Stilskolan skulle få unga att klä sig rätt

Hösten 2020 avråddes eleverna på Jensens gymnasium i Göteborg från att bära mjukisbyxor och så kallad becknarväska. Becknarväskorna är mag- eller midjeväskor som bärs tvärs över bröstet och kallas så eftersom de används av personer som ”becknar”, det vill säga säljer droger. Skolans budskap var att elever som klädde sig propert presterade bättre och fick bättre självkänsla. Mjukisbyxor och becknarväskor ansågs däremot föra tankarna till machokultur, utanförskap och kriminalitet. Två år senare ville även en mellanstadieskola i Norrköping få bort dessa väskor med argumentet att mobiler lätt kan gömmas i dem. Men det fanns ännu en anledning: Väskorna förde, enligt Skarphagskolans rektor, tankarna till gängkriminalitet. I argumenten från skolorna återkom en moralisk idé om att kläder och accessoarer har en förmåga att påverka ungdomarnas moral och livsval.

Det föreställda samspelet mellan propert yttre och ädla karaktärsdrag har länge sysselsatt vuxenvärlden. Gränsen mellan skötsamhetsideal och moralpanik är inte alltid knivskarp.

1957 lanserade Sveriges scoutförbund Stilskolan, som särskilt riktade sig till elever vid industrins lärlings- och yrkesskolor. Snart inledde man också ett samarbete med Svenska herrmoderådet, en branschorganisation som arbetade för att stärka den svenska konfektionsindustrin, genom att öka mäns intresse för kläder och stil, inte minst bland unga konsumenter. Att scoutrörelsen intresserade sig för den här sortens kurser hade åtminstone delvis skattetekniska skäl. Företag som ville stödja scouting kunde köpa in kurserna och därmed få en avdragsgill kostnad, vilket var mer förmånligt ur skattesynpunkt än att donera pengar. Men detta upplägg förklarar inte varför utbildningen kom att handla om just personlig stil.

Kampanjen lanserades i en brytningstid, när 40-talets stora barnkullar nådde tonåren. Jämfört med tidigare ungdomsgenerationer hade dessa ungdomar mer pengar att spendera och tog starkt intryck av amerikansk och brittisk populärkultur. Fenomenet var inte det första i sitt slag – tidigare under 1900-talet hade vuxna förfasat sig över jazzgossar och swingpjattar – men 40-talistgenerations ungdomskultur blev mer kommersiell och vida mer spridd än tidigare. Konsumtionsmönstren förändrades under de svenska rekordåren och ungdomar började identifieras som en egen konsumentgrupp med särskilda preferenser. De svenska ungdomarna influerades av den nya kulturella strömning som kom att kallas ”Swinging London”. Den påverkade ungdomskulturen, populärkulturen och musikscenen, och gav upphov till nya modeuttryck. Även ungdomar med sämre ekonomiska förutsättningar fick större möjligheter att konsumera, eftersom priserna på konfektionssydda plagg sjönk. I dags- och veckopress beskrevs tonåringarna som små direktörer som närmast levde lyxliv. Särskilda tonårskollektioner lanserades i snabb takt och ungdomarna sades nu slippa se ut som ”små tanter och gubbar”.

Många ungdomar välkomnade med förtjusning det större utbudet av kläder, medan den ökade konsumtionen och de förändrade modeuttrycken oroade många äldre. De ungdomar som inte förstod vikten av att vara välklädda och anpassa sig efter sociala regler och plånbokens storlek löpte enligt kritikerna risk att misslyckas på arbetsmarknaden – och i kärleksrelationer. Men trots att kläder och konsumtion hade en framträdande roll i oron över ungdomarnas moral har tidigare forskning om ungdomskulturen vid denna tid främst tagit fasta på dess rebelliska strömningar eller liknande uttryck, såsom ungdomskriminalitet och upplopp.

