Debatt om svenskhet: ”Lagar genomsyras av värderingar”

REPLIK. Enligt Henrik Ekengren Oscarsson handlar svenskhet främst om två saker: att tala svenska samt att följa lagen. Härkomst – att vara född i Sverige eller att ha svenska anfäder – spelar mindre roll. Han drar slutsatsen att man borde kunna nedtona debatten om svensk kultur och svenska värderingar för att helt sonika ”toksatsa på svenska språket” och öka respekten för lagar och institutioner. Det vore en satsning ”som i stort sett alla borde kunna ställa upp på”, menar han.

Jag är ense med Oscarsson om att betoningen på lagar och regler i motsats till en mer etnisk förståelse av nationell identitet är viktigt. Som jag skrev för nyhetsmagasinet Fokus inför nationaldagen 2021 är det så att Sverige dessutom sticker ut i detta avseende, även när man jämför med klassiska invandringsländer som USA eller våra nordiska grannländer.  

Dessa resultat kan tolkas positivt då de pekar på möjligheten att bli svensk även om man inte kan göra anspråk på familjeband, hudfärg eller explicita religiösa traditioner som är historiskt dominerande i Sverige. Tanken här tycks vara att om alla bara ställer upp på svenska lagar och institutioner och lär sig svenska kan vi lägga åt sidan vad statsvetare och debattörer ibland ser som ett ”luddigt” tal om svenska värderingar.

Problemet är att dessa konkreta lagar och institutioner är genomsyrade av just värderingar och normer. Lagar är inte neutrala, a-kulturella eller universella, utan ingår i det bredare antropologiska kulturbegrepp som omfattar såväl institutioner och lagar som normer, värderingar och sociala praktiker. Vad jag ser i våra data från befolkningsundersökningen Tillitsbarometern är dessutom att ”dela svensk kultur” inte på något sätt är oviktig för att räknas som svensk. Med andra ord ligger det också något kravfyllt i budskapet om att ”land ska med lag byggas”.  Ja, du kan inkluderas i den svenska nationen och den svenska kulturen, men bara om du accepterar svenska lagar och regler och gör dem till dina egna, internaliserade normer. 

Exempelvis har vi en lag som stadfäster individuell beskattning, men denna bygger i sin tur på en individualistisk norm som bejakar jämställdhet och som står i motsättning till de familjebaserade samhällskontrakt som är vanliga i många, kanske de allra flesta, länder i världen. Sverige var också tidigt ute med en stundtals extrem lagstiftning som premierar barns och äldres rätt till självständighet och oberoende.

Detta är en konkret, juridiskt bindande ordning som en invandrare till Sverige måste förhålla sig till, en ordning som inte är valfri eller förhandlingsbar. Det innebär att i relation till staten och lagen har en invandrare ingen valfrihet: Det är assimilering, inte mångkultur som gäller. Bara i det frivilliga samhället – föreningsliv, näringsliv – kan man till del välja det annorlunda, till exempel mat, musik, kläder.   

Detta blir tydligt inte minst när vi ser till relationerna mellan staten, samfundet, familjen och individen. De upphetsade protesterna mot socialtjänsten handlar just om invandrares syn på föräldrars rättigheter kontra en svensk lag som uttrycker statens rätt och plikt att skydda barn – inklusive, vid behov, från föräldramakten. Man kan ha olika syn på detta, men inte välja och vraka bland lagar utifrån sina kulturella preferenser.

Detta gäller även synen på familjens roll rörande ansvaret för de äldre. Om man jämför resultat från Tillitsbarometern, som besvaras av personer som har bott i Sverige i minst fem år, och Invandrarindex, som besvaras av nyanlända, blir kontrasterna tydliga. På frågan om vuxna barn har en plikt att ta hand om sina föräldrar när de behöver långvarig omsorg är skillnaderna i svaren dramatiska. I Invandrarindex svarar 80 procent att de instämmer, medan motsvarande siffra i Tillitsbarometern är 30 procent. Juridiskt var detta en fråga som hanterades i Sverige i samband med de stora familjelagsreformerna i början av sjuttiotalet, då det juridiska och ekonomiska ansvaret för de äldre överfördes från vuxna barn till den offentliga omsorgen.

Med andra ord är lagen inte på ett enkelt sätt en neutral bas för att finna det samförstånd som Henrik Ekengren Oscarsson pläderar för som en väg bort från ”det kulturkrig som hotar sammanhållningen i vårt land”. Snarare kan man hävda att det svenska samhällskontraktet är både speciellt och ganska strängt – och en del av svensk kultur. Den starka betoningen på ömsesidighet, jämlikhet och individualism innebär att andra moraliska logiker, likt dem som betonar familjen, det religiösa samfundet, den etniska gemenskapen och välgörenheten, är mycket mindre framträdande i Sverige.

Ett stort problem under senare år har varit oviljan att vara tydlig med att svensk kultur faktiskt existerar. Likaså är ängslan över att bli kallad nationalist så stor att många helst undviker allt tal om svenska värderingar som de facto är uttryckta i lagar och institutioner. Detta beror till del på att svenska politiker aningslöst bestämde sig för att assimilering var fel och mångkultur bra. Man blandade ihop staten och restaurangen, det tvingande och det frivilliga, genom att retoriskt frikoppla lagen från kulturen. Vi betalar nu priset för denna välmenade förvirring.

Läs tidigare inlägg i debatten: