Vad säger rösterna i ditt huvud?

Cecilia är femtio år och tjänsteman på en statlig myndighet. I hennes huvud bor Hasse Aro sedan flera decennier. När hon går ensam på en mörk gata och börjar oroa sig för vad som skulle kunna hända är det hans programledarröst från TV3:s Efterlyst som hon hör i sitt huvud. Den sätter ord på skräckfantasierna.

I andra situationer låter hennes inre tal helt annorlunda. Oftast utgörs det av en panel på cirka tre röster som imponerat och hyllande kommenterar det hon gör. I likhet med Hasse Aro talar denna fanclub om Cecilia i tredje person. Men när hon är självkritisk övergår hennes inre tal till första person.

– Då är rösten min egen. ”Nu måste jag skärpa mig”, säger hon.

Inre tal är orden som bara existerar i vårt huvud. De med vars hjälp vi tänker, håller något i minnet, kritiserar oss själva – eller repar nytt mod. Inre monolog kallas det i skönlitteratur och film, men verklighetens inre tal är så mångfasetterat att monolog vore en för snäv term. För somliga är det likt filmernas inre monolog: en tydlig röst och ett utbroderat språkligt flöde som inkluderar alla ord. Andra har ett mer kondenserat inre tal, med färre ord och mindre tydlig upplevelse av röst. Mer stödord än välartikulerad monolog.

Det finns också människor som helt saknar inre tal. De behöver inte ha någon språkstörning eller avvika i något annat avseende. De bara tänker utan ord.

Att inre tal kan ske i både första, andra och tredje person är en av många saker som fascinerar neurolingvisten Hélène Lœvenbruck, som forskar om inre tal vid Laboratoire de psychologie et neurocognition i Grenoble, Frankrike.

– Innan jag började forska om det här trodde jag lite oreflekterat att andra tänker ungefär som jag, säger hon. Gradvis gick det upp för mig hur olika vi är. Att ha en inre monolog är vanligast, men jag har intervjuat många som i stället har en inre dialog. Vissa använder det som ett sätt att fatta beslut. Deras inre röster får inta olika ståndpunkter i en fråga och debattera. Själva kan de liksom luta sig tillbaka och se vilken röst som vinner.

Inre tal fyller många olika funktioner som kan sorteras i tre huvudgrupper, förklarar Hélène Lœvenbruck: kommunikativ, kognitiv och metakognitiv funktion.

– Inre tal finns med när vi samtalar med andra – det är en simulator som ligger ett steg före och ger oss flyt i talet och korrigerar små missar innan de hinner uttalas. Vi använder det också för att minnas samtal som varit eller för att förbereda vad vi ska säga i framtiden. Allt detta ingår i dess kommunikativa funktion.

De kognitiva funktionerna är de som hjälper oss att tänka. Inre tal är ett effektivt sätt att hålla kvar information i arbetsminnet – som en kod, ett telefonnummer eller en inköpslista. Vi använder också inre tal för bland annat problemlösning, resonerande, huvudräkning, planering, besluts­fattande och för att fokusera vår uppmärksamhet.

– Den tredje kategorin, metakognitiva funktioner, handlar om att förstå oss själva och reglera våra känslor, säger Hélène Lœven­bruck. Vi använder inre tal för att forma en sammanhängande berättelse om oss själva, morska upp oss, motivera oss.

Vi kan också använda det destruktivt för att trycka ner oss själva i skorna, tillägger hon.

– Det funkar verkligen åt båda hållen. Det jag slagits av när jag studerat små barn är hur ofta de använder det positivt för att trösta och stötta sig själva: ”Det är okej.” ”Det gör inget.” ”Det här gjorde jag bra.” Under tonåren är vi mer själv­kritiska, då blir det inre talet det också. Sedan, när vi blir vuxna, kan det växla mer mellan att vara stöttande och kritiskt.

