Arkeolog: Kunskap om textilier har gått förlorad

Kunskapen om forna textilier och förståelsen av deras värde har gått förlorad och därför blir dagens rekonstruktioner av kläder från gravar ofta felaktiga, skriver arkeologen Anita Malmius i sin doktorsavhandling.

Publicerad

En rekonstruerad dräkt funnen i danska Lønne Hede i en skelettgrav från första århundradet efter Kristus. Till höger ett tygfragment fastrostad på en metallbit från en hjälm, funnen i en båtgrav i Vendel i Uppsala-trakten. 
Bild: Anita Malmius

Anita Malmius har studerat textilier från över 100 gravar från bronsålder till vikingatid. Kläder och andra textilier från gravar har alltid systematiskt undervärderats inom arkeologin, anser hon.

– När bara män var arkeologer fanns inget intresse för textilier. Minsta lilla nit fick ett fyndnummer, men tygfragment inget alls. Hjalmar Stolpe, som grävde i Birka, tänkte bort textilierna när han skrev sina rapporter. Och det är inte bättre i dag, när kläder är så billiga. Värdet i och förståelsen av textilier har gått förlorat, säger hon.

”Fantastisk kvalitet på kläderna”

Att tillverka ett finplagg var oerhört tidsödande och krävde mycket planering. Det kunde ta månader att först spinna ull eller lin till garn, sedan väva och sätta ihop dräkten. Vid nutida rekonstruktioner väver man kanske en centimeter om dagen, har Anita Malmius visat.

Tvärtemot den gängse bilden att kläder var enklare och grövre förr, kunde de vara mycket avancerade.

– Det är fantastiska kvaliteter, jag är imponerad! Förr hade man tid på ett annat sätt, och högreståndsmänniskorna hade råd att ha folk omkring sig som spann och vävde åt dem.

Rekonstruerade plaggs utseende är ofta tagna ur luften, anser Anita Malmius. Man kan inte återskapa ett helt plagg utifrån några få trådar.

– Det finns mängder av bilder där man kan se hur plaggen ser ut, på hällristningar, bildstenar, hjälmars bildmotiv och ”guldgubbar” – små figurer i relief på minimala guldbleck. Genom att kombinera dessa kan man kanske nå en viss förståelse för hur de kunde se ut.

Ett annat fel är att rekonstruerade kläder ofta ges alltför bjärta färger. Det fick de först i och med anilinfärger på 1800-talet, innan hade kläder mer dova jordfärger.

Gravarna innehåller fragment av textil

I sin avhandling vid Stockholms universitet, Burial textiles, lyfter Anita Malmius fram fynd från fyra exklusiva båtgravar från Vendel och Valsgärde kring Uppsala, samt en grav i Birka. Båtgravarna är från vendeltid, år 550 till 800, med den döde placerad med rika gåvor i en båt. De flesta saknar kläder, men innehåller rester av andra textilier som täckt och skyddat de värdefulla gravgåvorna.

Kulturen med skelettbegravningar – där kroppen inte bränts – kom till Norden när romarriket föll, via kontinentens dominerande folkgrupper franker och alemanner. Gravar som de uppländska båtgravarna finns i frankiska gravplatser, så kallade Reihengräbe, men ingen annanstans på svensk mark. Det var en högreståndskultur som kom in.

Välkommen till

Hjärndagen

Välkommen till en spännande heldag med föreläsningar om den senaste hjärnforskningen. Fredag 11 november kl 9–16. Oscarsteatern, Stockholm.

Läs mer och boka!

Även i brandgravar, då kroppen kremerats, kan man analysera textilfragment.

– Det går att få fram i princip samma information. Men då måste man veta hur sådana fragment kan se ut när man gräver. Då ska man ta in hela graven på ett labb och gräva fram dem där, säger Anita Malmius.

Källmaterialet för textilier före vikingatiden är mycket begränsat, då bara eliten begravdes med textilier och metallföremål som textilfragment ibland fastnat på. Vanligt folk hade ofta bara ett plagg, som gjordes av skinn där håren vändes inåt på vintern och utåt på sommaren.

Prenumerera på Forskning & Framsteg!

10 nummer om året och dagliga nyheter på webben med vetenskapligt grundad kunskap.

Beställ idag
Publicerad

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor