Han Kang flyr inte den inre smärtan

En tonåring pluggar biologi inför ett prov och går ut för att köpa övnings­häften när han bevittnar hur ett ungt par attackeras av soldater. På ett ögonblick har vardagen förbytts till uppror och undantagstillstånd. Snart befinner han sig i Kwangju-massakerns centrum och blir volontär på den uppsamlingsplats där de döda kropparna ruttnar och sväller medan förtvivlade anhöriga försöker identifiera sina familjemedlemmar. Han Kangs roman Levande och döda från 2014 gör skäl för sitt namn.

– Hennes författarskap handlar mycket om att man inte kan fly från smärtan, säger Ellen Mattson, ledamot i Svenska Akademien som utser Nobelpristagaren i litteratur.

Hon talar om hur Han Kang skildrar en historisk smärta som har att göra med Sydkoreas våldsamma efterkrigs­historia – hur samhället och människorna i det formats av våldet. Levande och döda tar sitt avstamp i den massaker som skedde 1980 i Han Kangs födelsestad Kwangju.

– Vad händer när du utsatts för tortyr och sedan ska försöka att leva vidare? Hur ska du leva vidare när du vet att ditt barn ligger i en massgrav någonstans? säger Ellen Mattson.

Även om Han Kang utgår ifrån stora samhällsskeenden är det individen hon är intresserad av, inte minst vad som händer efter våldet.

Den här blicken inåt är något som skiljer henne från tidigare generationer av sydkoreanska författare, enligt Eunah Kim, som är forskare i koreansk litteratur vid Stockholms universitet. Hon disputerade 2020 med en avhandling om feministisk 1970-talslitteratur, med fokus på författaren Pak Wansô, som haft stort inflytande på sydkore­ansk litteratur och då var en av få kvinnliga författare i landet.

För Eunah Kim är Han Kang en författare som går att placera tydligt i ett litteraturhistoriskt sammanhang, där hon kan jämföras med föregående författargeneration i Sydkorea.

– Det som är speciellt med henne är att även om hon skriver om Koreas smärtsamma historia så gör hon det på ett annat sätt, säger Eunah Kim.

Det är inte de stora historiska skeendena, utan de inre, känslo­mässiga, som står i centrum.

–  Även om hon är politiskt med­veten så ligger fokus på individen och vad som händer inuti människan, säger Eunah Kim.

Hon beskriver 1970- och 80-talets litteratur som väldigt politisk. Författare förväntades ta ett moraliskt ansvar och den litteratur som publicerades var väldigt undervisande.

– Men i och med demokratiseringen så bytte litteraturen fokus till den lilla människan. Många kvinnliga författare klev in på den litterära scenen, som tidigare dominerades av manliga författare, säger Eunah Kim.

– De nya författarna började ut­mana gränserna för vad man får skriva. Han Kang debuterade i början av 1990-talet och representerar den generationen.

Om Levande och döda ändå behandlar en av Sydkoreas smärtpunkter så är Han Kangs roman Vegetarianen från 2007, som blev hennes internationella genombrott, ett exempel på en snävare händelseram.

– En lika drastisk som förtätad skildring av vad vägran att äta kött kan föra med sig, sade Anders Olsson, ledamot i Svenska Akademien och ordförande i Nobelkommittén för litteratur, vid tillkännagivandet av priset.

Anders olsson framhöll hur hennes metaforiskt laddade prosakonst närmar sig vittnes­litteraturen som genre.

– I alla sina verk blottlägger hon människans sårbarhet, sade han.

Han Kang började som lyriker för att sedan börja skriva prosa. Hon har även ägnat sig åt musik och bildkonst.

– Denna verksamhet över konst­arternas gränser är synbar i Han Kangs skrivande, som har en stor genre­rikedom, sade Anders Olsson.

Eunah Kim lyfter fram det för­hållandevis enkla i hennes språk.

– Det är avskalat men väldigt poetiskt. Det är våldsamt men hon gör det på ett avskalat sätt som gör att kontrasten blir gripande.

– Smärtan är väldigt påtaglig i hennes böcker, men det finns ingen förlösning, säger Ellen Mattson.

Hon beskriver hur Han Kang skriver i en västerländsk romankonvention, men lite på sidan, från en position som bestäms av hennes geografiska, kulturella och språkliga tillhörighet och den erfarenhet som finns i hennes del av världen.

– Det kan kännas främmande i vår kultur, där man ska ta sig vidare och hitta en lösning och ett svar. Det finns ingen lösning här, utan det handlar om att leva med detta, säger Ellen Mattson.