”Tveksam mätning bakom stress-diagnoser”

Stressrelaterade problem är en av de största folkhälsoutmaningarna i Sverige. Diagnoser som utmattningssyndrom utgör en allt större del av alla långvariga sjukskrivningar för psykiska besvär. Att mäta stress på ett korrekt sätt är därmed centralt för både forskning och sjukvård, men två nya studier på området pekar på att de mest populära instrumenten på området bör användas med försiktighet.

Statistik från Försäkringskassan (2020) visar att psykiatriska diagnoser är den vanligaste anledningen till långvarig sjukfrånvaro i Sverige (sådan som varar över 14 dagar). Det är samtidigt jämförbart med många andra länder i västvärlden och pekar på en generell trend av växande psykiska besvär. Psykiatriska diagnoser överstiger numera sjukfall orsakade av skador och fysiska sjukdomar, liksom sjukdomar som drabbar rörelseorganen, till exempel reumatism. Bland de psykiatriska diagnoserna har stressrelaterade problem dessutom blivit en av de främsta orsakerna till långvarig sjukfrånvaro. Medan statistik från de senaste 15 åren visar på en minskad andel depressioner så har andelen stressrelaterade problem ökat, något som skulle kunna bero på en så kallad diagnosglidning – att samma symtombild diagnosticeras annorlunda nu jämfört med förr.

En av de psykiatriska diagnoser som har ökat mest är utmattningssyndrom, vilken i dag utgör 18 procent av all långvarig sjukfrånvaro för psykiska besvär bland kvinnor, och 13 procent bland män. Utmattningssyndrom är en form av långvarig stress som bland annat kan kännetecknas av bristande energi och trötthet, svårigheter att koncentrera sig och ångest. Diagnosen infördes i den svenska versionen av diagnossystemet International classification of diseases (ICD) i början på 2000-talet och finns inte någon annanstans i världen – även om symtomen går att identifiera i andra länder och föranleder andra diagnoser. Sjukfrånvaro för utmattningssyndrom blir som regel långvarig, men stegvis återgång till tidigare aktiviteter och psykologisk behandling i form av kognitiv beteendeterapi kan ge goda resultat.

Eftersom stressrelaterade problem utgör en allt större del av alla långvariga sjukskrivningar för psykiska besvär är det viktigt att de mäts korrekt. Både forskning och sjukvård använder sig därför av självskattningsformulär, vanligen bestående av en lista med symtom. De som svarar får skatta hur väl de känner igen sig i symtomen och hur påverkade de är av vart och ett av dem. För stress har framför allt två instrument använts i Sverige, Perceived Stress Scale (PSS) och Karolinska Exhaustion Disorder Scale (KEDS). De innehåller frågor som ”Hur ofta har du under den senaste månaden känt dig nervös och stressad?” respektive ”Känner du dig mer fysiskt trött än vanligt efter vardagliga sysslor eller någon form av kroppsansträngning?”

I två nya studier på området har instrumentens kvaliteter granskats. Inom psykologi kallas det för att undersöka deras psykometriska egenskaper (efter psyke och mätning). Två viktiga aspekter handlar om att fastställa huruvida instrumenten mäter vad de avser att mäta (validitet) och om skattningarna är tillförlitliga (reliabilitet). I fallet med PSS visar det sig att instrumentet består av olika delar: stress (i bemärkelsen att bli stressad) och upplevelsen av kontroll (att kunna hantera stress), vilket egentligen är två vitt skilda fenomen. En slutsats som jag och två kollegor gör i vår studie, publicerad i BMC Psychiatry, är därmed att svarspoängen från PSS inte alls bör summeras, utan att forskare och vårdpersonal enbart bör fokusera på den negativa sidan av stress vid mätning – upplevelsen av att bli stressad. Det finns dessutom stora problem med tillförlitligheten för ett påstående som handlar om irritation och ilska, vilket skulle kunna betyda att dessa känslor kanske inte fångar den centrala upplevelsen av att vara stressad.

Den andra studien, även den publicerad i BMC Psychiatry, undersöker instrumentet KEDS. Elin Lindsäter, psykolog och forskare på Karolinska institutet, visar tillsammans med kollegor, att svarspoängen inte heller här bör summeras och att det finns stora problem med att betrakta alla påståenden som om de mäter samma sak. Också i detta fall visade analyser att några påståenden är problematiska, däribland det som avser irritation och ilska. Resultaten från denna studie pekar på att KEDS inte är tillräckligt tillförlitligt och därför måste användas med försiktighet. På samma gång tar forskarna upp att den stora utmaningen kanske inte är hur utmattningssyndrom mäts, utan vad vi egentligen menar med utmattningssyndrom. Diagnosen har visat sig överlappa andra psykiatriska besvär och i dag kanske personer diagnosticeras för utmattningssyndrom utifrån symtom som tidigare hade fått en annan etikett.

Att instrument som avser att mäta stress har stora brister är kanske inte så underligt. Stress som fenomen är komplicerat att undersöka då det innefattar situationen som utlöser stress, vilken tolkning individen gör, och hur kropp och psyke reagerar. Det finns därför anledning att bedriva ytterligare forskning på området för att både hitta bättre definitioner och självskattningsformulär – inte minst gällande utmattningssyndrom som står för en allt större andel av alla långvariga sjukskrivningar. Risken med att fortsätta använda befintliga instrument är att forskare och vårdpersonal mäter fel saker och drar fel slutsatser om individers mående och vilka behandlingsinsatser som fungerar.