Klimatmanipulation: Privata företag utmanar med ny teknik

Februari 2023 blev den månad då ballonger blev både världsnyheter och dramatisk världspolitik. Den 12:e februari rapporterade medier om att amerikansk militär på order av president Joe Biden skjutit ned ett okänt åttakantigt föremål som färdades på drygt 6 000 meters höjd någonstans mellan USA och Kanada. Det var inte första gången som luftrum stängdes av och det amerikanska flygvapnet angripit främmande flygande föremål. Tidigare samma månad hade USA upptäckt och skjutit ned vad som kommit att kallas kinesiska spionballonger. Kina avfärdade detta som ren inbillning och menade att de flygande föremål som amerikanska militärer skjutit ned inte var något annat än höghöjdsballonger som användes för att samla in väderdata. Både den amerikanska och kanadensiska militära apparaten var på helspänn dessa veckor. Amatörsällskapet Northern Illinois Bottlecap Balloon Brigade fick enligt uppgift se en av sina hobbyballonger (inköpt för den nätta summan 125 kronor) pulveriseras av en värmesökande Sidewinder-robot värd över fyra miljoner kronor.

Höghöjdsballonger som dessa skapade bara några månader tidigare en helt annan typ av kontro­vers, nämligen den om drömmen att ”kyla ned” klimatet genom att rikta bort solstrålning från jordens yta på konstgjord väg. Förslagen på hur detta skulle kunna fungera är många. För några år sedan föreslog den svenske astronauten Christer Fuglesang att man skulle använda enorma speglar eller solljusreflekterande segel i rymden som en ”plan B” för att bromsa in den globala uppvärmningen. Andra har föreslagit tekniker som imiterar vulkanutbrott genom att skjuta upp stora mängder svavelpartiklar i stratosfären för att reflektera bort solljus, eller tekniker som i stället ökar havsytans reflektion genom artificiella luftbubblor. För många år sedan träffade jag Stephen Salter, som ägnat stora delar av sin forskargärning åt att utreda möjligheten att skapa självstyrande solenergidrivna skepp med maskiner som skjuter upp havssalter i luften för att skapa superreflekterande och nedkylande moln.

En av de vanligaste föreställningarna kring tekniker för att kyla ned klimatet, är att dessa behöver samordnas och levereras av en kraftfull allians av stater, eller åtminstone av en tillräckligt mäktig aktör (läs stormakt eller potent multimiljardär) som kan säkra att den tekniska infrastrukturen är tillräckligt omfattande i tid och rum. Två män beväpnade med en enkel idé och några höghöjdsballonger kom nyligen att helt vända upp och ned på denna föreställning.

I december 2022 offentliggjorde Luke Iseman och Andrew Song ”Make Sunsets”, världens första start-up för nedkylning av klimatet genom att försöka reglera solinstrålningen som når jordens yta. Den som vill bidra kan gå in på företagets hemsida och köpa ”nedkylningskrediter” för en valfri summa över 10 amerikanska dollar. Före­taget använder sedan dessa pengar för att skjuta upp en väderballong. När ballongen har nått rätt höjd släpper den ut partiklar som bidrar till att skapa moln – dessa moln riktar då solens uppvärmande strålar bort från jordytan. Det är i alla fall planen. På företagets hemsida går det att läsa att 1 gram av dessa partiklar kan ”kompensera” för 1 ton CO₂-utsläpp. ”Make sunsets” har redan gjort två, enligt egen utsago, lyckade ballongförsök i Reno (Nevada, USA) och Baja California (Mexiko).

Förutom den skakiga vetenskapliga grunden för denna företagsidé, och det faktum att det i dag överhuvudtaget inte existerar en reglerad marknad för ”nedkylningskrediter”, så kan man inte annat än förundras av den måttlöst fräcka attityden bakom projektet. Time Magazine tecknade nyligen ett närgånget porträtt av Iseman och Song när de var i full färd med att förbereda en av sina ballonguppskjutningar. Det hela börjar i ett hotellrum belamrat med prylar från lågpriskedjan Home Depot och en lågtryckskokare som satts ihop till ett hemmasnickrat laboratorium. Männen kämpar med att destillera den svaveldioxid som senare ska släppas ut från ballongerna. ”Jävlar, ja! Jag fattar inte att det funkar!” säger Iseman efter att de lyckats kyla ned svaveldioxiden till flytande form. Make Sunsets pitch att företaget är tänkt att fungera som en ”solkräm för planeten”. Pitchen togs fram av de unga männen med hjälp av Open AI:s verktyg Chat GPT. De frågade chatboten hur de skulle förklara solinstrålningsreglering på ett sätt som är begripligt för en femåring.

