Hur räknade vi före år ”noll”?

Svar av Gullög Nordquist, professor emeritus i antikens kultur och samhällsliv, Uppsala universitet

Det finns en rad olika källor för att översätta äldre tideräkning till vår egen, men årtal blir sällan helt säkra. Olika kulturer hade sina egna kalendrar, ofta baserade på månåret, jämsides med andra system. Så hade till exempel Rom en mån/solkalender, men åren benämndes efter de högsta ämbetsmännens, konsulernas, ämbetsår eller angavs som ab urbe condita, det vill säga år efter Roms grundläggande (753 f.Kr.). Viktiga, mer eller mindre tillförlitliga, kungalistor har vi från till exempel Egypten, och i Kina har de så kallade bambu-annualerna, en gammal kronologisk historisk skrift, varit en viktig källa. Historikerna använder dessa, liksom andra texter som bevarade skrifter av forntida historiker (som hade nu försvunna källor), för att finna länkar och punkter där viktiga händelser omtalas i olika system. Det är dock ofta svårt att etablera exakta årtal.

Astronomiska fenomen som solförmörkelser kan ge exakta årtal – men inte alltid! Fornegyptiska texter om när stjärnan Sirius syntes vid horisonten knyter exempelvis farao Sesostris III tredje regeringsår till år 1872 f.Kr. – men bara om stjärnan sågs från Memfis i norr. Var det i stället i södra Egypten blir det årtionden tidigare och hela regentlängden förskjuts! Vissa perioders kronologi är alltså mer säkra och andra mer osäkra. I litteraturen hittar man olika årtal beroende på vilken av flera alternativa kronologier som författaren följer. Därför vandrar till exempel den babyloniska regenten Hammurabi runt i tiden mellan 1848 och 1686 f.Kr.

Kulturkontakter – handel, diplomati, konflikter – medförde spridning av varor, bilder och omnämnanden som kan hjälpa till med datering. Avtryck från mykensk grekisk kultur syns till exempel i såväl hettitiska skriftliga källor som i egyptiska gravbilder och keramikfynd runt östra Medelhavsområdet. Väldaterade fynd i något av dessa led kan därför datera även de andra samtida. Arkeologer arbetar också med slutna fynd, som gravar, där allt som hittas har begravts samtidigt. Dessa jämförs med andra slutna fynd för att etablera kedjor av föremålsutveckling i en relativ kronologi. Naturvetenskapliga metoder, som C14 och dendrokronologi (datering med hjälp av årsringar i trä), kan sedan ibland användas för få en mer absolut datering i årtal av fynd och kontexter. Det är också värt att minnas att även om vår tideräkning som utgår från Kristi födelse nu är spridd över världen var det först på 800-talet i Västeuropa den blev mer vanlig. Och bruket av ”f.Kr.” kom långt senare, först från 1600-talet.