Bör naturen ha samma juridiska rättigheter som företag?

Invånarna i Vilcabamba i södra Ecuador har länge varit världsberömda för att bli riktigt gamla. Den lilla sta­den omges av höga berg och det har spekulerats i om det är all motion eller den hälsosamma maten som är nyckeln till långlevnaden. Lokalbefolkningen berättar gärna att många blir över 100 år gamla. Nyheten har fått män­niskor från hela världen att flytta hit efter pensionen. Ett av bergen sägs också skydda området från jordbävningar och andra naturkatastrofer.

Något hemligt recept på ett långt liv kan invånarna dock inte bjuda på. När forskare undersökte saken visade det sig att åldrarna överdrevs. En man rapporterade till exempel den egna åldern till 122 år och tre år senare till 134 år. Korrigerat för överdrifter slog forskarna fast att den förväntade livslängden i staden var kortare än i USA. Det bodde inte en enda hundraåring i Vilcabamba. Den äldsta var 96 år gammal.

Det hela har dock inte hindrat turister och andra nyfikna från att bege sig hit och för drygt tio år sedan behövde en landsväg breddas för att underlätta för trafiken. Stora mängder sten och fyllnadsmassor östes ner i Vilcabambafloden, vilket ledde till översvämningar och kraftigt ökade vattenflöden.

Två medborgare krävde att vägbygget skulle stoppas och fick rätt 2011. Det var en historisk händelse, för i juridisk mening var det inte med­borgarna som var de drabbade. I stället fann dom­stolen att vägbygget kränkte flodens egna rättigheter.

Några år tidigare, 2008, blev Ecuador det första landet i världen att erkänna naturens rättigheter i grundlagen. Det betyder att myndigheter, kom­muner och företag måste respektera naturens existens, livscykler, struktur, funktioner och evolutionära processer. När lagen testades för första gången i fallet med Vilcabambafloden vann en helt vanlig flod sitt allra första rättsfall.

Idén om naturens rättigheter är inte ny. Redan på 1970-talet argumenterade den amerikanske juridikforskaren Christopher Stone för att träd, skogar och sjöar borde tillskrivas egna juridiska rättigheter. Det blev startskottet för en världsomspännande debatt. Det var en tid då miljörörelsen blomstrade och förhoppningarna var stora. Kunde det här rent av vara ett sätt att skydda värdefull natur för all framtid?

Christopher Stone inspirerades av ett pågående rättsfall. I USA stämde en miljöorganisation Disney, som ville anlägga en skidort i en skog i Sierra Nevada. År 1972, samma år som FN:s allra första miljökonferens hölls i Stockholm, gav amerikanska högsta domstolen skidbygget grönt ljus. Något annat hade varit oförenligt med landets lagstiftning, menade man, eftersom det bara var skogen och inte själva miljöorganisationen som skulle lida skada av etableringen. Det gick alltså inte att döma till aktivisternas fördel, eftersom de i juridisk mening inte hade något med saken att göra. I Europa kan miljöorganisationer väcka den här typen av stämningar, men i USA kan miljöorganisationer stämma i administrativa mål eller tvistemål endast om de eller deras medlemmar har lidit skada.

Det dröjde inte särskilt länge förrän idéerna om naturens rättigheter försvann från dagordningen. Det skulle dröja mer än 30 år innan de på allvar dök upp igen, i Latinamerika. Efter att Ecuador fått sin nya grundlag 2008 hakade snart Bolivia på med lagen om moder jords rättigheter som antogs 2010. Det svenska sametinget har erkänt deklarationen om moder jords rättigheter, som även har presenterats för FN.

I Nya Zeeland har man gått en lite annan väg och i stället för att ge naturen särskilda rättigheter göra naturen till juridisk person, precis som företag och andra organisationer. Där erkändes skogsområdet Te Urewere som juridisk person 2014 och Whanganui­floden tre år senare. Det hela bottnade i en uppgörelse mellan Nya Zeelands regering och en maoristam som ansågs ha andlig koppling till floden. Yaffa Epstein, doktor i miljörätt vid Uppsala universitet, tycker att de nyzeeländska lagarna är ett bra exempel eftersom det är tydligt hur de ska tolkas och användas.

