Historien sprakade av färger

Även forna tiders människor tyckte om att sätta färg på sina hem, kläder och prylar. Men tusen år i jorden, mossar eller vattendrag förvandlar de flesta kulörer till femtio nyanser av brunt, och våra tankar leds lätt fel. När historiska skeenden dramatiseras på tv bär därför allmogen kläder i grå vadmal eller brun säckväv.

På äldre målningar prålar däremot kungligheter och adel med färgsprakande kläder av tyg från fjärran länder, mot bakgrund av silkesdraperier. Även gemene man kan ha klätt sig färgglatt, visar ett forskningsprojekt om kläderna från Vasaskeppet.

– Det upprepas hela tiden i skolböcker och på museer att vanligt folk gick klädda i grå och brun vadmal. Men vi ser något helt annat, säger dräkt- och textilhistorikern Anna Silwerulv på Vasamuseet.

När hon och hennes kolleger tittar på fragment av sjömännens kläder i mikroskop ser de ibland att fibrerna är väldigt lika i kulören, vilket tyder på att plaggen var färgade.

Undersökningarna är en del av ett pågående forskningsarbete, med målet att nyansera bilden av den gråbruna klädhistorien. Men det finns väldigt lite forna textilier med tydliga färger bevarade. Det krävs optimala förhållanden, som glaciärer uppe i Anderna eller permafrosten i Arktis.

– På Svalbard finns välbevarade kläder från en valfångarstation där man grävt ut en bosättning och en kyrkogård. En del av dem är samtida med Vasa. Annars hänvisas vi till målningar från 1600–1700-talen och skriftliga källor, som räkenskaper för slottets klädkammare, säger Anna Silwerulv.

Forskarna har gått igenom tusentals textil­fragment från Vasa för att förstå hur de suttit ihop. Sytrådarna av växtmaterial har till skillnad från yllet brutits ned.

– Ett par byxor bestod av cirka 300 fragment. De gick i modefärgen rödlila, kallat tannet, som drar mot rött, eller fiolenbrunt, som är mer blålila. Det röda brukar komma från krapp, som är en inhemsk rot, eller kochenill från en lus, som importeras. Det blå är från vejde, ett slags stora blad som odlats här för färgning.

I mikroskop kan man se om fibrerna är färgade helt igenom eller ej. Om de färgas vid lägre temperatur fäster färgen bara på ytan. Särskilt svarta kulörer skadar fibrerna när de går ända in i kärnan. Ytligt färgade svarta textilier bevaras alltså bättre.

Ett annat problem är att tyg missfärgats av mörka tanniner från Vasas ekträ, och rost från alla bultar. Både tanniner och olika järnföreningar har genom tiderna använts för färgning.

För att hitta originalkulören tar Vasaforskarna bilder med en vanlig kamera, med filter som släpper igenom vissa våglängder, som infrarött, IR, och ultraviolett, UV. Då kan man se ifall textilier med till synes samma kulör har färgats på samma sätt eller ej. Det kan till exempel avslöja en lappning.

Sveriges mest analyserade forntida textilier är annars Bockstensmannens kläder, som ses över vartannat år för att förebygga angrepp av skadedjur. Då görs även vissa analyser. De senaste bekräftar att ett rött ”V” – från början en förstärkning av manteln men som felaktigt placerats på struthättan vid konservering – var färgat med krapprot. En blå fotlapp, strumpans föregångare, hade färgats med vejde. Den andra fotlappen var ofärgad. Att mannen hade burit sockor av olika färg och bar en lappad mantel motsäger teorin om att han var en slottsfogde som mördats av missnöjda bönder.

Färger undersöks inte bara på tyg och trä, utan även på beständigare material som sten och metall. Det bästa som kan hända en runsten är att den faller omkull – i alla fall om man vill veta vilka färger den haft från början. Eller att den av någon anledning grävs ned. I båda fall hamnar färg­pigmenten i lufttät miljö.

Så var fallet vid Spånga kyrka utanför Stockholm, där ett stort antal bitar hittades vid en arkeo­logisk utgrävning för 20 år sedan. En hel del av dem hade färg kvar.

Fragmenten kan ha kommit från både run­stenar och tidigkristna gravmonument, det vill säga stenkistor ovan jord med höga gavlar som liknar runstenar. När dagens kyrka byggdes på 1100-talet slogs sådana sönder och användes som bygg­material i bland annat ett par tillfälliga ugnar. Tack vare det räddades färgerna.