En tankefigur i debatten om ungdomsproblemen vid denna tid handlade om den moderna tillvarons rotlöshet. I det gamla bondesamhället hade bygdens gemenskap fyllt en social kontrollfunktion, som gått förlorad när människorna flyttade in till städerna. Ungdomar var särskilt utsatta och därför en viktig målgrupp för förebyggande insatser. Eftersom föreningsliv och folkrörelser betraktades som en modern motsvarighet till det äldre samhällets bygdegemenskap, oroades man över ”den föreningslösa ungdomen” – de unga ansågs befinna sig i farozonen. Denna problembeskrivning hade länge legat till grund för scoutrörelsens arbete. I Stilskolan fortsatte detta arbete, men med delvis andra metoder. I stället för läger och friluftsliv fick Stilskolans deltagare förbereda sig på vardagliga situationer som klädköp, hushållsarbete och anställningsintervjuer.

Sveriges scoutförbund och Svenska herr­moderådet var två till ytan mycket olika organisationer, men i arbetet med ungdomsfrågorna visade sig deras målsättningar överlappa varandra. Det räckte inte att försöka lära skolelever sunda ideal – lockelsen i personliga uttryck som kläder var alltför stark. Sunda medborgare formades inte enbart genom teoretiska studier, utan det handlade minst lika mycket om att inpränta nya vanor. Skötsamheten skulle förkroppsligas, och ungdomarnas klädsel blev då ett viktigt redskap.

I Stilskolans utbildningsmaterial framkommer det tydligt att kurserna för det första ville förmedla klassiska dygder som måttfullhet och sparsamhet. Här kunde man skönja ett moraliskt grundat hållbarhets-ideal: slit- och slängsamhället, som orsakade en högljudd debatt i början av 1960-talet, fick utstå hård kritik. Såväl kläderna som den egna kroppen skulle vårdas och hållas ren, vädras respektive tvättas. Men allt handlade inte om fläckborttagning. Ännu viktigare var en fostran som gick djupare och ytterst skulle främja självdisciplin. Utbildningen syftade inte bara till kosmetiska lösningar på estetiska frågor, utan ville gå till roten av det upplevda problemet genom att förmå ungdomarna att klä sig propert och uppföra sig i samma anda.

Övningar inom Stilskolan skulle bland annat ge ungdomarna insikt om att de ständigt blev sedda och bedömda av andra: från chefen och kollegorna till vänner och tänkbara partner. Som det står i en av Stilskolans handböcker: ”Vad hjälper det om kostymen är av senaste färg och snitt, när skjortkragen är solkig! Flickan bakom dig i bussen såg bara kragen.”

I Stilskolan användes heterosexuell attraktionskraft som motivation för att ungdomarna skulle intressera sig för att klä sig respektabelt. Det innebar en attitydförändring jämfört med den statliga ungdomsvårdskommitté som presenterat sin utredning 1945, där tonåringarnas klädkonsumtion i syfte att imponera på det motsatta könet hade lyfts fram som ett problem.

Stilskolan förespråkade en försiktighet inför nya modeuttryck, bland annat av solidaritetsskäl. Den som vill bjuda in sina vänner till ”glada träffar och lördagsskutt” bör göra det med eftertanke, menade man. Kvällen kan lätt urarta till en tävling om vem som klär sig elegantast och då får ”man alltid räkna med att några – kanske de allra trevligaste – tackar nej, eftersom de inte anser sig kunna vara med i klädkonkurrensen.”

Stilskolan önskade således forma ungdomarna efter ett visst ideal. För att leva upp till kraven skulle du vara ren och fräsch, ha en fin hållning, en glad uppsyn och ett vårdat tal, så att ”din yttre varelse gör vad man kallar ett gott intryck”.  Ett välvårdat yttre skulle i förlängningen leda till att ungdomarna blev pålitliga och välanpassade med en förmåga att stå upp för sig själva och göra moraliskt riktiga val. Den som sökte svar på exakt hur det var lämpligt att klä sig fick dessvärre inga tydliga instruktioner. Trots att ungdomarna uppmanades att undvika överdrifter gavs inga beskrivningar av vad som var ”för mycket”. Förklaringen till bristen på mer exakta anvisningar kan ligga i att modet var i ständig rörelse, så vad som ansågs som oacceptabelt förändrades. Stilskolan gav därför ganska generella tips, som att pojkarna borde välja en ”fräsch blazer” vid festliga tillfällen i stället för en islandströja, eftersom den sistnämnda inte bidrog till feststämningen. Efter några danser i en tjock tröja ångade nämligen bäraren av svett.  Ungdomarna uppmanades också att välja kläder med hänsyn till den egna kroppstypen. Korta eller fylliga personer skulle undvika stormönstrade tyger och detaljrika modeller. De ansågs passa bättre i enfärgade eller småmönstrade tyger och enkla modeller. I enstaka fall fick kursdeltagarna konkreta råd om vilka snitt och mönster som passade, men annars kan det inte alltid ha varit enkelt för dem att avkoda var gränserna mellan det acceptabla och oacceptabla gick. Däremot betonades ständigt vikten av att passa in, att inte ägna sig åt excesser och att på så sätt anpassa sig till rådande normer.

