Månen tur och retur

Det här är en artikel från 2022.

Huvudsaken med månkapplöpningen på 1960-talet var att visa upp högteknologisk kompetens. Tolv astronauter har gått på månen, utforskat lite, och utfört diverse experiment. De tog hem prover från ytan, och lämnade kvar bland annat en typ av speglar som kan användas för lasermätningar av avståndet till månen. Intresset avtog dock snabbt. Månresor var dyra och farliga, och det fanns egentligen inget utbyte av att vara kvar efter att USA väl hade visat sig vara snabbast dit. Under den tiden fanns inte heller så stort vetenskapligt intresse för månen.

Men nu ökar intresset igen. Om den nuvarande planen håller kommer Nasa att sända människor till månen 2025. Tanken är att månfärderna sedan ska användas för att pröva teknik för färder till Mars och kanske med tiden andra mål längre bort.

Nasas nya månprogram kallas Artemis. Det första av en planerad serie månskott planerades till 29 augusti 2022 men flyttades fram till 3 september efter tekniska problem och till slutet av september när också det andra försöket misslyckades. Nytt försök är i november. Uppskjutningen Artemis I är ett test av Nasas nya kraftfulla raket, SLS (Space launch system) som tar med sig farkosten Orion.

Som en liten förelöpare skickades också sonden Capstone iväg mot månen i juni. Capstone har som uppgift att provflyga banan där det är tänkt att rymdstationen Gateway så småningom ska byggas.

En av skillnaderna jämfört med 1960-talet är att det nu är fler länder – och företag – som sänder farkoster till månen. Vid sidan av Artemis­programmet pågår en hel månrush. Nasa har kontrakt med flera privata företag om att leverera nyttolaster i form av vetenskapliga instrument till månen med början i år. Initiativet kallas Commercial lunar payload services (CLPS). Utöver det siktar flera länder och företag på att sända sina egna månfarkoster. Förenade Arabemiraten, Indien, Japan och Sydkorea försöker göra sina första månlandningar. Ryssland har ett eget försök på gång för första gången sedan de sovjetiska månsonderna på 1970-talet.

Precis som i rymdkapplöpningen på 1960-talet är en av anledningarna till att sikta mot månen helt enkelt att visa upp sin tekniska förmåga. Nya rymdnationer och företag visar sina muskler med månfärder. Månen är nära och nåbar, men det finns fortfarande utmaningar med att komma dit. Så sent som 2019 misslyckades både Indiens Chandrayaan-2 och Israels Beresheet med att landa, och båda kraschade mot ytan.

Tekniska styrkeprov samsas också med vetenskapliga intressen.

Längre fram skulle månen kunna fungera som bas för astronomiska observationer, utanför atmosfären och långt från störande belysning och mänsklig aktivitet. Nasa har gjort en förstudie av möjligheten att anlägga ett radioteleskop i en krater på baksidan av månen. Än så länge finns dock inga konkreta planer. Under tiden har forskare och andra intresserade grundat den ideella organisationen International Lunar observatory association som har som mål att studera kosmos från månen, och de har ett första instrument med på landaren Nova-C.

Nästan alla instrument som sänds dit har ändå månen själv som huvudfokus. Den gömmer fortfarande egna mysterier.