Filosofen som talar med hästar

Det här är en artikel från 2022.

Det skarpa ljudet skär i öronen och ekar över landskapet. Busvisslingen ger resultat för snart kommer en häst galopperande genom gräset. Kaja är några hundra meter bort, men lämnar kompisarna i flocken utan att blinka. Nu rusar hon fram med den mörka manen fladdrande i vinden. Hon stannar inte förrän hon är jämsides med Jonna Bornemark.

– Det här är en otrolig känsla. Hästar som tränas med traditionella metoder kommer sällan springande när de ser sina ägare för de tycker inte nödvändigtvis att träningen är så kul. För mig är det här ett kvitto på att vi gör någonting rätt, säger hon.

Jonna Bornemark är professor i filosofi vid Södertörns högskola. Hon medverkar återkommande i radioprogrammet Filosofiska rummet och har skrivit flera uppmärksammade böcker. Boken Det omätbaras renässans: En uppgörelse med pedanternas världsherravälde (Volante, 2018) sålde som en deckare och hon har kallats för Sveriges mest publika filosof. I sin forskning har hon studerat allt från byråkrati och artificiell intelligens till relationen mellan människa och djur.

Nu ger Jonna Bornemark hästen en näve morötter som belöning för att hon sprungit så långt. Sedan går de tillsammans in i stallet för dagens övningar. Som filosof är hon nyfiken på hur relationen mellan häst och människa kan stärkas med ett alternativt sätt att träna. På kuppen utmanar hon flera hundra år gamla normer.

Traditionell hästträning bygger på att tränaren tillfogar hästen ett obehag som sedan tas bort vid önskat beteende – på fackspråk kallas det för tryck och eftergift. Det kan till exempel vara en hand som läggs på hästens bakdel, och när hästen flyttar på sig tas handen bort och trycket lättar. Om hästen inte flyttar på sig kan handen trycka lite hårdare och nästa gång kommer hästen ha lärt sig att flytta sig snabbare för att på så sätt undvika obehaget. Det här träningssättet förekommer inom allt från ridsporten till militären och på ridskolor.

Inom belöningsbaserad hästträning däremot tjänar hästen något varje gång den anstränger sig, oftast mat, godis eller kli. Det är den metoden som Jonna Bornemark praktiserar. När tränaren ber hästen att flytta på sig belönas den sedan med något gott.

Inom inlärningspsykologin kallas de två metoderna för negativ och positiv förstärkning. Negativ förstärkning sker när något obehagligt tas bort från situationen, som i fallet med handen som lättar från hästens bakdel. Positiv förstärkning sker när något tillförs, som mat. I båda fallen lär sig hästen agera på önskat sätt.

För hundar har belöningsbaserad träning varit vanligt åtminstone sedan 1990-talet. I dag belönas en hund ofta med godis eller en favoritleksak när den har gjort något bra. Forskningen visar på flera positiva effekter, som att dessa hundar är mer framgångsrika vid nya inlärningsmoment och att de uppvisar färre stressymtom än andra hundar. Även på djurparker tränas olika arter belönings­baserat som ett led i att få dem att frivilligt acceptera veterinär­vård och sprutor.

På hästsidan är den belöningsbaserade träningen förhållandevis ny och relativt ovanlig. Kritiker menar att hästarnas magar inte är anpassade för att äta mycket på kort tid, och att maten är ett så kraftfullt verktyg att dessa hästar lätt blir ”tiggiga” och buffliga. Under många år var motståndet från hästvärlden i det närmaste unisont. Är det på väg att ändras?

Tillbaka i stallet i Botkyrka utanför Stockholm ska dagens träningspass precis börja. Jonna Borne­mark har lagt morotsslantar, äppelbitar och ett par deciliter müsliblandning i ett midjebälte avsett för hundträning. Den 1,5-åriga kigermustangen Kaja känner med största sannolikhet lukten och in­väntar vidare instruktioner.

