Arkeologer omvärderar Amazonas urfolks historia

Ilivaldo Luz de Castro är entusiastisk när han visar området där egendomligt for­made ihåliga bergsknölar reser sig högt över det annars platta skogslandskapet. Platsen är speciell för honom, det känns i hela kroppen, säger han. För att komma hit har vi rest en dryg timme på dammiga gropiga vägar från samhället Monte Alegre vid Amazonasflodens norra strand i den brasilianska delstaten Pará.

Som barn på 1980-talet cyklade Ilivaldo och hans kompisar samma väg. Ofta var slutmålet den stora grottan med alla färgglada målningar, Caverna da Pedra Pintada. Barnen lekte bland klipporna med avbildade människor och djur och händer och solar. De måste dock vara försiktiga: De hade fått lära sig att figurerna skapats av utomjordingar och hade magiska krafter.

Ett decennium senare bidrog grottan till en total omskrivning av Amazonas arkeologiska historia.

– Det var omvälvande för oss allihop, säger Ilivaldo. Platsen fick en helt annan typ av magi.

Historiska läroböcker hade länge beskrivit hur urfolken i Amazonas för bara ett par tusen år sedan och i små grupper vandrade ner från högkulturerna i Andernas berg. Livet i den varma, mörka, blöta och sjukdomsalstrande regnskogen var så hårt att de tvingades underkasta sig naturen och blev fast i enkla outvecklade grupper av jägare och samlare tills européerna anlände. Grottorna utanför Monte Alegre passade dock inte in i bilden – de mänskliga lämningarna här var alldeles för gamla.

1996 publicerade den vetenskapliga tidskriften Science en artikel av ett forskarlag lett av den amerikanska arkeologen Anna C. Roosevelt. De beskrev kol-14-datering av organiskt material från en historisk lägerplats i Ilivaldos gamla lekgrotta. Proverna var 11 200 år gamla, många tusen år äldre än de borde ha varit och jämnåriga med fynd från Cloviskulturen i New Mexico i USA – som länge ansetts vara de äldsta mänskliga kvarlämningarna i hela Amerika. Resultaten och deras konsekvenser ledde till en stundtals bitter akademisk strid mellan företrädare för Amazonas gamla och nya historia.

Människans tidslinje i Amazonas har sedan dess inte bara säkerställts och blivit ännu längre, utan även kompletterats med en rad ytterligare upptäckter, ofta baserade på nya undersökningstekniker och ämnesövergripande samarbeten. Här finns jordartsanalyser av den länge svårförklarade svarta jorden, studier av hyperdominanta trädarter, laserskanningar av tusentals år gamla stora hoplänkade jordformationer, undersökningar av keramik och stenredskap, dna-analyser, lingvistiska undersökningar, och etablerade samband mellan bosättningar och biologisk mångfald. Sammantaget visar de här fynden att människan inte bara levt väldigt länge i skogen, utan också i stora antal med sofistikerade kulturer som verkar ha haft fundamental påverkan på skogen omkring dem.

Christian Isendahl är professor i arkeologi vid Göteborgs universitet och har tillsammans med andra svenska och brasilianska arkeologer och markvetare forskat i landskapet söder om Monte Alegre. Han bekräftar tyngden i upptäckterna:

– Allt det här ställer den tidigare kunskapen och förförståelsen om Amazonas helt på ända, säger han. Det är så viktigt och nytt att det har en betydande potential att förändra synen, även generellt kring människans övergripande relation till naturen.

För Ilivado Luz de Castro innebar de nya insikterna en förändring i synen på hans eget folk, Pinta cuias. För några år sedan tatuerade han in ”11 200” på underarmen, invid en bild på en av de mest iögonfallande klippmålningarna och namnet på sin son, Lenno.

– Alla vi som har blod från Amazonas är kopplade till den här platsen, säger han. Det handlar om oss. Vår historia fick upprättelse här.

