Crafoordvinnaren: ”Jag fick lära mig att Gud skapat allt”

F&F ställer fem frågor till Dolph Schluter, professor vid University of British Columbia. Han har tilldelats årets Crafoordpris i biovetenskaper för att i praktiken ha visat att Charles Darwins teorier om naturligt urval stämmer.

1 | Du inledde din forskarbana med att studera finkar på en öde ö i fem månader, hur var det?

– Jag var 22 år gammal när jag hamnade på Galapagosöarna som doktorand. Jag är från Montreal i Kanada och hade aldrig varit längre söderut än Boston i USA. Det var mitt livs äventyr, långt från civilisationen. En gång i månaden kom en båt med dricksvatten för det fanns inget på ön. Vi bodde i tält och åt all mat ur konservburkar. Vi alternerade mellan bönor, tonfisk och spaghettisås. Vi hade ingen kontakt med omvärlden så vi tittade på stjärnorna, och på fåglarna förstås.

– Finkarna var så tama och orädda! De var inte vana vid människor så det gick att stå riktigt nära och observera. Det vi ville veta var hur fågelarter påverkade varandras evolution. Vi upptäckte att två arter som levde på samma ö var mer olika än arter som hade hela öar för sig själva. Det handlade framför allt om storleken på näbben. Med större eller mindre näbb slapp finken konkurrera med alla andra och kunde hitta nya slags frön att äta.

2 | Hur blev du intresserad av artbildning?

– Jag växte upp i en katolsk familj i Kanada och fick lära mig att Gud skapade alla varelser på jorden. I skolan fick jag för första gången höra om evolution, att människan härstammar från apor och att alla livsformer på jorden delar samma ursprung. Det var något lite rebelliskt över det här, som förstås gjorde det hela ännu mer berusande. Jag ville veta mer, och så blev det. Man kan säga att jag jobbar vidare med Charles Darwins teorier.

3 | Du har också studerat storspigg, en långsmal liten fisk. Vilka är de viktigaste slutsatserna?

– Storspiggen har funnits i havet i flera miljoner år, men när inlandsisen drog sig tillbaka etablerade den sig i nybildade sjöar i Kanada. De här sötvattenspopulationerna är bara 10 000 år gamla, vilket gör dem till några av de allra yngsta arterna på hela jorden.

– För att undersöka artbildningen har vi byggt 22 dammar på campus. Där kan vi noga spåra genetiska förändringar över generationer. Vi upptäckte tidigt liknande mönster som från Galapagos, att när två arter förekommer tillsammans blir de ekologiskt väldigt olika i både form och storlek.

3 | Läget för den biologiska mångfalden beskrivs ofta som akut. Delar du den bilden?

– Absolut. Det är inte så många arter som har utrotats än, men vi vet att det kommer. Hittills är det främst populationer av arter som har dött ut, och de populationerna innehåller geografisk variation som behövs för att klara klimatförändringarna. Det oroar mig mycket. I takt med att samhällen exploateras är det inte heller lika enkelt att studera arter under samma förhållanden som när arten utvecklades, som jag gjorde på Galapagos. Vi tappar viktiga delar av vår historia.

4 | Du är född i Montreal och i december var det just där som världens länder enades om ett nytt politiskt ramverk för biologisk mångfald. Hur viktigt var det?

– De här mötena representerar hopp. Det ska inte underskattas, det är en viktig kraft och med uttalade mål får medborgarna kraftfulla verktyg att ställa sina regeringar till svars. Men jag skulle önska att länderna var mer ambitiösa.

5 | I och med Crafoordpriset får du ta emot sex miljoner svenska kronor. Vad ska du använda pengarna till?

– Jag har inte hunnit prata med University of British Columbia om detta än, men jag har en idé om att stödja ett postdoktorprogram för biologisk mångfald. Det har alltid varit svårt att hitta pengar för att hålla programmet flytande och det är väldigt synd. Jag vill gärna se att vi hittar en permanent lösning.