Inre tal kan vara medvetet och kontrollerat, men också ofrivilligt och svårtyglat. Avsiktligt inre tal är förknippat med fokus och koncentration, det ofrivilliga är kopplat till dagdrömmeri, när vi låter tankar komma och gå.

– Ofrivilligt inre tal kan vara störande för vissa, ett pladder som är svårt att koppla bort. Men det kan också vara en fördel i kreativt arbete, säger Hélène Lœvenbruck.

Ett krux med att studera andra människors inre upplevelser är att de inte är direkt tillgängliga för forskaren, som därför måste förlita sig på försökspersonens beskrivning. Hur pålitlig är den? Ordlösa tankar behöver konverteras till ord när vi ska berätta om dem, och det finns en risk att vi lurar oss själva att tanken var språklig redan från början. Olika forskare har olika åsikt om hur stort problem detta är, vilket leder till olika uppfattningar om hur vanligt inre tal är.

Enklaste sättet att samla in forskningsdata är att låta folk svara på enkäter. Sådana brukar visa hög förekomst av inre tal. Den amerikanske inre tal-veteranen Russell Hurlburt, professor vid University of Nevada, går grundligare till väga och kommer fram till mycket lägre nivåer. För tillförlitliga uppgifter krävs att en försöksperson får dels övning, dels ett specifikt ögonblick att beskriva, menar han. Sedan 1970-talet har han utrustat försökspersoner med små dosor som piper vid slumpmässiga tillfällen, varvid personen får anteckna vad som rörde sig i huvudet just då. Anteckningarna följs upp gemensamt och successivt lär sig personen att iaktta sitt tänkande.

Medan somliga forskare menat att inre tal upptar större delen av vår vakna tid, antyder Hurlburts forskning att det snarare rör sig om en fjärdedel av tiden – i genomsnitt. Vissa människor tycks verkligen ha ett språkligt flöde nästan 100 procent av sin vakna tid, andra rapporterar inget inre tal alls. De flesta av oss tillhör inte någon av extremerna utan hamnar däremellan.

Russell Hurlburt beskriver fem vanliga typer av inre upplevelser som återkommer hos hans försökspersoner: känslor, sensoriska upplevelser, inre tal, visuellt tänkande samt osymboliserat tänkande. De tre sista kan ses som alternativa sätt att tänka. En tanke med innebörden ”Nu måste jag köpa tågbiljett!” kan verkligen bestå av just de orden, men också bäras fram av inre bilder eller … ja vad då? Med osymboliserat tänkande menar Hurlburt en tanke utan vidhängande extrabagage i form av ord, bilder eller något annat. En helt abstrakt tanke om man så vill, i betydelsen att tanke­processen saknar attribut som går att beskriva. Tankens innehåll är dock lika precist som om den bestått av ord.

– Frågan om tänkande utan ord eller bilder är spännande, säger Hélène Lœvenbruck. Jag blir mer och mer övertygad om att det är en grund­läggande mänsklig förmåga vi har att tänka tankar av ren betydelse, pure meaning.

Skildringar av människor som vuxit upp utan språk är ett sätt att närma sig denna fråga, menar hon.

– Det finns ett antal fall beskrivna i historien, till exempel döva barn som inte fått lära sig teckna eller tala förrän sent. Vissa av dem har inte haft något språk alls under sin uppväxt och de har uppen­barligen kunnat tänka ändå. De har lärt sig sysslor, de har planerat sin dag och så vidare. Men för en känsla av ett sammanhängande jag krävs nog språk. Den dövblinda författaren Helen Keller har skrivit intressant om det. Det gör något med oss att kunna säga ”jag är”, ”jag ska” eller ”jag ska inte”. Det är den där metakognitiva funktionen.

Är människor med mycket respektive lite inre tal olika varandra? Blir de bra på olika saker, har de olika intressen eller personlighet? Väldigt pratsamma människor till exempel – är det de som även har ett ständigt ordflöde på insidan?