Fragmenten analyserades på Riksantikvarie­ämbetets kulturarvslaboratorium i Visby. Det är en nationell resurs för naturvetenskapliga analyser av bland annat färger på arkeologiska fynd, gamla textilier, målningar och historiska byggnader.

Kemisten Kaj Thuresson som utfört analyserna hittade bland annat färg på ytor vid sidan av huggspåret, alltså stenens släta yta där inget ristats.

– Det fanns prickmönster, spiraler och en stor röd fläck av cinnober i mitten. Men det fanns även blypigment i spåret som kan ha målats senare. En förklaring kan vara att spåret är ganska tydligt i en nyhuggen sten – då lyser det av sig självt, resonerar Kaj Thuresson.

En av de sista bitarna som hittades var målad i en chockrosa färg. Runologen Magnus Källström vid Riksantikvarieämbetet deltog i utgrävningen och minns att det var en mycket speciell upplevelse. Färgen visade sig vara en blandning av tre pigment: blyoxid, järnoxid och cinnober, alltså kvicksilversulfid.

Liknande fynd av runstenar som har färgen kvar har gjorts bland annat i Köpingsvik på Öland, där stenar murats in i kyrkväggen. Även i Östergötland finns fina fynd vid kyrkor, troligen från gravkistor ovan jord.

– Färg har också bevarats på vanliga runstenar av granit, som fallit på åkern och blivit liggande med bildsidan nedåt. Men de har bara haft röd färg, och enbart i ristningslinjerna. Därför tror vi att fragment med flera färger, ofta rött-svart-vitt, varit gravmonument. Det har hittats ett antal stenar med vartannat ord vitt och vartannat svart, säger Magnus Källström.

Med dagens teknik kan man få fram färger ur allt mindre material, och utvecklingen går mot att förfina icke-förstörande metoder. Man klipper inte gärna av en bit tyg från 1000-talet.

Måste material ändå tas är det möjligt att använda mikrodestruktiva metoder, med prover som är så små att det inte syns att det tagits. Skulle mängden färgrester inte räcka för dagens analys tas inte provet, utan lämnas till framtida forskare med ännu bättre teknik.

Att tvätta ett prov innebär också en åverkan. Men det går att analysera även smutsiga prover, förklarar Sven Isaksson, professor i laborativ arkeologi vid Arkeologiska forskningslaboratoriet på Stockholms universitet.

– Man kan fräsa bort ett minimalt material med laser och analysera med en masspektrometer. Det blir en arkeologisk utgrävning på mikronivå. Skadan syns i mikroskop, men inte med blotta ögat.

Men det är inte bara färgpigmenten som studeras. Bindemedlen, som saliv, ägg, linolja eller lim, kan ge svar på mer än bara vad kulören var.

– Färger med oorganiska pigment kan inte dateras eftersom de saknar kol. Ofta saknas också bindemedlen, men ibland har man lyckats utvinna så mycket att de kunnat dateras med kol-14. I Australien har man analyserat 30 000 år gamla målningar, bland annat bindemedlen, säger Sven Isaksson.

Med tiden kan färger förändras, till exempel att rött blir svart när pigment oxiderar. Det syns både i plagg och Albertus Pictors kyrkomålningar. Därför är det viktigt att komplettera optiska undersökningar med kemiska analyser, som visar mixen av grundämnen i pigmenten.

Många analyser görs på Kulturarvslaboratoriet, som har en stor arsenal av verktyg. I svepelektronmikroskop kan man exempelvis se vilken typ av ull som fibrer kommer ifrån. Med XRF, röntgen­fluorescens, har Vasaforskarna sett att en röd mössa hade ytter- och innertyg i skilda nyanser, färgade med olika processer.

XRF fungerar bara med oorganiska pigment, och är ett vanligt redskap på Kulturarvslaboratoriet. Med en portabel enhet kan analysen göras i exempelvis kyrkor, och man behöver inte frakta dyrbara föremål eller ta bitar av dem.

– Man skickar röntgenstrålning på provets yta, så reflekteras energiknippen som är specifika för varje grundämne. Med XRF kan vi till exempel hitta bly i mönja eller kvicksilver i cinnober, förklarar Kaj Thuresson.

Labbet gör analyser som var omöjliga att göra på arkeologiskt material för 50 år sedan. Man hittar starkt nedbrutna spårämnen från pigment som inte kunde ses tidigare.

– Vi blir överraskade hela tiden! Nu inser vi att vår forntid var mycket färggladare än vi någonsin kunnat föreställa oss. Vi målar om vår historia i dag.