Magisk vetenskap

Vetenskap och magi låter som en udda kombination. Men det vetenskapliga intresset för magiska illusioner sträcker sig faktiskt ända tillbaka till den experimentella psykologins födelse i slutet av 1800-talet. Då ville många naturvetare granska påståenden om till synes mirakulösa fenomen som att få kontakt med andeväsen.

I dag pågår en renässans för vetenskap baserad på magiska illusioner. Forskare runt om i världen använder metoder utvecklade av magiker till att studera mentala processer hos människor och i vissa fall även hos djur. Trolleritrick har visat sig vara effektiva verktyg när det gäller att öppet eller förtäckt manipulera försöksdeltagares upp­levelser i laboratorieexperiment. Det har jag själv använt mig av för att bygga och använda falska tankeläsmaskiner tillsammans med kollegor vid McGill University i Kanada. Jag har en utbildning inom experimentell psykologi och neurovetenskap, men har också arbetat många år som semiprofessionell trollkarl.

En av fördelarna med att forska om magi är att illusionstrick lämpar sig utmärkt för praktiska demonstrationer. Här är ett exempel: Ta en titt  på bilden här nedanför av sex olika spelkort! Välj nu ett valfritt kort och koncentrera dig på det. Försök att föreställa dig kortet så levande som möjligt – det kan hjälpa att blunda en stund.

Tro det eller ej, men jag kommer att ta bort just det kort du har valt! Om du skrollar till botten av artikeln ser du att det bara är fem kort kvar – och ditt är borta! Jag har tydligen läst dina tankar och tagit bort kortet som du tänkte på.

Tricket visar hur magi kan utnyttja kontra­intuitiva psykologiska principer för att alstra till synes omöjliga upplevelser. Det illustrerar också hur olika inramningar ger upphov till vitt skilda illusioner. I sin ursprungliga utformning är det ett korttrick som kan presenteras som ren fingerfärdighet. Utövaren kan felaktigt påstå sig ha snott mål­kortet med rörelser snabbare än ögat.

Men tricket kan också presenteras som tankeläsning eller till och med tankepåverkan. Kanske avslöjade magikern vilket kort du valt genom att avläsa dina outtalade tankar? Eller var det snarare så att magikern manipulerade din fria vilja så att du valde det kort du valde?

För några år sedan använde psykiatriker detta speciella trick för att snabbt och tillförlitligt framkalla en skonsam upplevelse av ”tankeinterferens” hos människor som haft mer eller mindre svåra psykotiska upplevelser. Syftet var att se om de reagerade und­vikande, accepterande eller på något annat sätt. Naturligtvis hände inget magiskt. Tricket bygger på en princip som psykologer kallar förändringsblindhet. I det här fallet innebär fenomenet att jag lätt kunde ta bort just det kort du tänkte på – eftersom jag i själva verket tog bort alla kort! Detta kan kännas magiskt. De flesta av oss tror inte att vi skulle kunna missa en så dramatisk förändring.

Magiker har använt den här typen av trick åtminstone sedan början av 1900-talet. Grundidén utvecklades av den amerikanske musikläraren och magikern Edward A. Parsons (1849–1929) som uppträdde under namnet Henry Hardin. Det är värt att notera att forskarsamhället började ta förändringsblindhet på allvar först under 1990-talet. Då utvecklade den kanadensiske psykologen och datavetaren Ronald Rensink och hans medarbetare ett enkelt experiment som visar att friska försökspersoner kan ha svårt att upptäcka även dramatiska förändringar i fotografier. Ironiskt nog hade de svårt att få sina resultat publicerade, eftersom andra forskare som granskade deras arbete från början trodde att folk omöjligen kunde behöva så lång tid för att upptäcka förändringarna.

I dag är förändringsblindhet ett etablerat forskningsfält. I kom­bi­na­tion med fingerfärdiga korttrick har det faktiskt lett till upp­täckten av så kallad beslutsblindhet, och till hela den forskar­grupp jag ingår i. När nya tekniska innovationer dyker upp händer det att människor uppfattar dem som närmast magiska. Historiska exempel är trådlös telegrafi och television. I vår tid har artificiell intelligens fått en liknande roll. Science fiction-författaren Arthur C. Clarke noterade att ”all tillräckligt avancerad teknik är omöjlig att skilja från magi”. Utgångspunkten för vår forskning är att det omvända också kan vara sant: Magiska trick och illusioner kan göras så att de inte kan skiljas från avancerad teknik.

Utvecklingen går snabbt när det gäller teknik för att avläsa mänsklig hjärnaktivitet, delvis tack vare artificiell intelligens och maskininlärning. Men framstegen är hittills ganska små. Den information om hjärnans aktivitet som går att fånga upp är begränsad och kräver att försöksdeltagaren samarbetar. Dessutom är den nödvändiga utrustningen extremt dyr och tekniskt komplicerad. Men inte desto mindre är det troligt att teknik för att avläsa hjärnaktivitet blir både effektivare och mer utbredd. Därför är det klokt att förbereda sig.