Hélène Lœvenbruck skrattar.

– Jag har definitivt träffat dem som har en strid ström av ord på både insidan och utsidan. Men också dem som är helt annorlunda på insida och utsida. En del introverta får man dra orden ur – sedan visar det sig att de har ett enormt inre språkligt flöde. Så nej, jag känner inte till några tydliga mönster i det avseendet. Inte för personlighet, inte för talang, inte för kön heller för den delen.

Att helt sakna inre röst kopplas till afantasi – oförmågan att föreställa sig sinnesintryck för sitt inre.

– Den förmågan varierar mycket mellan olika individer, säger Hélène Lœvenbruck. Om jag säger ”Föreställ dig en katt” så får vissa en mycket levande inre bild av precis hur den katten ser ut, ned till varje morrhår. Andra upplever en betydligt vagare inre bild. Och sedan några år vet vi att det också finns personer som verkligen inte kan föreställa sig bilden av en katt alls. Det fungerar på samma sätt med inre röst – den är mycket tydlig hos vissa, vagare för andra, och helt frånvarande hos vissa.

Avsaknad av inre röst innebär antagligen att personen inte har mycket inre tal, men det är inte exakt samma sak, tillägger hon.

– Vissa som saknar inre röst berättar att de ändå tänker med ord. Ord utan ljud. Jag vill gärna förstå det bättre.

Att ”höra röster” förknippas ofta med psykisk sjukdom som schizofreni. Sådana hörselhallucinationer är antagligen inre tal på avvägar, förklarar Hélène Lœvenbruck. För att vi inte ska förvåna oss själva med sådant vi företar oss håller hjärnan koll på sin egen aktivitet. Det gäller även inre tal: Våra inre röster får en stämpel med ”Hemmagjort”, så att hjärnan vet hur den ska förhålla sig till dem. I dag tror många forskare att hörselhallucinationer beror på att denna märkning tappas bort. Kvar i huvudet finns upplevelsen av en röst, men hjärnan känner inte längre igen den som sin egen skapelse.

– Rösthallucinationer är mycket vanligare än man tidigare trott, säger Hélène Lœvenbruck. Folk har av naturliga skäl hållit tyst om att de hör röster, eftersom man brukar betraktas som psykiskt sjuk, men många människor upplever sådana hallucinationer regelbundet, utan att de kan anses lida av psykisk sjukdom. Ännu fler är med om det enstaka gånger under livet.

I dag finns så kallade rösthörargrupper för människor med dessa symtom i många länder, inklusive Sverige. Det har normaliserat synen på fenomenet och lett till bättre förståelse av hur vanligt det är.

Psykologiprofessorn Charles Fernyhough vid Durham university i Storbritannien har forskat om inre tal sedan 1990-talet och även beskrivit ämnet för en större publik i sin populär­vetenskapliga bok The voices within: The history and science of how we talk to ourselves från 2016. Han tror att mycket av det som beskrivs som helt abstrakt tänkande utan ord eller bilder nog ändå kan vara inre tal, fast vi inte upplever det så.

– Vi vet att inre tal varierar mycket och hos en del kan vara väldigt komprimerat. Det saknar känslan av röst, artikulering, ja det mesta som gör att vi upplever det som språk. Det är möjligt att tankar som beskrivs som ordlösa – det Russell Hurlburt kallar osymboliserat tänkande – i grunden är inre tal långt ut på den skalan. Det är en pågående diskussion vi har, Hurlburt och jag. Kanske får vi aldrig veta vem som har rätt.

Sedan tillägger han:

– Men om någon kom och visade mig en bild av hjärnaktiviteten vid osymboliserat tänkande, och den inte alls involverade de nätverk som är kopplade till språk, då skulle jag nog dra slutsatsen att ja, detta är i grunden en helt annan typ av inre upplevelse.

