Invandring under vikingatiden satte spår i dna

Det var inte bara nordbor som for vida omkring på vikingatiden, människor från fjärran länder kom också hit. Men nordborna bildade oftare familj med partner från väst än från öst, enligt en ny genetisk studie.

Text Mats Karlsson

Publicerad 2023-01-05

Under vikingatidens intensiva kontakter med omvärlden flödade gener in till Skandinavien från många olika håll, vilket illustreras i bilden till vänster. Det syns fortfarande spår av kontakterna med väst i nordbors gener, vilket visas till höger. Även genflödet från norr finns kvar i generna. Bilderna är principskisser och visar inte den verkliga spridningen.
Bild: Cell, Rodriguez-Varela et al.: ”The genetic history of Scandinavia from the Roman Iron Age to the present”.

Vikingatidens kontakter med brittiska öarna var omfattande, under ett par hundra år styrdes öarna av danskar. Men människor därifrån kom också till Norden, det visar spår i nutida nordbors dna. Däremot syns inte kontakterna åt öst och söder på samma sätt, enligt en studie ledd av Stockholm universitet.

Forna nordbor bildade alltså i högre grad familj med partner från väst.

Den skandinaviska expansionen under vikingatiden, med handels- och plundringsfärder i västerled, till framför allt brittiska öarna, och i österled till Baltikum, Ryssland och bysantinska väldet innebar ett inflöde av gener från många olika håll.

Flödet från väst gick till hela Skandinavien, men det från öst till framför allt Gotland och Mälardalen, och från syd till södra Skandinavien. Men spåren i nordbors gener började snart att minska, framför allt de från öst och syd, konstaterar forskare i en ny studie, publicerad i den vetenskapliga tidskriften Cell.

Till vänster: I studien har dna från 297 individer som levde från vår tideräknings början till 1600-talet jämförts med dna från drygt 16 000 nutida individer.
Till höger: Under vikingatiden kom ett genflöde från norr, som forskarna i studien identifierat som en uralisk komponent. Den är vanlig i bland annat samers och finländares dna, men finns i dag spridd över hela Skandinavien.
**Bild:** Cell, Rodriguez-Varela et al.: ”The genetic history of Scandinavia from the Roman Iron Age to the present”.

Bodde på de brittiska öarna

Däremot finns än i dag ett tydligt inslag av gener från väst. Det betyder att män på vikingafärd inte bara tog med sig kvinnor hem från brittiska öarna. De kan till exempel ha bott där och återvänt hem med familj under de århundraden som danskar dominerade dagens Storbritannien, det kan också ha varit män därifrån som bosatte sig i Norden.

Kontakterna med öst som satte spår i vikingatida nordbors dna, men i dag nästan försvunnit, var av annat slag. Kanske var det slavar som togs hit, men inte bildade familj med nordbor. Många – även från väst – tycks inte ha skaffat barn i lika hög grad som nordborna.

– De kan ha tillhört grupper som inte fick bilda familj eller skaffa barn. Men slavar är bara en sak de kan ha varit. De kan ha varit diplomater och köpmän, eller fruar till dem. De kan ha varit präster och munkar som levde i celibat, eller kommit hit för diplomatiska giftermål, säger Anders Götherström, professor i evolutionär genetik vid Stockholms universitet och en av huvudförfattarna till studien, jämte bland andra kollegan Ricardo Rodriguez-Varela.

Fler kvinnor från öst

Hur många från brittiska öarna och andra områden som bosatte sig i Skandinavien vet inte forskarna. Genflödet från öst tycks vara kvinnodominerat, men någon övervikt för endera könet har inte hittats i genflödet från väst.

Forskarna jämförde dna från 297 individer, från vår tideräknings början till 1600-talet, samt dna från över 16 000 nutida nordbor, med andra européers dna. Andelar av de olika inslagen i dagens arvsmassa har inte beräknats, men Anders Götherström uppskattar att bara ungefär hälften av det förväntade inslaget finns kvar.

Märkligt nog är inslaget av östliga gener i dag inte störst i de delar av Sverige som påverkades mest av migrationen under vikingatiden – Gotland och Mälardalen – utan i Sydsverige.

Av den dna som jämfördes hade 249 prover tidigare analyserats, medan dna från 48 nya forntida individer analyserades i studien. Det är bland annat sju individer från Sandby borg på Öland, där en massaker ägde rum i slutet av 400-talet, och ett dussin från örlogsskeppet Kronan, som sänktes i Östersjön 1676.

I studien som påbörjades 2018 har nya sekvenseringar också gjorts för 13 individer från Sigtuna, där tidigare analyser visat att en stor del av stadens befolkning var av östlig härkomst.

Tre olika genpooler

Dna från de 297 individerna jämfördes sedan med dna från 9 000 individer i en databas med nutida européers dna. För att se hur mycket dna som flödat in från väst jämförde forskarna med irländare, från öst med litauer och från syd med sardinier.

I det historiska materialet ingick bland annat dna från besättningsmän på krigsfartyget Kronan som sjönk utanför Blekinges kust 1676.
**Bild:** Lars Einarsson

– Vi ser tre olika genpooler. Det medeltida och historiska materialet är mer likt dagens skandinaver än de som levde före vikingatiden. Sedan ser vi genflödet in under vikingatiden. Det är inte samma genpool före, under och efter vikingatiden, säger Anders Götherström.

Forskarna har i studien även tittat på dna för norra Skandinavien. Där syns ett nytt genetiskt element som kom in från norr och började spridas för ungefär 1 000 år sedan.

Den isländske forskaren Agnar Helgason jämförde proverna från forntida individer i norr med finländare, nutida samer, nordamerikaner och centralasiater. Han hittade en gemensam komponent som är uralisk, ett dna-inslag som bland annat är vanligt bland dagens samer och finländare.

Från vikingatiden finns enstaka fall, som en familj begravd i nordligaste Norge. Under 1300-talet hade komponenten spridit sig söderut, men först i individerna från Kronan 1676 ser den ut att ha nått hela Skandinavien. Det uraliska inslaget kopplas alltså inte enbart till samiska eller finländska identiteter.

Artikeln uppdaterades 2023 01 06.