Det är amatörernas afton, och forskarvärlden är urförbannad. Tidigare har den här typen av praktiska försök att pröva tekniken bakom reglering av solinstrålning alltid skett inom ramen för akademisk forskning i experimentellt syfte. Ett av de mest omtalade försöken gjordes i oktober 2011 när en brittisk forskargrupp inom ramen för projektet ”The stratospheric particle injection for climate engineering” (Spice), planerade att pröva huruvida det var tekniskt möjligt att med hjälp av en kraftig ballong höja en slang en kilometer upp i luften, för att i ett senare steg släppa ut 150 liter vanligt vatten där uppe.

Fullständigt ofarligt kan det ju tyckas. Tanken bakom experimentet var dock att denna teknik i förlängningen skulle kunna användas för att manipulera klimatet, vilket ledde till ett ramaskri hos miljörörelsen och till omfattande kritik i internationella medier. En internationell miljö­organisation kallade Spice för en ”trojan hose”, en trojansk slang. Ordleken fångar rörelsens syn på hur ett till synes oskyldigt experiment kan bli början på en framtid där riskfyllda tekniker ger regeringar och företag falska förhoppningar om att de kan fortsätta pumpa ut växthusgaser i all oändlighet. Efter stormiga diskussioner och avslöjanden om oredovisade ekonomiska intressen hos några av forskarna, så lades projektet ned i maj 2012.

Spice har lämnat ett sår som inte riktigt vill läka bland de forskare som ser tekniker för att reglera solinstrålning som den sista utvägen ur klimat­krisen. Om det inte ens är socialt accepterat att bedriva fullständigt harmlösa experiment, hur ska vi då veta om dessa tekniker överhuvudtaget fungerar den dag framtida generationer, i en värld plågad av klimatkrisens effekter, kan komma att behöva dessa tekniker akut? Det är frågan många ställer sig.

Tekniker för att reglera solinstrålning väcker en nyfikenhet som inte vill släppa sitt grepp om delar av forskarsamhället. Drygt tio år efter Spice upprepades samma misstag i Sverige inför en förvånad internationell publik. Den svenska rymdbasen Esrange planerade, på uppdrag av det amerikanska forskningsprojektet Scopex (Stratospheric controlled perturbation experiment) att genomföra en testflygning av en höghöjdsballong över Kiruna med den naiva förhoppningen att allmänhet och intresseorganisationer inte skulle ha några invändningar. Denna gång skulle ballongen skickas nästan 20 kilometer upp i luften, för att i ett senare steg av projektet släppa ut mellan 100 och 2 000 gram kalciumkarbonat, samma ämne som förekommer i vanlig krita. Miljö­organisationer mobiliserade igen, denna gång i allians med Samerådet. Till slut fick även planerna för detta experiment avbrytas efter omfattande kritik.

I debatten om dessa experiment har vissa föreslagit att det bästa vore att förbjuda den här typen av forskning. Personligen tycker jag att detta vore en dålig lösning av flera skäl. Avgränsningsproblemen är till exempel omfattande, eftersom forskningen överlappar med grundläggande och viktig klimatforskning. Hur bildas vita moln över världshaven? Vilken effekt har svavelpartiklar från föroreningar på klimatsystemet? Att reda ut dessa frågor kräver ofta fältexperiment, där resultaten kan användas både för att förbättra dagens klimatmodeller och för att utveckla tekniker för att reglera solinstrålning. Vem ska övervaka att kunskapen som tas fram görs med syfte att bidra till det ena, och inte det andra?