De senaste åren har inre tal, avsaknaden av inre tal och afantasi uppmärksammats en hel del utanför akademin. I sociala medier har det blivit ett återkommande diskussionsämne efter att ett Twitterinlägg 2020 med avstamp i Russell Hurlburts forskning blev viralt, och det skrivs populärpsykologiska artiklar och böcker om detta.

Charles Fernyhough gläds åt att så många i dag delar hans fascination för inre tal, men är samtidigt lite irriterad på de förenklingar och förvanskningar som följer i populariseringens spår. Det diktas upp kategorier av tänkare som människor sorterar sig efter, lite som att vara född i ett visst stjärntecken eller hålla på ett fotbollslag.

– Det har länge funnits en populärpsykologisk idé – som jag inte alls köper! – om att vi antingen är verbala eller visuella tänkare. Den här nya diskussionen om inre tal eller inte inre tal känns som en ny variant av den berättelsen.

Medan diskussionerna på nätet lätt hamnar i antingen-eller, vill Fernyhough betona att våra inre upplevelser är ett stort, komplext både-och. De flesta av oss tänker både med och utan inre tal, och med olika typer av inre tal. Det finns inga väsensskilda grupper, bara fördelningar på glidande skalor. Och det går inte att dra generella slutsatser utifrån hur vi tänker i en viss situation. Schackspelare, till exempel, tänker vanligen utpräglat visuellt när de löser schack­problem, men det säger inget om hur de tänker i andra sammanhang. Faktum är att det inte ens säger allt om hur de tänker vid schackbordet. Medan hjärnan löser schackproblemen visuellt skulle den samtidigt kunna föra en inre dialog om något helt annat. Vi kan hålla flera tankar, och flera sorters tänkande, i huvudet samtidigt.

Kan forskning om inre tal vara till praktisk nytta? Definitivt, menar Charles Fernyhough.

– Ett konkret exempel är ett material som vi nyligen tog fram för människor som hör röster. De får bland annat en bakgrund till varför dessa hallucinationer uppstår. Det utvärderas nu, men det står redan klart att det är en lättnad och hjälp för många att få en förklaring till sina upplevelser.

Också skolvärlden kan ha nytta av att förstå mer om inre tal och hur det skiljer sig åt mellan olika individer.

– Skolan är i hög utsträckning den plats där övergången till inre tal sker. Det är där barn måste lära sig att tänka tyst. Det är antagligen en fördel för pedagoger att ha kunskap om den processen.

Charles Fernyhough är fascinerad av vad hjärnan kan åstadkomma med olika typer av inre språk. Inte minst dialogiskt inre tal.

– Det är ett fantastiskt redskap för att vara kreativ och smida planer. Tänk att du kan föra ett samtal med dig själv som leder någonstans som du inte alls hade kunnat förutsäga!

Betyder det att man borde jobba på sitt inre tal, försöka optimera det?

– Nja. Det saknas inte böcker om hur man kan utvecklas genom att förändra sitt inre tal, men jag har hittills inte sett någon forskning som stöder det.

Men det finns en annan möjlighet, påpekar han. Det går utmärkt att förändra något som är nära besläktat med inre tal.

– Folk borde tala högt med sig själva mycket mer! Tyvärr får vi lära oss att det är lite suspekt. ”Att prata för sig själv är första tecknet på att man håller på att bli galen” säger man här i England. Men att tala högt för sig själv är ett väldigt bra sätt att tänka, lika användbart och mångsidigt som inre tal. Jag pratar mycket för mig själv.

Talar högt med sig själv gör även Cecilia från artikelns inledning.

– Det har jag nog alltid gjort, fast mest när ingen hör. Ofta är det när jag ska komma ihåg något – som att få med mig alla grejer när jag går hemifrån eller följa ett recept. Det blir lättare att hålla tråden när jag uttalar det högt. Jag har märkt att jag gör olika beroende på om katten är närvarande eller inte. Är han det så riktar jag alla replikerna till honom. Han har fått höra mig förklara mycket.