Dagens första övning blir att stå helt stilla. Jonna Bornemark signalerar ”stanna” och går sedan ett helt varv runt hästen som inte rör en fena. Kaja belönas med en näve müsli och får sedan i uppdrag att upprepa prestationen ett par gånger till. Nästa övning blir att få sina hovar kratsade, och Jonna Bornemark gör sig redo att avlägsna smuts och stenar som följt med in från hagen. Varje gång hästen lyfter, håller kvar och släpper ner hoven får hon en näve med något gott. Morot är favoriten, därefter kommer müslin och sist äpple. Extra svåra manövrar belönas därför med morot.

Efter ett par minuter korsar Jonna Bornemark armarna, vilket betyder paus. Hästen måste vila mellan varven för att inte bli för trött, men Kaja skulle helst fortsätta ett tag till. Hon stirrar på Jonna Bornemark och följer efter henne en stund. Sedan ger hon upp. Eftersom Kaja är ensam häst i stallet får hon gå lös och tar till slut tillfället i akt att gå på upptäcktsfärd.

– Träningen kan vara så mentalt jobbig att hästen faktiskt behöver vila. Inom vanlig hästträning är paus jätteenkelt, det är ju vila. Här är det nästan som ett straff eftersom godiset försvinner, så vi måste öva på att ta paus. Mycket av det man lärt sig om hästar ställs helt på ända med den här träningsmetoden, säger Jonna Bornemark.

Hon tror också att det är därför motståndet mot metoden varit så massivt. Det som normalt sett är enkelt blir plötsligt svårt. Att bara stå still och slappna av kan vara en utmaning. Det är också lätt att frestas att dra i hästen för att få sin vilja igenom, om inte annat av gammal vana.

Ytterligare en central del av den belöningsbaserade träningen är att låta hästen vara med och bestämma. Om hästen tycker att träningen är kul kan man hålla på lite längre, men om hästen tröttnar bör passet avbrytas. När dagsformen är så avgörande går det heller inte att lägga upp ett detaljerat träningsprogram i förväg. Ena dagen lider hästen av separationsångest från flocken och andra dagen går det i stället hur bra som helst.

Jonna Bornemark har själv tränat med tryck och eftergift i större delen av sitt liv. Som ridskoleelev fick hon tidigt lära sig att trycka hårdare om hästen inte lyssnade. Vid behov uppmanades barnen också att ta till hjälpmedel som exempelvis spön.

Som tonåring jobbade Jonna Bornemark extra på ett stuteri där man hade anammat den så kallade horsemanship-traditionen som precis kommit till Sverige. Tryck och eftergift var fortfarande en central del, men det fanns ett genuint intresse av att försöka förstå hästen. Var den nyfiken, arg eller rädd? Hur mådde den? Hon fick till exempel lära sig att hästen kan bli otrygg av allt för yviga rörelser och att hästen kan se det som en maktdemonstration om du tittar den i ögonen.

– Det här var helt obefintligt i ridskolan. Det var viktigt att kunna namnet på sadel och träns, men hur hästarna kommunicerade pratade vi inte alls om. Det är egentligen inte så konstigt eftersom ridskolan härstammar från den militära traditionen. När många rekryter skulle lära sig rida på kort tid blev det väldigt disciplinerat och rakt på sak. Då finns det inte utrymme för att låta hästen vara med och bestämma, säger Jonna Bornemark.

Med åren har viljan att förstå och kunna kommunicera med hästen ökat. I en uppmärksammad norsk studie från 2016 tränades 13 hästar till att själva få bestämma om de ville ha täcke på sig eller inte. Hästarna tryckte sina mular mot någon av tre skyltar som betydde ”täcke på”, ”täcke av” eller ”oförändrat”. Under kalla dagar ville alla ha täcke på sig och under varma dagar valde alla att avstå. Under dagar med mer svårbestämt väder gjorde hästarna olika.

