”Förvänta dig motgångar under 2023”

Ett nytt år är i någon mån ett tomt ark som vi kan projicera förändringsambitioner och förhoppningar på. Visst ska just detta år bli ordningens och den allmänna fulländningens förlovade år? Det ska slutas med saker och börjas med annat. Och förrådsinfernot ska äntligen sorteras i prydligt uppmärkta lådor. 2023 är förresten året när vi alla går från sporadiska gymbesökare till elitidrottare, så vi ses på Sveriges olympiska kommittés träningsläger! Själv laddar jag ner skridsko­åkaren Nils van der Poels periodiserade träningsprogram och för­söker beskära det hårt till något som åtminstone i teorin kan samspela med barnens aktiviteter och med min pendling mellan Gotland och fastlandet.

När jag skenar i väg i fråga om målsättning brukar jag återvända till en bok jag skrev för länge sedan tillsammans med psykologen och psykologiforskaren Alexander Rozental. Boken heter Dansa på deadline och handlar om prokrastinering, alltså uppskjutandebeteende. Den handlar således om de flesta av oss, men i lite olika utsträckning.

Jag brukar vara ganska hygglig på att formulera mål som är tydligt avgränsade i fråga om vad som ska göras och när. Det är en bra början, eftersom grundregeln är att mål ska vara smarta – specifika, mätbara, accepterade, realistiska och tidsatta. Mitt problem är det där med realismen. I Excel-arket får allt plats och inordnar sig så fint i angivna format och formler. Men livet är inte som Excel, och det kommer alltid som något av en chock för mig.

Alexander Rozental är inte chockad. Han har fortsatt att forska kring uppskjutandets psykologi och har även studerat ett problem som är mer besläktat med prokrastinering än man kan tro, nämligen perfektionism. Just föreställningen om att det vi gör måste bli fulländat är en av flera orsaker till uppskjutande. Rädslan för att prestera någonting dåligt blir ett hinder för att alls göra det man har föresatt sig att göra.

Innan jag sätter i gång med att lova på vilka sätt jag ska bli en bättre människa i år frågar jag Alexander om hans bästa tips för att formulera fungerande nyårslöften och leva upp till dem. ”Mitt viktigaste budskap är att man ska förvänta sig motgångar”, svarar han. ”Att råka ut för hinder och bakslag är inget problem i sig – det är förhållningssättet till motgångarna som skiljer dem som lyckas från dem som misslyckas med sina nyårs-löften.”

När jag sitter där med träningsplanerna i Excels rutnät inser jag att det skulle behövas en formel för slumpmässigt omkullkastande av planer. Som i ”Bondespelet”, ett sällskapsspel där man förväntansfullt drar ett kort ur högen och så drabbas ens djurbesättning av mul- och klövsjuka när man i stället hade hoppats på extra utsäde. Jag önskar mig en formel som kan simulera hur planen kommer att fungera i praktiken, ett godtyckligt ingrepp där 10–20 procent av de planerade aktiviteterna ersätts av oförutsedda förhinder. ”Du övermannas av en massiv våg av lättja. Se något meningslöst på telefonen i stället för att göra det du borde ha gjort.” Eller: ”Du får covid. Stå över två veckor och börja om på ruta
ett.”

Den som lyckas med sina nyårslöften är alltså den som ödmjukt ställer sig på ruta ett igen. Om och om igen. Så vi kanske inte ska säga att vi ses på olympiska kommitténs träningsläger utan på ruta ett. Jag törs nästan lova att jag ska hänga där en hel del under 2023.