– Men bara för att det finns lagstiftning så betyder det inte att allt automatiskt kommer att ordna sig. Juridik är bara ett redskap och någon måste använda det redskapet, säger Yaffa Epstein.

Hon har undersökt vad naturens rättigheter betyder i juridisk mening. I en artikel i tidskriften Science från 2019 slår hon fast att idéerna om att ge naturen lagligt skydd har potential. Hon ser samtidigt flera problem och argumenterar för att dessa lagar behöver bättre förankring i både ekologi och juridisk teori för att få genomslag. Om naturens rättigheter krockar med mänskliga rättigheter, vilka intressen ska då väga tyngst? Och hur definieras natur?

– En grundlagsändring är ett lite starkare skydd än att göra naturen till en juridisk person. Men olika saker kan fungera i olika rättssystem, det beror helt på hur rättssystemet är formulerat, säger Yaffa Epstein.

Hon tar USA som ett exempel där det inte gått så bra att driva naturens rättigheter. En aktivistgrupp ville till exempel få Coloradofloden att erkännas som juridisk person och de ville själva utses som företrädare.

– Men amerikanska domstolar kan bara döma i fall där det finns en omedelbar eller nära före­stående problematik. Här ville man ha ett skydd mot aktiviteter som i framtiden kunde skada floden, men det är inte förenligt med rättssystemet, säger Yaffa Epstein.

I Science-artikeln från 2019 skriver hon också att det inte hänt särskilt mycket i exempelvis Ecuador sedan naturens rätt skrevs in i grund­lagen, men på senare år upplever hon att det har ändrats. Nu har det kommit en rad domar som befäster rättigheterna. Högsta domstolen i Ecuador har till exempel beslutat sig för att dra tillbaka ett tidigare beviljat gruv­brytningstillstånd, trots risk för höga böter från Världshandelsorganisationen, WTO. I en ny artikel i Science från 2023 konstaterar Yaffa Epstein att lagarna om naturens rätt ofta har antagits på initiativ av aktivister, och på grund av detta är de ibland utformade i termer som är ovanliga i vissa rättssystem.

– Att behandla ekosystem som juridiska personer är egentligen inte konstigare än helt vanlig bolagsrätt. Men allt är väldigt nytt och domstolarna famlar fortfarande lite, säger Yaffa Epstein.

Läget för den biologiska mångfalden be­skrivs som akut. En miljon arter beräknas vara utrotningshotade och varannan sekund försvinner en bit regnskog lika stor som en fotbollsplan. I takt med att vi bygger större städer och fler vägar ökar trycket på naturen. Skogsavverkning, fiske och behovet av råvaror till industri och varuproduktion sätter också hård press. I Sverige misslyckas vi gång på gång med uppsatta miljömål för både klimat och biologisk mångfald.

Sveriges nuvarande juridiska strukturer är några hundra år gamla. Sverker Sörlin, professor i miljöhistoria vid Kungliga tekniska högskolan, konstaterar att lagstiftningen till stora delar är skriven för att underlätta och främja exploateringen av naturresurser. Vi har använt skog, hav och sjöar för att överleva och för att öka omsättningstakten i ekonomin.

– Visst finns det naturreservat och andra inskränkningar, men på det stora hela bygger allt på att naturresurserna ska användas. Naturens rättigheter kan ses som en motreaktion på exploateringssamhället och som ett sätt att hantera en galopperande miljöförstörelse. På ett existentiellt plan tror jag att människor känner ett behov av att söka sig bort från den nuvarande ordningen, som man anser presterar så illa, säger Sverker Sörlin.

Även i Sverige finns grupper som kämpar för naturens rätt. År 2019 skrev bland annat miljöpartisten och riksdagsledamoten Rebecka Le Moine en motion om att tillskriva naturen egna rättigheter, men den avslogs.