Svenska universitet och dåvarande ”rymd­ministern” Matilda Ernkrans (S) missade ett gyllene tillfälle att lära från den svenska ballong­krisen, och ta ledning i den internationella debatten om vetenskapens roll och ansvar när det gäller kontroversiella klimattekniker. Sedan dess har dock de amerikanska vetenskapsakademierna (National academies of sciences, engineering, and medicine) försökt definiera normer för experiment med den här typen av tekniker. Det amerikanska Vita huset planerar också att ta fram ett femårigt nationellt forskningsprogram för att utforska möjligheterna och riskerna förknippade med konstgjord reglering av solinstrålning. Vi får utgå från att detta nya forskningsprogram bygger på de varsamt utvecklade riktlinjer som tagits fram av de amerikanska vetenskapsakademierna. Bland dessa riktlinjer ingår rekommendationer om att forskningen ska ske i nära samråd med beslutsfattare och allmänhet, utformas på ett sätt som möjliggör insyn för utomstående, och enbart bedrivas med forskningens och det allmännas bästa för ögonen.

De amerikanska vetenskapsakademierna kan dock inte sägas företräda den samlade forskarvärlden i denna kontroversiella fråga. Sedan något år tillbaka cirkulerar det ett öppet brev, undertecknat av en lång rad namnkunniga internationella forskare, som varnar för riskerna med att normalisera forskning om dessa tekniker. Brevet börjar med följande krav: ett förbud mot offentlig finansiering av forskning om tekniker som syftar till att reglera solinstrålning. Nyligen publicerades ett annat öppet forskarbrev som i stället uppmanar till mer forskning inom detta område. Det var många som förvånades över att detta brev signerats av James E. Hansen, tidigare chef för det amerikanska rymdforskningsinstitutet Nasa, och troligtvis en av världens mest kända och samhällsengagerade klimatforskare.

Skyttegravskriget mellan företrädare och motståndare har under lång tid paralyserat utvecklingen av solregleringstekniker. De principer som varsamt tagits fram av akademiska institutioner för experiment är dessutom så pass krävande att bara ett litet fåtal forskargrupper tycks ha haft kraft och kompetens nog att hantera både ett komplext forskningsprogram, och kritiken från beslutsfattare, kollegor och miljöorganisationer samtidigt.

Men denna paralysering uppstår bara för den som bryr sig om vad andra tycker. Ballongrebellerna inom Make Sunsets gör inte det. Nyligen avslöjade MIT technology review dessutom att ytterligare ett experiment med ett enkelt ballong­system, som i förlängningen skulle kunna möjliggöra storskalig klimatmanipulation, har testats av två brittiska forskare inom projektet ”Strato­spheric aerosol transport and nucleation”, med den medvetet uppseendeväckande akronymen Satan.

Teknikutveckling och kontroversiell forskning tycks svår att stoppa med frivilliga normer och principer – hur väl genomtänkta dessa än är. Artificiell intelligens (AI) är ett tydligt exempel på detta. När utvecklingen av stora språkmodeller baserade på artificiell intelligens exploderade och Chat GPT släpptes, då suddades plötsligt de tidigare principerna som tagits fram av den privata sektorn om ”ansvarsfull användning” ut. Återhållsamhet har i ett svep vänts till sin motsats i jakten på nästa kommersiella användning av stora språkmodeller. Plötsligt stod etiska principer i vägen för framtida marknadsandelar och ekonomiska värden. Det finns en överhängande risk att vi ser samma omedelbara upplösning av forskningsetiska principer den dag när frestelsen att hitta en teknologisk snabbfix på en accelererande klimatkris blir alltför stor.

Jag kan inte låta bli att tänka på poeten och författaren Jonas Grens roman Kromosomparken (2022) som berättar historien om syskonen Ella och Vera i en framtid djupt formad av klimat­krisen. Jorden omfamnas av ett allestädes närvarande konstgjort dis, skapat av artificiell spindelväv. Väven, som måste upprätthållas kontinuerligt, skuggar atmosfären för att skydda mänskligheten från solens dödliga hetta. Dikt och verklighet har en sak gemensamt – människans stumma acceptans inför en planet som förändrats för evigt. Under höghöjdsballongerna pågår ju våra liv precis som vanligt.