Fosse skriver sparsam Ikea-dramatik om familjen

Den mångsidige norske författaren Jon Fosse får årets Nobelpris i lit­tera­tur. Utöver prosa och dramatik har han också skrivit lyrik, barnböcker och essäer. Men trots denna litterära bredd och trots att hans pjäser varit relativt välspelade i Sverige har hans verk ännu inte genererat så många akademiska avhandlingar och analyser. Rikard Hoogland, som är docent i teatervetenskap vid Stockholms universitet, tror att det kommer att förändras.

– Det är egentligen märkligt att det finns så lite forskning kring hans dramatik och övriga verk. Men det exploderar nog nu, säger Rikard Hoogland.

För några år sedan medverkade han med en artikel om Jon Fosse och Lars Norén i antologin Contemporary European playwrights (2020).

– De var inspirerade av varandra och tematiskt besläktade med fokus på existentiella frågor och familjerelationer. Men Norén stod ju ofta för ordkaskader, medan Fosse är mycket sparsam med orden, säger Rikard Hoogland.

Titeln på Rikard Hooglands artikel är ”Lars Norén and Jon Fosse: Nordic grey or theatre innovators?”. Han berättar att det ”grå” gärna lyftes fram som något negativt av utomnordiska kritiker när Jon Fosse började ägna sig åt dramatik i slutet av 1990-talet.

– Någon kallade det Ikea-dramatik.

Rikard Hoogland har rest runt i Europa och gått igenom arkiv och inspelningar från teatrar som satt upp Fosses dramer. Han har även intervjuat regissörer och agenter. Rikard Hoogland menar att det var avgörande för Fosses genombrott att exempelvis den ansedda tyska teatertidskriften Theater Heute började skriva om hans dramer som en motreaktion mot dåtidens dominerande teaterstil.

– På den här tiden hade den tyska teatern länge varit ett slags ”regiteater” som fokuserade mer på häftiga inslag än den ursprungliga texten. Det var mycket blod, naket och många inlån från populärkulturen. Det var en postmodern teater där regissören tog plats.

Samtidigt, menar Rikard Hoogland, sökte många efter något mer avskalat och textorienterat.

– Jon Fosse blev en symbol för det. Han upptäcktes i exakt rätt tid i Tyskland.

Det nya i Fosses dramer var att han i hög grad fokuserade på tystnaden mellan replikerna och stod för en sparsmakad dramatik.

– Detta ser man även i hans övriga litterära verk. Hans prosa och hans dramatik ligger väldigt nära varandra, säger Rikard Hoogland.

Det skriver även Kristina Hermans­son under på. Hon är docent i litte­ra­­tur­vetenskap vid Göteborgs universitet och disputerade 2010 med avhandlingen Ett rum för sig: Subjektsframställning vid 1900-talets slut: Ninni Holmqvist, Hanne Ørstavik, Jon Fosse, Magnus Dahlström och Kirsten Hammann.

– Det finns många beröringspunkter mellan Fosses dramatik och prosa. Det gäller rent språkligt, med det väldigt avskalade språket och alla pauseringar, men också tematiskt, säger Kristina Hermansson.

I sin avhandling analyserade hon Jon Fosses roman Bly og vatn (1992, ännu ej översatt till svenska) inom ramen för en större undersökning av hur författare skriver fram textens subjekt.

– I Fosses fall handlar detta mycket om rumslighet. Det slutna rummet är en återkommande figur hos honom. I Bly og vatn handlar det om ett hotell­rum där en man och en kvinna befinner sig.

Kristina Hermansson lyfter fram en aspekt som dittills hade förbisetts av den litteraturvetenskapliga forsk­ningen: huvudpersonens manliga perspektiv.

– Tidigare läsningar hade köpt detta perspektiv rakt av. Jag visar i min analys att det finns ett maktperspektiv i texten och att mannen begår övergrepp genom att han faktiskt till slut låser in den redan utsatta kvinnan och reser hem till sin familj, medan han tänker att han älskar henne.

Bly og vatn skildras ur den manliga huvudpersonens perspektiv. Han är en journalist som tar med sig en kvinna, som är redlöst berusad, till hotellrummet där han ”hjälper” henne genom att få henne att duscha, erbjuder nya kläder och så vidare. Först senare framgår för läsaren att hon är prostituerad.

– För mig är det en tydlig Pygmalion-berättelse, säger Kristina Hermansson med hänvisning till George Bernard Shaws pjäs Pygmalion där huvud­personen professor Henry Higgins lär under­klass­flickan Eliza Doolittle att tala och bete sig som en societetsdam.

– Även Fosses journalist vill för­vandla den prostituerade kvinnan till något finare, samtidigt som han tänker att han borde ligga med henne. Hon beskrivs bitvis som ful, bitvis som vacker. Han gör sig en egen motsägelsefull bild av kvinnan. 

Denna ambivalens består igenom romanen. Journalisten ältar och ältar, vilket Kristina Hermansson ser som typiskt för Fosses huvudpersoner. Hon menar att Fosses prosa, åt­min­stone i de tidiga verken, lever upp till epitetet postmodernistisk. Där finns ofta ett metaperspektiv, och karaktärerna utmärks av en kopiös ambivalens och oro.  

– Det finns inga hjältar. Snarare antihjältar i hans litterära värld. Men trons närvaro präglar i högre grad de senare romanerna, i och med att Fosse blev katolik efter att tidigare ha varit agnostiker.

I Sverige är Jon Fosse just nu aktuell med den sjudelade romansviten Septologin som nyligen kommit ut i svensk översättning.

– På sätt och vis summerar han hela sitt litterära verk i Septologin. I detta prosaverk ser man hur hela författarskapet hänger ihop. Det är en slags höjdpunkt i hans karriär, men han är för ung för att vi ska prata om en höjdpunkt redan nu.

Det säger Akademieledamoten Anne Swärd som också är ledamot i Nobelkommittén. Hon lyfter frågorna som centrala i hans verk.

–  Han är så insisterande och ställer till synes enkla, men stora frågor om livet. Det är nästan som om ett barn ställer frågorna men med en sextioårings erfarenheter, säger Anne Swärd.