Etologiforskare har också jämfört positiv och negativ förstärkning i ett antal studier. Vetenskapen är rörande överens om att båda metoderna fungerar och ger god inlärning, men när ett franskt forskarlag studerade ponnyers förmåga att lära sig backa fann de att träningsformen hade stor betydelse för hästarnas reaktion på hur de behandlades. De hästar som tränades med negativ förstärkning hade högre hjärtfrekvens, la öronen bakåt och sökte i lägre utsträckning kontakt med människor. Hästar som tränades med positiv förstärkning visade i stället ett ökat intresse för människor, även efter träning. Hästarna svarade också snabbare på kommandon vid positiv förstärkning.

En svensk studie från Linköpings universitet och Sveriges lantbruksuniversitet år 2020 med Lina Roth som huvudförfattare visar att hästar som tränats med positiv förstärkning i hög utsträckning söker kontakt med både ägare och främmande människor efter avslutad träning.

En annan studie manar samtidigt till försiktighet med den positiva förstärkningen. För mycket och för god mat kan göra hästen överexalterad. En sådan häst riskerar att bli frustrerad och i värsta fall utagerande, vilket kan vara farligt. Forskarna anser därför att tränare bör anta en försiktighetsprincip för att undvika för höga upphetsningsnivåer.

– Den etologiska forskningen är ett slags erkännande. Det har funnits ett ganska starkt motstånd mot den belöningsbaserade träningsformen, men så länge träningen sker på rätt sätt tyder mycket på att den faktiskt fungerar. Det här är inte längre bara två praktiker som ställs mot varandra, säger Jonna Bornemark.

Hon är själv med i en internationell forskargrupp för humanistisk och samhällsvetenskaplig häst­forskning. Hon har hittills tittat närmare på hur hästens vilja ska tolkas, i vilken utsträckning viljan hos hästen bör beaktas och hur olika makt­strukturer påverkar hästen. Framöver vill hon också borra djupare i de filosofiska aspekterna och hon ser filosofin som ett komplement till etologin. I filosofin ryms de existentiella frågorna. Varför umgås människor med hästar? Hur kan relationen bli mer jämlik?

– Om huvudsyftet är att hoppa över hinder tillsammans blir hästen ett instrument. Så har det ofta sett ut genom historien. Det har varit nödvändigt för människan att använda hästar för att transportera sig, plöja åkrar och kriga bättre. Men i dag behöver vi inte hästen för vår överlevnad. Det vi behöver är relationer med andra arter, ungefär som med hundar, och då är det naturligt att vilja att den relationen blir så bra som den kan bli, säger Jonna Bornemark.

Hon ser belöningsbaserad träning som ett sätt att ge utlopp för hästens egen vilja och personlighet. Hästen tränar med henne för att den själv vill, inte för att den är tvungen. Kanske kan träningsformen också ses som en reaktion mot en alltför hård hästhållning.

Under OS i Tokyo sommaren 2021 miste en fälttävlanshäst livet och flera hopphästar slog sig så illa att de blödde. Mest uppmärksammade blev ändå kamerabilderna på en tysk femkampare som piskade sin motsträviga häst upprepade gånger. Klippet avslutades med att även tränaren daskade till hästen, något som bröt mot regelverket och vållade stora protester.

För att undvika att något liknande händer på OS i Paris 2024 har en arbetsgrupp föreslagit en rad åtgärder, som till exempel nolltolerans mot att hästarna blöder och att hästarna ska ha möjlighet att vara utomhus mellan tävlingar. Hästvälfärd har också hamnat i fokus hos Internationella ridsportförbundet som just nu ser över regelverket. Nyligen stängde förbundet av en amerikansk hoppryttare från att tävla i tio år efter att ryttaren ridit med elektrifierade sporrar.

Också inom travsporten har det inträffat flera uppmärksammade dödsfall, där hästar har kol­lapsat under eller efter tävling. När finska forskare undersökte 200 travhästar hade 84 procent bett­skador i munnen. Skadorna kom från det hjälp­medel som ryttare använder för att styra hästen.

