Det var med sällsynt tajming som genusvetaren Vanja Hermele klev in på Dramaten i början av 2017. Den populärvetenskapliga boken Antiorganisationen: Dramaten och metoo bygger på hennes avhandling i genusvetenskap och skildrar det år av deltagande observation som hon ägnade kulturinstitutionen.

Som inbäddad genusvetare med målet att studera ”hur kulturpolitikens målsättningar om jämställdhet och mångfald förstods, tolkades och omsattes i praktiken” såg hon arbetsplatsen explodera i metoo-hösten 2017, där hashtaggen #tystnadtagning samlade vittnesmål om sexuella övergrepp och trakasserier inom scenkonsten, inte minst på nationalscenen.

Det Vanja Hermele skildrar är en institution med en lång historia av sexism och aggressivt manligt kodad genikult. Lägg därtill ett 2017 där en rad centrala roller i organisationen, bland annat personalchef, var vakanta och huset styrdes av en extremt svårfångad konstnärlig chef och vd med en kantrande könsfördelning på repertoaren.

Vanja Hermeles huvudsakliga verktyg är organisationsforskning, vilket gör resonemangen tillämpbara på de flesta arbetsplatser. Men när studieobjektet är en anrik teater, med sin spänning mellan en starkt romantisk konstnärsmyt och administrativa ramverk, blir effekten osedvanligt tydlig.

Antiorganisation är vad Vanja Hermele kallar idealet om att teatern är en verksamhet som inte mår bra av för mycket organisation. I motsats till det kan hennes bok läsas som ett vittnesmål om att mer av organisation, jämställdhetsplaner och uppföljning är precis vad ett hus som Dramaten behöver för att frodas.