När isen smälter drömmer arkeologerna om en ny Ötzi

Det började med renbajs i kanadensiska Yukon. Arkeologen Gerard Kuzyk vandrade 1997 en led på 1 800 meters höjd och kände plötsligt lukten. Intill en smältande snöfläck hittade han en stor hög spillning från ren – som inte funnits i området sedan 1930-talet. Med ismannen Ötzi i minnet insåg Kuzyk att mer kunde döljas under snön och återvände till platsen med kollegor.

Kring snöfläcken – ett mindre område med packad snö och is som inte rör sig, till skillnad från en glaciär – hittade de ben och hårtussar från ren. Men det stora fyndet var ett pilskaft med två fjädrar fästa med tråd av senor. Här hade människor jagat ren för 4 400 år sedan.

Det blev startpunkten för glaciärarkeologin, en helt ny arkeologisk inriktning. Gerard Kuzyk och hans kollegor började systematiskt söka isfläckar och valde ut 43 stycken. Drygt 200 lämningar i skick som nya hittades, bland dem många kompletta pilar. De äldsta var 9 000 år och visade att människor där hade bedrivit renjakt på i stort sett samma sätt i minst 7 000 år. Fynden satte fart på arkeologer i andra nordliga länder. De insåg att fyndet 1991 i Alperna av den 5 300 år gamla Ötzi var mer än en lycklig slump då vandrare passerat en varm sommar. Den globala uppvärmningen skulle komma att ge dem fler varma somrar.

Efter en sådan varm sommar 2006 startades Secrets of the ice i Norge, ett projekt likt det kanadensiska. Projektledaren Lars Pilø, som är arkeolog på Innlandet fylke i sydöstra Norge, berättar att man tidigare trott att det var mycket speciella omständigheter som gjorde att Ötzi bevarats så väl – att han låg i en svacka, att det snabbt blivit kallare när han dött och så vidare.

– Men liknande förhållanden finns på många platser, fast sällan i glaciärer. När glaciärer rör på sig mal de oftast sönder material, säger Lars Pilø.

I spannet mellan tillfälliga snösamlingar och glaciärer finns en rad mellanlägen, som bevarar material olika bra, konstaterar de norska forskarna i en vetenskaplig artikel som beskriver metodiken. Om en snöfläck växer kan den börja röra sig men ändå bevara material i flera tusen år. I glaciäris är det ovanligt att man hittar fynd äldre än 500 år.

Lars Pilø och hans kollegor har tillsammans med Kulturhistorisk museum i Norge utforskat fjäll i fylket Innlandet och gjort häpnadsväckande fynd – bland annat 220 stycken upp till 6 000 år gamla pilar med spetsar, skaft och surrningar. De har hittat grundmurar av vikingatida byggnader i ett fjällpass på 1 000 meters höjd, intill glaciären Lendbreen i bergsmassivet Jotunheimen. Över det går en transportled markerad med små sten­rösen, som var viktig från mellersta järnåldern, cirka 300 e.Kr., till digerdöden.

Platsen började utforskas 2011, då – i en parallell till Yukon – bland annat hästdynga smält fram ur snöfläckar invid glaciären. Arkeologer har sedan dess hittat en tunika från äldre järnåldern, en tappad vante, bitar av slädar, hästskor, vandringsstavar, vapen, en näverask med ull och lämningar efter en hund i koppel. Totalt har över tusen fynd gjorts i området.

– Det gäller att leta där människor haft anledning att befinna sig nära isen. I Norge är det främst för att jaga ren, förflytta sig från gård till fäbod eller på handelsrutter mot kusten. Här i Innlandet har människor levt nära branta fjäll som varit lätta att nå. Därför har vi gjort så många fynd här, säger Lars Pilø.

Säsongen börjar med en dagstur för att rekognos­era. Är det mycket fynd tas några med för datering, och sedan återvänder forskarna och bor i tält. Vid stora fyndplatser bygger man ett basläger med ett enkelt mobilt labb och stannar i en vecka till tio dagar.

För att söka av ett område går man i bredd, som vid skallgång, längs iskanten och markerar nedre flanken med stickor. Sedan kan man vända om och gå samma sträcka åt motsatt håll, för att få annat ljus och nya vinklar. Efter det gör man en vända nedanför stickorna på samma sätt, och så vidare.

– Vi hittade en bit av en skida från bronsåldern. Sedan gick vi tillbaka året efter och letade efter fler. Vi hittade ytterligare tre bitar 250 meter bort. Trä blir frystorkat och kan ligga ett par år, men annat material kan det vara mer bråttom med. Då gäller det att vara på plats direkt.