I dag kompletterar Ilivaldo arbetet som skomakare med att jobba som guide bland klippmålningarna. På senare tid har han och hans kollegor guidat runt journalister, inte bara från Forskning & Framsteg, utan även från det amerikanska public service-bolaget PBS, National Geographic och Netflix.

I dag bor över 34 miljoner människor i Amazonas regnskog. Flertalet bor i städerna och ett par miljoner bor inne i skogen. Här finns drygt 380 grupper av urfolk, varav ett 100-tal ännu lever isolerade, utan kontakt med det industrialiserade samhället. Enligt den gamla historien om Amazonas liknar dessa små gruppers vardag det liv som alltid levts i skogen. De forskare som företräder den nya historien menar dock att dagens urfolk bara är små rester av de stora ihopkopplade civilisationer som levde här innan Columbus kom hit. Européernas ankomst ledde till omfattande massdöd från en rad sjukdomar, framför allt smittkoppor, som dödade över 90 procent av befolkningen. De som överlevde jagades och dödades av kolonisatörerna, tvingades ge upp sina odlingar, och formades till små och ofta folkskygga grupper av jägare och samlare.

Den första europeiska beskrivningen av livet längs Amazonasfloden författades år 1542 av Gaspar de Carvajal, munk och skriftställare åt spanska konkvistadorer som reste i båt längs hela flodens sträckning. I hans berättelse – som länge avfärdades som fiktion – beskrivs stora städer som ”sträckte sig 25 kilometer utan mellanrum mellan husen”, ett avancerat system av vägar, omfattande odlingar och betydande arméer. Spanjorerna hade som vana att plundra förråd och boplatser och när deras båtar nådde dagens Santarém, en stor stad med tusentals invånare, berättar Carvajal att de överfölls med pilar av högresta, svartmålade och kortklippta krigare från en mängd pirogliknande kanoter. Spanjorerna lyckades fly (utom en av dem som dödades av en giftpil) – och lokalbefolkningens bosättningar undgick plundring.

Nära den förmodade platsen för anfallet ligger i dag arkeologilaboratoriet Nimuendajú på Ufopa, västra Parás federala universitet. Professor Myrtle P. Shock visar utgrävningarna från den by där de kortklippta krigarnas attack kan ha inletts. Den är över 3 000 år gammal och används nu som studieutgrävning för institutionens studenter.

– Vi kan inte säga säkert att det var härifrån spanjorerna blev anfallna, säger hon. Men faktum är att Carvajals berättelser ofta stöds av arkeologiska fynd.

Myrtle P. Shock är ledande paleoetnobotaniker och hennes studenter Erivaldo Lopes och Willon Borasi grillar som bäst fröer från olika fruktträd i sluttningen bakom labbet. Det är början av terminen och de blivande arkeologerna skapar förkolnade referensexemplar inför läsårets studier av bland annat svart jord, en av de grundläggande pusselbitarna i Amazonas nya historia. En svårighet för arkeologer här är att folken i regnskogen – till skillnad mot dem i Andernas berg som använde sten – byggde sina boplatser av trä, som snabbt multnade. I stället för att analysera bevarade byggnader får forskare som Myrtle P. Shock och hennes studenter gå ner i jordens kemi.

Shock förklarar att regnskogens jordmån som i regel är rödfärgad och extremt näringsfattig. I Amazonas finns nästan all biomassa samlad i träden – och i terra preta, svart jord. Denna jordmån är ojämnt fördelad över skogen och innehåller höga halter fosfor, kväve och kalcium – och den är även en kraftfull kolsänka. Egenskaperna ger jorden bättre förutsättningar för en lång rad arter och gör skogen frodigare. Myrtle P. Shocks egen forskning har beskrivit de positiva sambanden mellan områden med svart jord och biologisk mångfald.

Det arkeologiskt intressanta är att den svarta jorden alltid finns nära lämningar från människor, som här i Santarém där hela staden är byggd på svart jord. Och att den innehåller stora mängder halvbrända fröer, oftast även skärvor av keramik och verktyg. En accepterad slutsats är att människor skapat den svarta jorden genom en lång tids bruk av eld och grillning av växter och djur. Debatten i dag handlar om huruvida jorden skapades medvetet eller som en slumpartad biprodukt av mänskliga bosättningar.