Det bästa vore om vi redan nu kunde ta reda på hur människor skulle reagera på en sådan utveckling. Men här finns ett problem. Vi skulle behöva be folk att föreställa sig hur de skulle reagera på något som för närvarande är spekulationer och science fiction. Tidigare psykologisk forskning visar att människor är dåliga på att förutsäga sina egna känslor och beteenden i förhållande till framtida händelser.

Jag och mina kollegor i Lund har tillsammans med forskare vid McGill university utvecklat en ny lösning på detta metodologiska problem. Vi har hittat på experiment där vi använder magiska illusioner för att lura deltagarna att tro att de interagerar med verklig teknologi. För att övertyga folk om att maskinerna fungerar på riktigt lånade vi metoder från en viss gren av magin som kallas mentalism och ger sken av övernaturliga krafter, som att läsa tankar eller förutsäga framtiden.

Magiker har under lång tid utvecklat och för­finat mentalism som underhållning. Historiskt har den också använts av ohederliga andeskådare och andra mystiker för att skapa falska intryck av övernaturliga förmågor.

De som deltar i våra studier tror att experimenten bygger på avancerad neuroteknik. Vi berättar alltid sanningen i efterhand, men medan försöken pågår tror deltagarna att maskinerna fungerar. Det innebär att vi kan mäta och registrera äkta beteendesvar. Paradoxalt nog måste vi alltså lura våra deltagare för att säkerställa att vi får ärliga svar.

Nyligen publicerade vi en vetenskaplig rapport om hur vi fick 59 försökspersoner att tro att falska neuroteknologiska maskiner kunde uppfatta deras outtalade preferenser. Generellt sett litade de på våra låtsasmaskiner. Ingen uttryckte några misstankar om dem, eller om våra ”bevis” för att de fungerar.

Vi lät försökspersonerna fylla i traditionella enkäter med papper och penna om sina attityder. Frågorna handlade om allt från olika slags glass till politiska åsikter. Sedan jämförde vi deras svar med det vi presenterade som utdata från våra tanke­läsmaskiner.

Under hela experimentet använde vi olika trick för att i hemlighet tjuvtitta på deltagarnas skriftliga svar. Vi lät maskinen göra en ”tankeläsning” och sedan skriva ut resultatet på ett pappersark redan innan försökspersonen skrivit ner sina tankar. Arket verkade komma ut med textsidan nedåt, men var i själva verket blankt. I smyg ersatte vi sedan det blanka pappret med en utskrift baserad på vår hemliga smygtitt. För deltagarna skapade detta en övertygande illusion om att vår teknik kunde läsa deras tankar med otrolig precision.

På sätt och vis är det faktiskt lättare att genomföra tricken i laboratoriet än i samband med en magisk show. Under en magisk show vet folk att en trollkarl kommer att försöka lura dem. Våra del­tagare, däremot, hade ingen anledning att misstänka att vi använde några knep.

Eftersom vi fuskade kunde vi alltid få det att verka som om maskinens resultat överensstämde med försökspersonernas attityder. Men vid några tillfällen presenterade vi medvetet fiktiva mätresultat som vi visste stred mot deltagarnas enkätsvar. Detta är kanske en av studiens mest fascinerande aspekter: Ställda inför påhittade mätresultat litade flertalet försökspersoner mer på maskinen än på sig själva. Somliga uppgav att maskinen hade uppfattat vad de kände ”i hjärtat”. Våra deltagare verkade alltså ha större tilltro till den falska maski­nen än till sin egen introspektion. Sammantaget ser jag detta experi­ment som ett lovande belägg för att vi på ett över­tygande sätt kan simulera avancerad teknologi med hjälp av magiska metoder.

Jag hoppas att vår forskning ska bidra till bra diskussioner om hur människor påverkas av ny teknik. Etiker och beslutsfattare som brottas med de potentiella samhälleliga konsekvenserna av tekniska innovationer kan ha nytta av att få en uppfattning om hur folk re­age­rar på ny teknik redan innan den fungerar i praktiken.

Vi planerar också att närmare utforska de psykologiska mekanismer som får deltagarna att tro på våra bedrägerier. Denna kunskap kan hjälpa oss att utveckla verktyg för att främja kritiskt tänkande om banbrytande teknik.

