Europas flathet mot Turkiet

Så blev Sverige till slut medlem i Nato, och kanske börjar vi redan glömma de många diplomatiska krumbukter som svenska regeringsföreträdare behövde göra för att Turkiet skulle ge sitt senfärdiga godkännande. Minns ni att vi förpliktigades till en bilateral säkerhetspakt, som bland annat skulle handla om bekämpning av organiserad brottslighet och terrorism?

Den som oroas över att Sverige ska samarbeta med ett land som har en minst sagt tänjbar definition av terrorism får sina farhågor förstärkta vid läsningen av idéhistorikern och Turkietkännaren Klas Grinells bok. Vittnesmålen om bortföranden, tortyr och rättsövergrepp återges sakligt med många sorgliga siffror. Innehållet behöver ingen författarstyrd känslo­regi för att ge effekt på läsaren. I likhet med Ryssland använder Turkiet anklagelser om terrorism och påstått underminerande av statens enhet för att arrestera regimkritiker eller andra för staten misshagliga personer. Och polisen kan, med statens tysta godkännande, använda tortyr och hot för att tvinga fram erkännanden och utpekanden av andra. Även yttrandefriheten har beskurits till ett minimum och journalister fängslas i ett världsrekordmässigt antal.

Boken baseras på rapporter från Turkiettribunalen, som inte är en domstol, utan ett initiativ från jurister och akademiker med syfte att kartlägga Turkiets brott mot mänskliga rättigheter. Klas Grinell är själv engagerad i tribunalen. För det är på privatpersoner och ideella organisationer som ansvaret för att uppmärksamma Turkiets ständiga brott mot mänskliga rättigheter tycks vila. Även om Europadomstolen regelbundet dömer Turkiet för kränkningar av mänskliga rättigheter så blir det bara böter. Klas Grinell skriver att ”historien om europeiska staters flathet och överseende med Turkiets repression av sina medborgare är lika lång som Europarådets. Skälen har skiftat, men storpolitiken har alltid varit viktigare än enskilda människors väl och ve.”