Styrfjädrarna på pilar är ofta fästa med lintråd, som riskerar att sköljas bort med smältvatten. Även textilier och skinn måste tas till vara direkt, annars förmultnar de snabbt.

De senaste två somrarna har varit varma och fyndsamlingen växer. Över 4 000 föremål har plockats upp i Innlandet fylke, och några hundra i Vestland, Trøndelag och Møre og Romsdal.

För att snabbt komma på plats studerar arkeologerna högfjällsområden på satellitbilder. Där ser de var gammal is har smält fram – den är grå eller svart – och prickar in på digitala kartor. Det kompletteras med lidar, en flyg- eller drönarburen ”laser-radar” som skannar av markytans form. Till det kommer fotogrammetri, där marken avbildas i 3D på närmare håll.

– Då får vi en väldigt detaljerad bild där vi kan se om det finns sprickor i isen. Om det inte gör det kan det vara en isfront som ligger i ro. Där kan man göra fynd! Vi har identifierat 150 sådana platser utöver 69 fyndplatser som vi övervakar, berättar Lars Pilø.

Eftersom vädret är oförutsägbart och det kan komma flera stränga vintrar i rad går det inte att jobba i korta projekt på några få år. Secrets of the ice har haft statlig och regional finansiering sedan 2011, vilket gör att forskarna kan gå systematiskt till väga.

Glaciärarkeologi bedrivs i dag i Norge, Sverige, Schweiz, Österrike, Italien, Kanada, USA och Mongoliet. Finland lär ligga i startgroparna. På Grönland och i Ryssland söks också frusna fynd, men i tundrans permafrost snarare än i fjäll-trakter.

I Sverige kom arkeologerna i gång 2017, med mindre inventeringar under tre somrar. Förutsättningarna att hitta fynd i de svenska fjällen skiljer sig från hur det är i Norge. Här tittar man framför allt efter vad som antas vara samiska lämningar, som pilar och andra träföremål. Redan 1965 smälte en ackja, en samisk släde, fram ur isen.

– Vi väljer områden utifrån kulturen och tidigare lösfynd. Vi söker särskilt i dalgångar och utifrån ortnamn. Lämningarna här ser till viss del annorlunda ut än i Norge – landskapet har använts på olika sätt, säger Markus Fjellström vid Arkeologiska forskningslaboratoriet på Stockholms universitet.

Han är arkeolog och samordnar projektet Glaciärarkeologi i svenska Sápmi. Universitetet samarbetar med länsmuseerna i Västerbotten, Norrbotten och Jämtland, Silvermuseet i Arjeplog, museet Ájtte i Jokkmokk och berörda samebyar. Projektet bedrivs tvärvetenskapligt, med glaciologer som inventerar glaciärer och borrar upp iskärnor som visar på den lokala klimat-historien.

I projektet har man sedan 2020 inventerat områden längs fjällkedjan från Abisko i norr ner till Helags i söder. Fynden är än så länge inte på långa vägar så uppseendeväckande som i Norge. Man har hittat pilspetsar och relativt sentida bitar av skidor, men mest ben från ren och andra djur – än så länge har inget antikt bajs tagits tillvara.

Att fynden är så få kan bero på att det är svårare att hitta rätt platser, resonerar arkeologen Lars Backman, som deltar i projektet för Norrbottens museums räkning.

– Arkeologi är som att leta efter en nål i en höstack, men just nu försöker vi hitta höstacken. På norska sidan finns högfjäll nära fast bebyggelse. Vi söker längs kända flyttstråk för renar, nära lämningar av boplatser eller förrådsgropar. Men vi har inte fått någon jackpott än.

Hans dröm är att hitta fasta fångstanläggningar, dit man återkommit år för år för att vänta på vildren. Det skulle sannolikt ge fler föremål. Men att hitta rätt snöfläck kan vara svårt – kanske passerar man på sin väg upp platser där det funnits snöfläckar men som redan smält bort.

Sommaren 2024 blir den sista i projektet, som Markus Fjellström hoppas ska få uppföljare om finansiering kan ordnas. I skrivande stund är det inte klart vad man ska rikta in sig på i den sista sökinsatsen. Med tio års fler undersökningar i ryggen sammanfattar Lars Pilø det många glaciär­arkeologer kanske tänker, men inte talar högt om:

– Ska man hitta något spännande måste planeterna stå rätt. Jag tror att alla glaciärarkeologer hoppas hitta en mumie. Säger de något annat tror jag inte de är helt ärliga.