Renate Larssen är etolog med särskilt intresse för hästar, och doktorerar just nu vid brittiska University of Leicester. I en studie som leddes av Lina Roth har hon bland annat konstaterat att hästar som tränas belöningsbaserat blir mer kontaktsökande gentemot främmande människor. Renate Larssen ser träningsformen som en del av en etisk transformation som inletts i hästvärlden, och slår fast att det finns vetenskapliga belägg för att positiv förstärkning fungerar på både människor och djur. Inlärningsteorin har sina rötter i behaviorismen, som utvecklades under tidigt 1900-tal och i dag tillämpas flitigt inom psykoterapi och psykologisk behandling, med metoder för att underlätta vid exempelvis depression, ångest, fobi, stress och sömnsvårigheter.

Samtidigt förstår Renate Larssen att det förekommer kritik på hästsidan. Eftersom träningsformen är så pass ny för hästar är det inte alltid så lätt att gå från teori till praktik. Matbelöningar är ett kraftfullt verktyg och det händer att felaktig användning av metoden oavsiktligt tränar hästar att bete sig på oönskade sätt.

– När något blir populärt uppstår ofta förenklingar. Det är inte bara att ge hästen lite godis. Det är lätt att råka belöna fel beteende, som till exempel när hästen nosar på fickorna eller kommer lite för nära. Det tar en livstid att bli bra på tryck- och eftergiftsträning och ingen ryttare skulle klassa sig som fullärd. Likadant är det med positiv förstärkning. Det är inte heller någonting som man lär sig på bara ett par månader, säger Renate Larssen.

Hon konstaterar också att hästen är det enda djurslag där det är tillåtet att använda sporrar, spön och skarpa bett. Sedan länge marknadsförs färgglada ridspön och sporrar till ridskoleelever som knappt kan sitta i en sadel. Enligt Inter­natio­nella ridsportförbundets regelverk är det till exempel inte tillåtet att slå hästen med sitt spö mer än tre gånger på raken under en hopptävling. Renate Larssen menar att gränsen är godtycklig.

– Varför är det okej att slå hästen två gånger men inte fyra? Varför slå hästen alls? Det finns ingen vetenskaplig grund för att tillåta bestraffningar av den typen. Det orsakar bara hästen smärta och ger ingen förbättring av prestationsförmågan. Den kunskapen saknas brett i hästvärlden, säger Renate Larssen.

Hästar föds inte med en naturlig vilja att vara med människor, till skillnad från hundar som har en mycket längre domesticeringshistoria. En hund behöver inte heller andra hundar för att må bra, utan trivs med människan som social grupp. För en häst är umgänget med andra hästar helt avgörande, medan människan på sin höjd är ett slags bonus.

Över lag upplever Renate Larssen att etologer står ganska långt ifrån ryttare och hästtränare. Hon beskriver också hästvärlden som konservativ. Peder Fredricson, flerfaldig OS-medaljör i hoppning, är en av få toppryttare som öppet har berättat att han har testat belöningsbaserad träning. Han har också intresserat sig för horsemanship. Själv ser han det som en självklarhet att prova nya saker.

– Jag rider till 98 procent enligt ridhandboken. Det är grunden i min träning, men därutöver är jag öppen för att titta utanför boxen och se vad andra discipliner gör om jag stöter på ett problem som ska lösas. Om kommunikationen inte fungerar och hästen inte förstår vad jag vill att den ska göra, till exempel, säger Peder Fredricson.

Han kombinerar belöningsbaserad träning med traditionella metoder och beskriver det som lyckat. Han är dock restriktiv med godsaker och erbjuder en klapp eller något annat som belöning. Annars finns det en risk att hästen ”vill ha godis hela tiden”. Han understryker också vikten av att belöna rätt beteende.

– Jag tror att i princip alla ryttare som lyckas på högsta nivå jobbar med positiv förstärkning, medvetet eller omedvetet. Personligen ser jag metoden som ett av flera verktyg i en verktygslåda, säger Peder Fredricson.