Jag ser stora möjligheter i att utnyttja våra magibaserade metoder för framtida forskning, och är samtidigt mycket nöjd över hur vår studie passar in i både magins och psykologins historia. Tanken på att använda magi för att simulera extraordinära upplevelser inom ramen för vetenskapliga experiment går som sagt tillbaka ända till 1800-talet. En viktig studie publicerades i tidskriften Proceedings of the Society for Psychical Research år 1887. Författarna var två parapsykologer verksamma i USA: Richard Hodgson och S.J. Davey. De hade försökt ta reda på i vilken mån det går att lita på ögonvittnen till påstådda para­normala fenomen. Specifikt var de intresserade av rapporterna om seanser som genomfördes av samtida spiritistiska medier.

Bland förespråkarna för spiritism fanns många berömda veten­s­kapsmän, inklusive Alfred Russell Wallace, som oberoende av Charles Darwin utvecklade en teori om arternas uppkomst genom naturligt urval. Spiritismens anhängare hävdade att vittnesmål om mirakulösa händelser borde ses som starka belägg för mediernas äkthet. Skeptikerna menade å andra sidan att vittnen kunde bli lurade av illusioner och knep i stil med dem som professionella magiker använder.

Ett av den tidens populära seansfenomen var ”andeskrift”. Medier använde griffeltavlor, små svarta tavlor av samma slag som dåtida skolelever skrev på med krita i klassrummet. Under seanser hände det att skrivna meddelanden dök upp på en griffeltavla trots att det verkade omöjligt att någon levande människa kunde ha skrivit på tavlan.

För att empiriskt undersöka saken genomförde Hodgson och Davey en serie bluffseanser med hjälp av magiska trick. Del­ta­gar­na i deras studie bjöds in att tillbringa en kväll med ett ”medium” (Davey) och observera hans förmågor. Med hjälp av finger­färdighet och avledande manövrer lyckades han skriva meddelanden utan att det märktes, eller så bytte han helt enkelt ut blanka griffeltavlor mot tavlor med text skriven på förhand. Sedan låtsades han att texterna kom från andeväsen.

Deltagarna fick inte uttryckligen veta om de skulle få delta i en äkta seans eller se en magisk show. Inträdet var gratis, men gästerna ombads att i efterhand skriva ett brev till Hodgson med en så detaljerad beskrivning som möjligt av vad de kom ihåg från kvällens händelser.

Hodgson och Davey fick in 27 olika beskrivningar från 17 separata föreställningar. Eftersom seansen följde ett noggrant utformat protokoll kunde forskarna direkt bedöma riktigheten i beskrivningarna genom att jämföra dem med faktiska händelser. Resultaten var dramatiska och kontroversiella. Hodgson och Davey skrev att vittnen helt hade missat eller glömt kritiska aspekter av föreställningarna. Till exempel uppgav många seansdeltagare att griffeltavlorna aldrig lämnat deras åsyn. I själva verket hade Davey inte bara lyckats manipulera tavlorna, utan i vissa fall till och med bytt ut dem mot andra. Så med hjälp av vittnesmålen var det omöjligt att reda ut vad som faktiskt hade hänt.

Dessutom berättade många deltagare också om händelser som aldrig ägt rum. Några vittnade om att de själva hade undersökt griffeltavlor och till och med rengjort dem för att säkerställa att de var tomma. Sanningen var att de inte fått röra tavlorna, och att tavlorna inte varit tomma. En deltagare var förvånad över att andarna på något sätt hade känt till hans hemliga smeknamn ”Boorzu” – när han i själva verket sett det slarvigt skrivna engelska ordet book.

Hodgson och Daveys resultat kan inte bevisa att alla medier är bedragare, men däremot visar de att friska och hederliga observatörer kan förledas att tolka illusioner som äkta övernaturliga företeelser. Experimentet var revolutionerande i sitt sätt att utforska fenomen som perception och minne. Slutsatserna har dessutom i efterhand bekräftats av experiment inom kognitiv psykologi kring fenomen som att minnen kan förändras när de återskapas, och att människor ibland missar saker som sker rakt framför deras ögon, så kallad ouppmärksamhetsblindhet.

Våra falska tankeläsningsmaskiner bygger på tekniker direkt härledda ur de trick som Hodgson och Davey använde för att producera ”andeskrift”. I praktiken jobbar vi på samma sätt som den tidens medier, men i stället för att hänvisa till olika andeväsen låtsas vi att märkliga fenomenen uppstår på grund av avancerad neuroteknologi. De magiska trick som lurade deltagare i bluffseanser under den viktorianska eran är – med rätt inramning – precis lika kraftfulla i dag.

Jag tror inte att det nödvändigtvis betyder att människor är godtrogna eller ouppmärksamma. Snarare illustrerar det att våra sinnen ofta är mycket konstigare än vi föreställer oss. Detta kan utnyttjas som underhållning, för bedrägerier, eller för att empiriskt utforska hur vi människor påverkas av banbrytande teknik som fortfarande är science fiction.