”Så upprätthåller både män och kvinnor ojämlikhet”

I dagens jämställdhetsdebatt kan man ibland höra att skillnader mellan könen uppkommer som en följd av ett patriarkat, alltså ett system där män är överordnade och kvinnor underordnade. Enligt det här perspektivet orsakas ojämlikhet alltid av relationen mellan de binära könen. Om kvinnor till exempel städar mer beror det på att männen städar mindre, vilket man tänker sig har sin grund i att männen har någon typ av maktposition som gör att de slipper städa.

Det finns naturligtvis ett enormt antal exempel på situationer när män varit överordnade kvinnor och andra könsidentiteter. I USA var det till exempel ända fram till 1950-talet vanligt med förbud mot att anställa gifta kvinnor. Men maktperspektivet är långt ifrån det enda perspektivet och det är inte tillämpbart på alla situationer där skillnader mellan könen förekommer. Faktum är att ledande feministiska forskare redan under slutet av åttiotalet övergav teorin om patriarkatet. Den amerikanska sociologen Joan Acker menade att idén om att ”kvinnor överallt är förtryckta av män på mer eller mindre samma sätt” var uttjänt som förklaringsmodell för könsskillnader. I stället började man prata om kön som en struktur som vi alla – såväl män som kvinnor – är med och upprätthåller. 

Nutida forskning inom jämställdhetsområdet visar på flera olika, och ibland oväntade, sätt som skillnader mellan könen kan uppstå. Det första exemplet handlar om hur stereotypa uppfattningar om manligt och kvinnligt påverkar pojkar och flickors ambitioner i olika ämnen, vilket undersöks i en artikel i European sociological review. En spridd men ganska ny uppfattning i västvärlden är att matematik anses ”typiskt manligt” och skrivande ”typiskt kvinnligt”. De här stereotypa uppfattningarna påverkar flickor och pojkars ansträngningar i olika ämnen och kan i förlängningen leda till kvinnors kraftiga underrepresentation på STEM-utbildningar (Science, Technology, Engineering, Mathematics). Om en flicka umgås med personer som tycker att matematik är ”typiskt okvinnligt” så minskar hennes ansträngningar i matematik. Om en pojke umgås med personer som tycker att skrivande är ”typiskt omanligt” så minskar hans ansträngningar i svenska. Så här långt är inte resultaten alltför förvånande.

Det som kan vara förvånande är att det är andra flickors stereotypa föreställningar som bidrar till att hålla tillbaka flickors ambitioner inom matematik och andra pojkars stereotypa föreställningar som bidrar till att hålla tillbaka pojkars ambitioner inom svenska. Man finner ingen koppling mellan pojkars könsstereotypa uppfattningar och flickors matematikbetyg. Det här är kanske inte så oväntat om man tänker på att ungdomar tenderar att umgås i starkt könssegregerade grupper – där flickor umgås med andra flickor medan pojkar umgås med andra pojkar – och att ungdomar påverkas mer av sina vänner än av andra runt omkring dem. Resultaten visar alltså att boven i dramat inte var relationen mellan pojkar och flickor utan snarare könsstereotypa uppfattningar som vi alla – flickor, pojkar och andra könsidentiteter – är med och upprätthåller. 

Det andra exemplet gäller hur mycket tid som kvinnor respektive män lägger på arbete och familj. Forskningen har uppmärksammat en idé om moderskap som verkar ha uppkommit på nittiotalet i USA och som innebär att kvinnor bör utföra en mängd sysslor kring barn för att anses vara ”goda mödrar”. Det kallas för intensivt moderskap. En ny studie undersöker hur mödrar uppfattar arbetet kring måltider i familjen, både utfört arbete och så kallat kognitivt arbete, alltså den tankemöda man lägger ned på planeringen. Studien kommer fram till att många kvinnor känner stark press kring matlagningen och en ohållbar situation med höga krav. Så här långt är berättelserna välbekanta. Det intressanta händer när intervjuaren frågar kvinnorna om de i stället för att öka sin tid i hushållsarbete skulle kunna acceptera att mat med lägre ambitioner skulle kunna vara ”bra nog”. Då vidhåller de flesta intervjuade att den ”goda modern” bör laga hälsosam mat. Det finns inget som tyder på att kraven ställs mellan könen, tvärtom hävdar kvinnornas makar att de tycker att måltider med en lägre ambitionsnivå är ”bra nog”. En något paradoxal slutsats från studien är alltså att det är fullt möjligt att både lida av ett krav och att samtidigt upprätthålla kravet. 

För männen finns en motsvarande idé som gäller kravet på tidsinvesteringar i arbete. USA illustrerar ett extremfall av denna könsnorm. En nylig analys visar att en tredjedel av amerikanska pappor arbetar 50 timmar i veckan eller mer, eftersom könsstereotypa uppfattningar gör gällande att mannen bör vara ”familjeförsörjaren”. Detta sammantaget – att den ”goda modern” packar den perfekta matsäcken och den ”goda fadern” ställer upp på jobbet – gör att jämställdhet inte bara är en relation mellan könen. Fördelningen av hushållsarbete i ett olikkönat parförhållande reflekterar alltså både relationen mellan könen – vad kvinnan och mannen gör av det som måste göras – men också inom könen – kvinnliga investeringar i familj som kanske främst görs för att andra kvinnor tycker det är viktigt, och manliga investeringar i arbete som kanske främst görs för att andra män tycker det är viktigt. 

Ett av problemen med det allomfattande patriarkatet som förklaringsmodell – förutom att det saknar empiriskt stöd – är att det tenderar att ge kvinnor mindre agens än män. Om det alltid är mäns agerande som förklarar kvinnors agerande – män utövar makt för att få något – så reduceras kvinnor till individer som bara reagerar men aldrig själva agerar. I själva verket så kommer det ständigt ut nya forskningsartiklar som visar på situationer där män och kvinnor agerar ut samma beteenderegister. Bara den senaste tiden har jag läst artiklar om hur såväl kvinnor som män nedvärderar kvinnor i arbetslivet och män i familjelivet, såväl kvinnor som män bidrar till kroppshets bland unga och såväl kvinnor som män låter kön komma före kompetens vid rekryteringar.

Jag tror att samhällsdebatten skulle tjäna på samma byte av synsätt som skedde redan i slutet av åttiotalet inom mitt forskningsfält: Att ojämlikhet mellan könen är en struktur som vi alla är med och upprätthåller. Det mest effektiva sättet att uppnå jämställdhet torde vara ett brett angreppssätt på den stora mängd aktörer, attityder och beteenden som skapar könsskillnader. Om vi definierar jämställdhet som att alla ska ges möjlighet att vara den de vill vara – i stället för den person en kvinna/man förväntas vara – så är ju inte jämställdhet någon kontroversiell värdering. Vi vill väl alla att barn som är intresserade av matematik ska få hålla på med matematik och att barn som är intresserade av att skriva ska få hålla på med att skriva?