Ett moment som Stilskolan föreslog var att kursledarna skulle anordna uppvisningar av olika klädstilar, såsom ”knutten och spättan, raggaren och hans tjej, dixiesnubbor och helt vanliga pojkar och flickor i snyggt och osnyggt.” De vanliga pojkarna och flickorna ställdes här mot knuttarna, spättorna och raggarna som klädde sig i ”maskulina” plagg som skinnjackor och jeans. Trots att övningarna skulle stimulera till diskussion är det inte svårt att avtäcka att ungdomarna borde förstå att de skulle undvika subkulturella uttryck.

Läser man mellan raderna förefaller Stilskolans arbete till betydande del ha handlat om att försöka motverka inflytandet från en individualistisk och rebellisk ungdomskultur av amerikanskt snitt. Men metoderna för att implementera detta budskap bar också tydliga spår av en annan sorts amerikanisering, som märktes tydligt i det svenska samhället vid denna tid. Herrmoderådet hade etablerat kontakter med American institute of men’s and boy’s wear för att få tillstånd att kopiera en reklamkampanj på temat ”90% av det man ser av Dig är kläder”. Budskapet återkom även i Stilskolan, liksom andra element med tydliga spår av amerikansk behaviorism och kommunikationsteori. Till exempel talade man om yttre stil och uppträdande i termer av ”Ungdomens PR” och ”Dina egna public relations”. Språkbruket vittnade om att rollen som konsument var på väg att bli ett viktigt inslag i människors identitetsskapande, även för ungdomar.

I jämförelse med dagens ideal av självförverkligande markerade Stilskolan tydligt en vilja till måttfull konformism, eller möjligen försiktig individualism. De individuella uttrycken och personliga preferenserna skulle inte kuvas helt, men spelrummet var definitivt begränsat.

Från slutet av 1960-talet utmanades den här sortens tankar när en bredare antiauktoritär våg svepte igenom samhället, tydligast förknippad med 1968 års upproriska stämningar, den amerikanska hippierörelsen och i Sverige proggen. Stilskolan började därför bli omodern, och läget försvårades av att industriskolorna ändrade karaktär. Inom scoutrörelsen var det allt fler som ifrågasatte huruvida det verkligen var motiverat att organisationens ledare ägnade sig åt den här sortens verksamhet, som inte hörde till traditionell scouting. 1972 lades Stilskolan ner.

Även om Stilskolan försvann finns det skäl att fråga sig om dess verksamhet bjuder på några lärdomar för den som intresserar sig för ungdomskultur i dag. I likhet med dagens debatt om klädsel i skolan fanns det en stark tro på att kläderna kunde påverka moralen och få konsekvenser för ungdomarnas framtida liv. Om becknarväskor och mjukisbyxor enligt skolornas företrädare anses leda till kriminalitet och förstärka en machokultur, oroade sig Stilskolan för att ungdomarna varken skulle få arbete eller framgång i kärleksrelationer. Gemensamt för både 1950-talets och 2020-talets debatter om ungdomars stil är att olika plagg eller accessoarer får symbolisera mer övergripande hot mot samhällets normer och moral.

Björn Lundberg och Emma Severinsson har tidigare skrivit artikeln Mode och medborgarskap: Hur scouterna och Svenska herrmoderådet samarbetade för att styra ungdomar genom stil under 1950- och 1960-talen i Historisk tidskrift 2023:1.