”Förbjud inte kusinäktenskap”

Den svenska regeringen har initierat en utredning om att kusinäktenskap ska förbjudas. Syftet med utredningen är en önskan att komma åt hedersförtryck och arrangerade äktenskap, problem som enligt utredningsdirektiven ökat i och med att ”många personer från länder där kusinäktenskap är vanligt förekommande ansökt om uppehållstillstånd”. Utredningen ska också beakta biologiska konsekvenser som kan uppstå när nära släktingar får barn med varandra. Hur behjärtansvärda dessa skäl än är – naturligtvis ska vi göra allt för att skydda ungdomar mot hedersförtryck – är ett förbud fel väg att gå. Det kan i sammanhanget vara värt att göra en historisk återblick till senaste gången vi hade ett förbud mot kusingifte i Sverige.

Det historiska förbudet i Sverige har sin grund i kristendomen. På tusentalet genomfördes flera reformer inom kyrkan, varav en var att incestförbudet vidgades kraftigt. Personer upp till sjunde led skulle inte få gifta sig med varandra och förbudet omfattade inte enbart blodsläktingar, utan även släktskap genom ingifte och så kallat andligt släktskap, till exempel relationen mellan faddrar och dopbarn.

Förbudet speglar en konflikt om jord – den mest värdefulla tillgången – och makt. Eftersom jord delas upp genom arv fanns ett intresse för jordägare att hålla ihop och öka egendomen genom gifte mellan släktingar. För kyrkan – vid den här tiden på väg att bli Europas största jordägare – fanns ett motsvarande intresse att stävja jord- och maktkoncentration bland privatpersoner.

Förbuden gick givetvis inte att upprätthålla i praktiken. Vem vet ens i dag, med vår minutiösa folkbokföring, vilka som är ens släktingar i sjunde led? För den som ville gifta sig med en släkting i förbjudet led fanns det dessutom en lösning: Man kunde få dispens av påven. Det tycks inte heller ha varit särskilt svårt; redan i slutet av 1300-talet hade det blivit så rutinartat att dispenserna sköttes på delegation. Och för den som var tillräckligt rik och mäktig var det sällan ett problem. Det bästa exemplet är ätten Habsburg, som genom strategiska giften inom släkten blev den mäktigaste dynastin i Europa.

I och med reformationen försvann förbudet mot kusingifte i flera länder, dock inte i Sverige. Möjligheten till dispens fanns emellertid kvar, och antalet ansökningar ökade allteftersom den religiösa ortodoxin släppte sitt grepp. År 1844 ansågs förbudet ha förlorat sin legitimitet och avskaffades.

Nu är det alltså dags för en utredning om ett förbud, och för detta anförs två argument: en önskan att skydda ungdomar i hederskulturer, och att motverka risken för inavel. Två intentioner som de flesta skriver under på, men situationen är komplex och ett förbud är knappast en lösning.

Det första invändningen är av praktisk karaktär. Hur ska kontrollen ske? Det är naturligtvis enkelt i Sverige med vår folkbokföring, men eftersom förbudet uttalat är tänkt att riktas mot individer av icke-svensk härkomst kräver det goda kontakter med ursprungsländerna och att dessa har bra befolkningsregister. De områden där hederskulturer är vanligt förekommande utmärks ofta av krig, förtryck och andra oroligheter (som inte sällan är skälet till att man valt att lämna området), vilket gör att man kan ana att det kan bli visst grus i maskineriet när det gäller att utreda eventuella släktskap.

Om ett förbud införs kommer det att kräva en enorm byråkratisk apparat, både för att undersöka släktförhållanden och för att hantera de dispensansökningar som utan tvivel kommer att bli följden. Här kan man invända att det enkelt skulle kunna lösas genom ett dna-prov. Men ska det då göras på alla som vill gifta sig? Eller bara i de fall man misstänker ett nära släktskap?

Det biologiska argumentet om inavel väcker också frågor. Om vi förbjuder kusiner att gifta sig, med motiveringen att det finns risk för medfödda sjukdomar, hur ska vi då se på dem som bär på allvarliga genetiska sjukdomar? Även här finns en historisk erfarenhet. Det är inte länge sedan som vissa sjukdomar, till exempel epilepsi, var belagda med äktenskapsförbud. Och som bekant går det alldeles utmärkt att få barn utan att vara gift.

Det största problemet är dock av principiell natur. I det här fallet handlar det om ett förbud som uttalat riktar sig mot en specifik grupp, nämligen ”personer från länder där kusinäktenskap är vanligt förekommande”. Förbudet kommer dock att drabba generellt. Alternativet, att förbudet bara skulle omfatta just den utpekade gruppen, skulle, förutom de uppenbara avgränsningsproblemen, vara ett brott mot den grundläggande demokratiska principen om likhet inför lagen.

För närvarande pågår debatter i flera europeiska länder om kusinäktenskap, vanligen med utgångspunkt i resonemang kring invandring och integration. Hittills är det dock bara Norge som har infört ett förbud (2020). Historiskt har olika typer av äktenskapsförbud handlat om övermaktens vilja att kontrollera undersåtarna, oftast i bästa välvilja. Men förbud kan, i synnerhet när det gäller komplexa frågor som här, ställa till med mer problem än de löser.