.

Nästa natt – på årets sista lek – är vädret fortsatt bra, men ännu en gång tvingas forskarna återvända utan loggar.

– Vi vill självfallet ha nya och bättre data, så är det ju, men vi har fortfarande massor av spännande saker att analysera i det gamla materialet, som hur deras ätande styrs av månljuset och hur aktiva de är före och efter sina långflygningar. Det är bara att bryta ihop och komma igen nästa år, säger Åke Lindström.