I somras tillskrevs en saltvattenlagun i Spanien egna juridiska rättigheter. Det är det första fallet i Europa, men lagtexten har kritiserats för att vara för vagt skriven. Faktum är att naturens rättig­heter som juridiskt verktyg har fått störst genom­slag utanför västvärlden. Det är ingen slump, menar Sverker Sörlin.

– I tropikerna och bland inuiterna på Grönland finns en helt annan syn på naturen. Den ses som besjälad och full av magisk kraft. Man kan dyrka stenar och träd, men i vår kultur tycker vi bara att skogen är fin och har en ganska romantisk bild av den. Det kan ändå inte jämställas med naturföreställningarna som finns hos urbefolkningar.

Han upplever ändå att naturens rätt som idé har fått ett ordentligt uppsving internationellt de senaste fem–sex åren. Sverker Sörlin tror att brådskan i klimatfrågan är en viktig förklaring till att alla tänkbara idéer provas. Trots att världens länder är överens om att agera händer mycket lite.

– Då ökar behovet av en radikal förändring. Vi ser också helt nya rättegångsfall – som Aurora­fallet – där barn, ungdomar och andra medborgare stämmer staten för att den inte följer de miljölagar som den själv har stiftat, säger Sverker Sörlin.

Han lyfter fram Amazonfloden som ett annat exempel. Regionen tillskrevs vissa juridiska rättig­heter av högsta domstolen i Colombia 2018. Det handlade till exempel om rätten till rättsligt skydd, bevarande och restaurering. Allt började med att en grupp barn och unga stämde staten med motiveringen att avskogningen hotade deras rätt till vattenförsörjning och en frisk miljö.

– Tänk en värld där vi ersätter all natur med riktigt bra designade villaförorter. Det kommer ändå att bli fulare och tristare än Amazonfloden och alla de berg som formats av väder och vind i tusentals år. Ekonomiska ekvationer som på kort sikt ger arbetstillfällen framstår då som futtiga. I dessa idéer finns det något vördnadsfullt inför sådant som vi människor inte kan åstadkomma på egen hand. Det är rimligt att tänka att vi behöver skydda det. Frågan är bara hur, säger Sverker Sörlin.

Ur ett filosofiskt perspektiv kan ämnet ses på många olika sätt. Om naturen har egna rättig­heter, är det då okej att hugga ned ett träd på tomten? När minsta buske har samma rättig­heter att existera menar kritikerna också att rättighetsbegreppet riskerar att spädas ut.

Patrik Baard är filosofiforskare vid Universi­tetet i Oslo i Norge. Han konstaterar att juridik­professorn Christopher Stone, som drog i gång debatten på 1970-talet, argumenterar för att naturens rättigheter inte är absoluta och alltså kan inskränkas när så krävs.

– Många jurister skulle protestera direkt om man tillskrev den här bläckpennan rättigheter. Men i grunden är frågan väldigt intressant. Vilka delar av naturen ska räknas med och hur då? säger han.

Med naturens rättigheter går skogen och sjöarna från att vara objekt till att bli någon form av rättssubjekt med självständiga rättigheter. Därigenom blir exempelvis ekocid – storskalig miljöförstöring – ett brott. Själv har Patrik Baard studerat naturens rättigheter utifrån ett moralfilosofiskt perspektiv. Han har också medverkat i antologin Rights of nature: A re-examination (Routledge, 2021) där han problematiserar frågan.

– I samma stund som man accepterar att naturen har rättigheter riskerar man också att urvattna själva rättighetsbegreppet. För att en rättighet ska gälla krävs det generellt att det motsvaras av plikter hos andra. Om jag har rätt till trygghet så har andra en korresponderande plikt att inte utsätta mig för otrygghet. Men vem eller vilka är det som bär ansvaret här? Och hur ska man definiera det tillstånd som ett ekosystem eller liknande har rätt att befinna sig i? säger Patrik Baard.

Delar av FN:s deklaration för mänskliga rättigheter har kritiserats av samma anledning. Det gäller till exempel rätten till mat, boende, kläder och sjukvård. Det framgår dock inte vem eller vilka som har motsvarande plikter att se till att dessa uppfylls. En rättighet utan korresponderande plikter kallas för en manifesträttighet.

