Varför kan apor inte prata?

Det amerikanska forskarparet Keith och Catherine Heyes adopterade Viki som nyfödd år 1947. Därmed startade de ett av världens mest uppmärksammade experiment med inlärning av språk.

Det talade språket är en av få mänskliga egen­skaper som onekligen skiljer oss från allt annat liv på jorden. Frågan som projektet handlade om var: Kan vi lära en annan art att prata som en människa? Viki var inte vilket barn som helst – hon var en schimpans.

Resultaten var blygsamma. Enligt Keith och Catherine Heyes lärde sig Viki viska fyra ord på engelska: cup, up, mama och papa. Sedan dess har man under flera decennier antagit att apornas relativa oförmåga att producera tal bottnar i att de saknar nödvändiga nervkretsar. Det var en utbredd uppfattning att apornas hjärna sätter gränsen, att den helt enkelt inte har kontroll över talorganen. Men på senare år har bilden förändrats.

En studie från 2019 visar att orangutanger kan använda en kazoo, ett musikinstrument som omvandlar rösten till ett nasalt ljud med hjälp av ett vibrerande membran. För att få toner ur en kazoo måste man ha viljestyrd kontroll över sitt struphuvud.

I fjol visade jag själv, tillsammans med forskar­kollegor i Schweiz och Storbritannien, att apor också kan uttala stavelser. Vi analyserade yttranden av två schimpanser – Johnny och Renata – som lärt sig uttala ordet mama. Att koppla samman röstljud med käk- och läpprörelser kräver just den sortens kontroll som forskare länge trott att aporna saknar. När jag återvände till inspelningarna av Vikis ”ord” och analyserade dem utifrån mitt perspektiv som talforskare, fann jag även bevis som nyanserade de klassiska tolkningarna.

När Viki sades uttala den första konsonanten i cup hördes i stället för ”k” ett högfrekvent brusljud – ett så kallat frikativ. Vårt ”k” är en klusil – ett hörbart knäpp som uppstår när luftströmmen stryps och plötsligt springer fram på nytt.

Skillnaden mellan vårt ”k” och bruset som hörs i Vikis cup bottnar sannolikt i talets anatomi. För att uppnå talljudet ”k” måste tungkroppen resa sig uppåt och bakåt så att den blockerar luftströmmen mot gommen. Schimpanstungans form gör det svårt för tungkroppen att dra ihop sig, vilket innebär att det närmsta Viki kunde komma ”k” sannolikt skulle vara en förträngning med tungroten i bakre gommen eller övre svalget. Det är också mycket riktigt vad vi hör i hennes yttranden. Viki skulle i så fall ha varit mer framgångsrik än man tidigare uppgett, och ha lyckats så gott det var möjligt för henne.

Jämför detta med ordet mama, som andra schimpanser framgångsrikt lyckats uttala. Den akustiska kontrasten i ”mah-mah” uppstår genom att läppar öppnas och stängs – och schimpanser har läppar med råge.

Apor har sannolikt en begränsad förmåga att producera mänskligt tal, men somliga ljud är lättare än andra. De nya fynden leder till en tankeställare: Om apor kan kontrollera sina talorgan och producera enkla talljud – varför uppfinner de inget eget språk?

Människor tar ofta sin talförmåga för given. Men talet, likt den tidiga människans handyxor, är ett verktyg som bevarats och förfinats över generationerna. Det är i hög grad kulturellt betingat och utnyttjar den långa barndom och intensivt sociala livsstil som kännetecknar vår art. Oavsett om vi föds i Sverige, Japan eller Eritrea så föds vi utan språk. Men tack vare människans förmåga att imitera och utforska tar det bara enstaka år för varje nytt barn att lära sig kontrollera talapparaten. Vi upptäcker våra föräldrars talljud, och för dem vidare till våra egna barn.

Frågan om huruvida apor har ”kulturer” har länge varit omstridd. Forskare skiljer mellan lösningar individer av en art kan uppfinna på egen hand, och lösningar som kräver social inlärning.

Det finns vissa tecken på en ”ropkultur” hos vilda apor. Forskning från The Taï chimpanzee project i Elfenbenskusten antyder att schimpansgrupper ropar på ”dialekt”. Enskilda aspekter av ropens akustik är alltså anpassbara. Men bevis på en talkultur, där nya yttranden förs vidare till nya generationer, finns inte. Schimpanser verkar alltså inte lära varandra nya ljud. Samtliga exempel på nya röst- och talljud hos apor kommer från apor som – likt Viki, Johnny och Renata – bott tillsammans med människor under en längre tid.

En sammanställning av tillgängliga data leder till en ny slutsats: Talets utveckling kräver unika sociala benägenheter att lära och lära ut. Talet kräver mer än bara förändringar i hjärnan eller talorganen. Det kräver också ”kulturell evolution”.

Schimpansernas anfäder, som kan ha skiljts från våra för omkring 6 miljoner år sedan, saknade sannolikt den evolutionära drivkraft som spädde på människans kulturella särdrag. Den senaste forskningen tyder alltså på att en avgörande faktor bakom utvecklingen av vår talförmåga var benägenheten att föra vidare nya färdigheter – i synnerhet nya ljud man uppfunnit med rösten.