För Myrtle P. Shock är svaret enkelt:

– Människan har varit intelligent i hundra­tusen­tals år, säger hon. Vi hade förmågan att tänka framåt och planera även i den tidiga historien och våra fynd visar till exempel att frukter ofta skördades väldigt långt ifrån platsen där de tillagades. Det tyder på en komplex logistik och hög nivå av kunskap.

Hennes kollega på Ufopa, ekologen Ricard Scoles, har genom studier av paranöt-trädet varit med och beskrivit en mänsklig förklaring till fenomenet ”hyperdominans”. Enligt forskarna finns en extrem överrepresentation i Amazonas av endast 187 trädarter. Dessa har i stenhård konkurrens med möjligen uppåt 16 000 andra sorters träd lyckats etablera sig över hela skogen – ett område större än Västeuropa. Det som förenar många av träden är inte biologiska superkrafter – utan att de har för människan smakfulla frukter eller medicinska kvalitéer. Paranöten, till exempel, har trots specifika behov och känsliga första utvecklingsår lyckats sprida sig från delstaten Pará till sex olika avlägsna länder. Enligt Ricard Scoles har människan sannolikt bidragit till att sprida den.

– En del andra ekologer hävdar att det enbart är den lilla gnagaren aguti som har spridit trädets nötter överallt, säger Ricard Scoles. Vi menar dock att mänsklig spridning under till exempel skördeperioden är en viktig delförklaring.

Ännu en kollega, geoarkeologen Lilian Rebellato, som delar sin tid mellan Santarém och Göteborg, har genom analys av fosformängder i den bördiga svarta jorden beräknat storleken på Amazonas befolkning vid spanjorernas ankomst i mitten av 1500-talet.

– Vår konservativa uppskattning ligger på minst 13 miljoner, säger hon. Det är en kontroversiell siffra med tanke på arkeologisk tradition, som bara accepterat ett par miljoner, men en väldigt låg siffra med tanke på de faktiska fynden i skogen.

Genom laserskanning, så kallad LiDAR, som kan ge en bild av marken under trädens tjocka täcke, har ytterligare forskare upptäckt lämningar av många omfattande bosättningar med centralplatser, vägar, odlingar och bevattningssystem, som stödjer teorierna om stora folkmängder. En del uppskattningar ligger mångfaldigt högre än Rebellatos.

Slutsatserna om betydande och högt utvecklade mänskliga samhällen i ett förkolonialt Amazonas är inte bara akademiskt omdiskuterade, utan även politiskt känsliga. Brasiliens förra president, Jair Bolsonaro, ökade drastiskt avskogningen i Amazonas – han ville ”civilisera” skogens urfolk, och anklagas i dag för folkmord. Och även den nuvarande presidenten, Lula da Silva (som tar frågan om Amazonas bevarande på allvar), liksom en rad företag, civilsamhällesorganisationer och andra regeringar, står inför frågor om hur pengar avsedda för att rädda regnskog – genom till exempel FN:s konvention för biologisk mångfald – egentligen ska spenderas. Ska resurser användas till att driva ut folk från skogen, eller till att uppmuntra traditionella invånare att bo kvar?

Christian Isendahl på Göteborgs universitet säger att Amazonas i den industrialiserade världen felaktigt beskrivs som sinnebilden av en ”jungfrulig vildmark” som måste bevaras oförstörd från mänsklig påverkan. Han menar att de nya fynden – om hur människor varit en central del i skogens utveckling och i själva verket bidragit till skogens mångfald – är en grundläggande utmaning mot den bilden. Med potentiellt radikala följder:

– Det här visar att människor är en viktig del av naturen. Det är inte människorna som är problemet, utan metoderna vi använder i dag: storskalighet, kortsiktighet och monokulturer. Det sätter också fokus på vad vår civilisation kan tänkas lära sig av dem som kommit innan oss.