– Jag tror inte på naturens rätt som manifest­rättighet, men jag accepterar det om det går att meningsfullt avgränsa ett ekosystem, som exempelvis en flod, och om det finns en legitim representant för ekosystemet, säger Patrik Baard.

En forskare som är positiv till naturen som rättssubjekt är Martin Hultman vid Chalmers tekniska högskola. Han är medförfattare till boken Naturens rättigheter: När lagen ger fred med jorden (Universus Academic Press, 2019) och leder ett forskningsprojekt som ska undersöka möjligheten att erkänna Vätterns juridiska rättigheter.

– I 30 år har vi haft explicit kunskap om det allvarliga läge som planeten befinner sig i gällande klimatförändringar. De lösningar vi har testat hittills har inte fungerat. Då ser jag det som en nödvändighet att våga prova de här idéerna, som finns i nationell och lokal rätt på flera ställen på jorden, för att se hur långt de bär. Vi har ont om tid på oss och måste testa alla alternativ som finns, säger Martin Hultman.

Vättern är Sveriges näst största sjö och Europas största dricksvattentäkt. I dag får en halv miljon människor sitt vatten härifrån och på sikt kan det bli många fler om Stockholm också ansluter sig.

Trots att sjön ingår i ett Natura 2000-område och omfattas av fyra riksintressen tillåts militären genomföra flygövningar här. I flera av fiskarterna hittas förhöjda halter av PCB, kvicksilver och PFAS. Utsläppen av miljögifter har minskat de senaste årtiondena, men tidigare utsläpp från bland annat Karlsborgs flygplats finns fortfarande kvar på sjöbotten och riskerar att sprida sig i eko­systemet. 

– Vi har valt att utgå från Vättern eftersom många andra sjöar och floder i världen har erkänts rättigheter, och vi såg möjligheter att dra lärdom av tidigare internationella fall. Men vårt projekt handlar inte bara om juridik, utan också om attityder, normer och värderingar kopplat till Vättern, säger Martin Hultman.

I den tvärvetenskapliga gruppen finns forskare i bland annat miljörätt, miljöhistoria, politik, ekologi, konst och urfolksrätt. När projektet avslutas 2025 hoppas Martin Hultman på att ha tagit fram ett konkret underlag för hur naturens rättigheter antingen kan passa in i befintlig miljölagstiftning eller hur lagtexten kan för­ändras. Han hoppas också på att de ska kunna bidra med förslag på hur en sådan lagtext skulle kunna se ut.

Filosofen Patrik Baard tycker att han har blivit mer och mer positiv till naturens rätt ju mer han forskat i ämnet. Han är ändå tveksam.

– Jag är inte emot starkare naturvård, men jag tror att det kommer ta tid innan detta kan göra skillnad på riktigt. Rättighetsbegreppet riskerar att vara alltför stelbent och inte tillräckligt flexibelt, säger Patrik Baard.

Yaffa Epstein på juridiska fakulteten på Uppsala universitet håller med. Hon tycker att idéerna har potential, men pekar på att miljöförstöringen inte har upphört i vare sig Ecuador eller Bolivia, trots att naturens rättigheter har varit inskrivna i lagstiftningen i 15 år. Å andra sidan har Ecuadors författningsdomstol fattat flera starka naturvänliga beslut de senaste två åren, så kanske är en storskalig förändring på gång. Sveriges miljölagstiftning beskriver Yaffa Epstein som väldigt strikt.

– En företagare som vill bygga en ny fabrik och får sin tillståndsansökan avslagen på grund av en orkidé, han kommer nog tycka att blomman har mer rättigheter än vad han och företaget har. Det stämmer faktiskt på många sätt. Jag skulle säga att problemet inte är själva lagen i sig, utan snarare tillämpningen av lagen. På sätt och vis har naturen redan rättigheter inom EU eftersom vi har starka skyldigheter gentemot naturen. Min bild är att vi behöver bli bättre på att följa de lagar som redan existerar, säger Yaffa Epstein.