Han beskriver den belöningsbaserade träningen som ett annat sätt att kommunicera med hästarna, inte helt olikt att lära sig ett nytt språk. Hans egen drivkraft för att prova sig fram bottnar i en strävan att hela tiden lyckas bättre på tävlingar, samtidigt som hästarna ska må bra. Ju bättre hästarna mår, desto bättre presterar de. 

Men han tycker inte att det är rätt väg att förbjuda sporrar och spön.

– Jag ser inte att sporrar och spön är ett problem så länge man har kunskap om hur man ska använda dem, och när, säger Peder Fredricson.

För Jonna Bornemark är den belöningsbaserade träningen ett experiment som sträcker sig längre än bara till hästen Kaja. Hon har tränat en hund, två råttor, ett lamm och ett stim med mörtar baserat på samma inlärningsteorier. Mörtarna, som simmar vid hennes sommar­stuga i Dalarna, har drillats med bröd och akvariefiskmat.

– Folk pratar om att simma med delfiner, men varför inte simma med ett stim med mörtar i stället? Andra sommaren mindes de allt det som vi hade lärt dem sommaren före. Jag hade ingen aning om att de kunde bli 25 år gamla och hade sådant minne, säger hon.

Hittills har mörtarna bland annat lärt sig att simma fram och tillbaka tillsammans med henne och barnen. Nästa steg är att fortsätta utforska vad relationen kan formas till, och kolla om de också kan simma in genom ringar. Hon är övertygad om att det berikar människan att aktivt söka kontakt med andra arter.

Att den belöningsbaserade träningen fortfarande är ovanlig och ibland anses kontroversiell ser hon inte som ett problem. Tvärtom – hon är van att utmana.

– På senare år har jag kommit på att det här normbrytandet är en röd tråd i mina forskningsprojekt. Jag har en son som är autistisk. Det har också hjälpt mig att se bortom normer, säger hon.

Men eftersom hennes häst delar stall med andra ryttare har hon också lärt Kaja traditionellt tryck och eftergift. Annars hade hästen kunnat bli svårhanterlig. Själv använder hon det bara i nödfall, om hästen till exempel vägrar gå över en trafikerad väg och måste tvingas.

Efter 30 minuter är träningen slut för i dag, i alla fall om hästen får välja. Plötsligt går Kaja och ställer sig vid stalldörren. Hon tittar på dörren, på Jonna Bornemark, och så tillbaka på dörren igen. Kanske längtar hon tillbaka till sina kompisar i hagen.

I efterhand kommer Jonna Bornemark att ångra sitt beslut, men hon lockar med sig hästen till andra sidan stallet för att testa en sista övning som fotografen gärna vill fånga på bild. Det börjar bra. En stund senare förvandlas unghästen till ett trotsigt småbarn. I ett obevakat ögonblick smiter Kaja under ett snöre och kliver rakt in på den intilliggande golfbanan. Välklädda herrar och damer fryser i sina rörelser och stirrar förvånat på den ljusbruna hästen som ställt sig mitt på den oklanderligt gröna gräsmattan. En man på parkeringen, i full färd med att lasta ur sin golfbag, avbryter manövern och tar fram sin mobiltelefon för att knäppa av en bild.

Jonna Bornemark kliver lugnt fram till Kaja och leder henne tillbaka till stallet. Den här gången går de raka vägen till hagen. Så fort hästen får möjlighet rusar hon tillbaka till de andra hästarna i flocken, med samma frenesi som när hon hörde busvisslingen.

– Jag är fortfarande ingen expert på det här. Jag skulle säga att jag är en god medelmåtta. Men vi har bara hållit på i åtta månader. Var kommer vi vara om tio år? Ju längre tiden går, desto mer uppenbart blir det för mig att vi faktiskt bygger en relation och utvecklar ett slags språk. Ett språk där jag också måste kunna lyssna och inte bara ge order.